Kopparklanens jaktlabradorer

Helgen innan midsommar hade vi turen att få vara med på en Bettinsson-träning i Hälsingland. Det var Ralf & Ilona Falkeland som hade bokat upp far & son (Mark & Jamie) Bettinsson för en helg på deras ägor.

Vi åkte upp redan på fredagen och ”våldgästade” Pella (Paw of Sweden) med familj. Hon har nämligen en kullbror till Freddy som heter ”Rune”, så det var tack vare henne vi fick nys om att far & son Bettinsson skulle vara i hennes trakter och hålla en träningshelg. Det slumpade sig även så att vi denna helg också skulle leverera Douglas till hockeyläger uppe i Furudal, och det ligger bara 1 timmes bilfärd från Bollnäs där Pella bor. Perfekt kombination!

Jag lämnade Benke & Freddy med Pella & hundar på lördagen och for upp till ”hockeyland ” medan de åkte på hundträning för Mark & Jamie Bettinsson hos Ralf & Ilona Falkeland. De hade en fantastisk dag med bara lätt duggregn och kanonträning på helt underbara marker. Benke var mer än nöjd med Freddys uppförande och så var även Mark som han gick för under dagen. Känns kul med lite positiva omdömen om Freddy , speciellt nu efter några misslyckanden med B-prov. Deras åsikt om Freddy stämmer väl överens om det vi kommit fram till och det känns extra bra. Enligt Mark Bettinsson är ”Freddy en fantastisk jakthund (läs A-provshund) med lagom fart som inte missar något och kan även gå på Field-trials”. Det värmde våra något sargade hjärtan. Han tyckte Benke & Freddy skulle komma över till England och gå på prov där?!….

På söndagen var även jag & Alissa med på träningen. Dagen till ära öste självklart regnet ner! Jag & Alissa var med under halva förmiddagen och gick för Mark vilket var mycket givande. Sen gick det tyvärr inte längre… Alissa blev lägre och lägre ju längre tiden gick och till slut gick hon inte från min sida när vi var anmanade att hämta en apport. Helena (hennes förra ägare) har berättat för mig att hon är negativt påverkad av Mark (varför vet vi inte) och det kom verkligen tillbaka. Otroligt vad hundar ändå kan komma ihåg. Det var ju över två år sedan Helena & Alissa var över och tränade för dem i England. Hur underligt som helst men inget man kan göra något åt. Det var bara för oss att avbryta och gå ur ledet och tillbaka till bilen istället. Så mycket för den träningsdagen… Benke & Freddy fick i alla fall en kanonhelg med superbra träning. Likaså Pella & Rune som jag hann se (tack vare / pågrund av Alissas ovilja att träna för Mark). Kul att se bröderna tillsammans. De är väldigt lika med ändå väldigt olika – fascinerande!

Början av Midsommarhelgen tillbringade vi i Furudal. Douglas ska alltid hämtas hem på midsommaraftons förmiddag, så numer vi åker upp dit redan på torsdagen med hundarna och bor på Furudals Bruk. Ett jättetrevligt ställe med fantastiska marker runt husknuten. Mycket myrmark och gömda insjöar som man kan träna hund vid. Mycket tallmoskog och vitmossa i markerna vilket gör det mjuk och tungt på samma gång. Helt fantastiskt! Furudal är ett sånt ställe jag skulle kunna tänka mig att ha ett sommarställe på och åka upp och träna hund. Resten av midsommarhelgen kommer vi att tillbringa hemma och fixa med tomten mellan regnskurarna. Det är en del som har varit hårt eftersatt den här säsongen – vet inte varför?… Kan bero på att dygnet bara har 24 timmar och att vi prioriterar hundarna och Douglas hockey…

Ha en fortsatt bra sommar!

Helgen som var tillbringade vi (hela flocken Odenmark) i Bälinge ovanför Uppsala. Vi och många andra trevliga retrievermänniskor hade anmält oss till träning för Sören Norén & Fredrik Lindström. En toppenhelg blev det med strålande sol och dryga 25+ (nästan lite för bra väder för att gå på ett fält och träna hund i dagarna två)…

Benke kände att han behövde ”vila” sig från Freddy lite så på lördagen körde jag honom och Benke tog hand om Alissa. På söndagen bytte vi tillbaka till ”rätt” hund igen.

Jag och Benke hamnade i samma träningsgrupp och på lördagen gick vi för Sören. Det var en mycket bra träningsdag med upplägg A’la A-prov på ett stort öppet fält med ganska få referenspunkter. Jättenyttigt. Sören fokuserade mycket på oss som förare och hur vi förde våra hundar. Precis vad jag behövde. Bl. a fick jag bastning för att jag var för snabb med mina dirigeringstecken. Freddy i synnerhet behöver tydliga och långsamma tecken så han hinner med att koppla på hjärnan och förstå. Det kändes sådär att köra Freddy. Jag märkte tydligt att han trivs klart mycket bättre med att arbeta tillsammans med husse. Men jättenyttig träning för oss bägge. Benke & Alissa skötte sig kanonbra men hade lite problem med avlämningarna och att hon vid några tillfällen glömde bort sig och kom till mig istället för avlämning (till min stora glädje, hehee).

På söndagen återgick vi till normalläget och då tränade vi för Fredrik. Då gick vi i mer blandat terräng och körde över stora diken där vi förlorade hundarna ur sikte en kort stund. Både Alissa & Freddy skötte sig mycket bra hela dagen och verkade glada och nöjda med att ordningen med förare var återställd. Det kanske var bra att byta hund. Bägge två kändes mycket mer uppmärksamma och lyhörda på vad vi ville – kul!

Benke sammanfattade helgen på ett bra sätt tycker jag…”På en och samma helg har jag kört både Formel 1 (Alissa) och traktor (Freddy) för två kanonduktiga tränare”. Jag kan bara hålla med. Vi har verkligen två underbara ytterligheter till hundar.

Känns bra att ha fått lite ny inspiration så vi kan träna vidare inför höstens stundande jakter och A-prov. Sen är det alltid lika kul och komma ut och träffa alla underbart trevliga retriever ägare!

Ha en underbar sommar ni som tittar in!

Nu lägger vi ner B-proven med Freddy. Det är lika bra att se sanningen i vitögat och acceptera att han inte verkar vara ämnad att gå på den här typen av prov. I helgen var vi på ännu ett B-prov. Den här gången uppe i Lafsen ovanför Uppsala. Ett jättetrevligt prov, som vanligt. I år var våra uppfödare till Freddy – Helena & Fredrik Lindström, Kennel Reedsweepers – provledare, så jag hade lovat att vara funkis. Jag hade turen att få vara skrivare till Ulf Göransson som var dagens domare – och Benke startade Freddy. Den här gången fanns det inget att skylla på (ingen löptik som parkamrat och provupplägget var bra, inte för svårt men inte helt lätt heller).

Freddy fick börja med en dold dirigering över vatten, vilket vanligtvis är ”plättlätt”, men idag visste han helt plötsligt inte vad sidotecken var och var allmänt ohörsam (domarutlåtande). Efter mycket om och men kom i alla fall viltet in. Till hans fördel ska jag ändå säga att han var en av få hundar som faktiskt simmade tillbaka med viltet. De flesta hundarna tog den längre vägen över land tillbaka. De kanske tyckte det var lite kallt i vattnet?…

Det följdes av en ”simpel” vänster-höger-om-båten-dubbelmarkering på vatten. Freddy satt mycket uppmärksam och såg när viltet plumsade i sjön, för att sedan när han skulle simma och hämta dem , inte verkade ha en aning om var de hamnat. Ingen var hemma i hjärnkontoret. Efter en hel del förarhjälp kom änderna in.

Sedan kom sökarbetet på land. Det började mycket bra med en Freddy som rusade ut markerna och hittade en fin fasan. Sedan fortsatte hundarna att växelvis plocka in vilt från anvisat område. Jag lovar att Freddy hade koll på vad som låg var. Så länge det fanns ”finvilt” (fasan, kanin & and) gick det jättebra, men när området hade tömts på godsakerna och det bara var kråkor och duva kvar, då såg man riktigt hur hans motivation sjönk. Då var det inget roligt längre, hmmmf…

Efter söket var det dags för en dubbelmarkering på land som bestod av två kråkor. Även här satt han mycket uppmärksam när skotten gick av och såg när fåglarna föll. Han sprang ut, och insåg där ute att det var kråka, bläää… Den första kom han i alla fall in med, men när Freddy insåg att den andra också var av samma sort då hade han fått nog. Kråka är inte värt att anstränga sig för, vad husse än säger.

Det slutade med att Benke ( han visste att den sista landdirigeringen också var en kråka) tackade för sig & Freddy och avslutade prövningen. Urtrist! för att vara ärlig, men som sagt, ibland måste man inse fakta.

Det är tur att man får glädja sig åt andras framgångar. I helgen lyckades jätteduktiga Monica Löttiger & SVCh Cinnamon ”Alma” med bedriften att fixa BÅDA sina 1:or i ökl. Den första på lördagen i Katrineholm och den andra kom på söndagen i Lafsen. JÄTTEGRATTIS!!! säger flocken Odenmark som följt er från början.

Nu tar vi nya tag och satsar på A-proven med Freddy istället. Benke har redan anmält dem till höstens kommande A-prov . Vi vet ju efter höstens jakter, att han är en fantastisk jakthund när det gäller skarpt läge. Det är som att ha en heltänd Alissa 2 med sig. Freddy ”bangar” inte för nåt’ då. En av hans många styrkor där är tunga, tjocka vassar. Där kommer han bäst till sin rätt. Då är det en ren fröjd att se honom! Ewa

I morse tog jag med mig hundarna ut på en mysig, kravlös långpromenad i skog och mark. Tänkte det kunde vara skönt för Alissa & Freddy och mig efter gårdagens ”nätta” tur fram och tillbaka till Vingåker. I bakhuvudet gnagde fortfarande Freddys beteende lite…

På ängarna sprang bägge hundarna och sniffade glatt och det dröjde inte länge förrän Freddy hittade ett spår och följde upp det klockrent, en sork den här gången visade det sig. Inte mycket att orda om. Efter ytterligare en stunds promenad kom vi så in i skogsdelen och strövade vidare. Efter ett tag kom Freddy fram till mig och såg lite fånig ut i ansiktet. (Det har jag nu lärt mig betyder att han hittat nåt spännande.) Och jo då, han hade nu hittat en bit av en gammal käke till ett rådjur. Det var bara att tacka för det och berömma att han kom och levererade. Ytterligare ca 20 minuter senare kommer han spudlande lycklig med en harskank och visar upp! Då börjar man ju undra vad det är med denna hund. Så här till vardags är han en fantastsk viltfinnare och på B-proven en disaster – vad gör man för fel??!? Avslutningsvis, på denna underbara morgonpromenad, hör jag hur det knakar i buskar och snår och tror självklart att det är ett par rådjur som kommer, men inte, 10 – 15 meter framför mig står helt plötsligt en ÄLG! Det är något jag aldrig träffat på förut i våra skogar. Hundarna var jätteduktiga och kom direkt på mitt kommando. Vet inte om vi eller älgen blev mest snopen? Som tur var travade den snabbt iväg och jag kunde slappna av, puh… En annorlunda morgontur med många upplevelser blev det dagen till ära, i alla fall.

Ha en bra vecka! Mvh / Ewa

I helgen skulle jag och Alissa egentligen ha startat på Eukanuba WT, men vi ställde in det eftersom det inte känns riktigt bra än med hennes och mitt samarbete i skarpt läge. Det är främst fotgåendet vi behöver förbättra. Hon studsar nämligen som en ”guttaperkaboll” runt fötterna när det skjuts och pangar.

Så igår (måndag) tog jag ut en semesterdag för att förgylla den med en Walkup-träning hos Peggy utanför Grillby. Vi var 5 glada ekipage med varierande kunskap i bagaget som var med på dagens pass. Med Peggy som ciceron och ledare fick vi alla en fantastiskt bra träningsdag på resp. nivå för hundar och förare. Att Peggy dagen till ära också sköt skarpt gjorde inte det hela sämre. Det gjorde att Alissa verkligen gick igång som hon gjort under Dummytrialen vi varit med på, och det i sin tur gjorde att vi med Peggys hjälp kunde ta tag i fotgåendet på rätt sätt och under rätt förutsättningar. Det kändes extra bra! Vi gick genom ekhagar och skog och Peggy ensam såg till att det hände massor av saker mest hela tiden. Superkul!!! Alissa och jag fick många bra tips under dagen som vi kunde praktisera direkt, och mot slutet av eftermiddagen gick Alissa till och med riktigt bra vid mina fötter. Wow vilken känsla! Nu känns det nästan som vi törs ställa upp på det sista Dummytrialet i slutet av maj. Det hade jag, innan dagens träning, annars tänkt avboka. Vi får se hur det känns närmre inpå…

Väl hemma igen ska jag ta ut Alissa ur bilen och upptäcker då till min förskräckelse att hon hoppar på tre ben, höger bak vägrar hon att stödja på. Det är bara att bära in henne i sängen för en ordentlig genomgång och se om jag ser något, vilket jag inte gör. Det första man tänker är ju ormbett, men då skulle hon ha varit mer allmänpåverkad, vilket hon inte var. Så det är bara att ta upp telefonen och ringa veterinären och rådgöra. De ber mig avvakta ett par timmar och om hon inte blir bättre komma till deras drop-in mottagning senare på kvällen. Fy, vad det är jobbigt med väntan… Väl hos veterinären och efter en timmes väntan, kommer vi så in och blir som vanligt kungligt bemötta. De är verkligen helt underbara på Hässelby veterinärpraktik dit vi går. Fast det är många hundar på tur tar de alltid den tid det behöver för varje patient. Efter genomgång av Alissa och diskussion om vad vi gjort tidigare under dagen hittar vi till slut ett litet sår på höger baklår, där jag plockade bort en kvist tidigare under träningen samt att hon är jätteröd och lite skrapad på insidan av låret. Troligtvis har hon under arbete, med sin höga fart, sprungit in i något och fått som en ”lårkaka” (om nu hundar kan få det?). Det slutade med rakning vid såret och noggrann rengöring samt ett par sprutor med antibiotika och smärtstillande och ett stort hål i min plånbok (till saken hör att jag var hos veterinären så sent som i torsdags och vaccinerade bägge hundarna, och det var inte heller helt gratis). Sen var det bara att bära hem ”prinsessan” och lägga henne på sängen för vila.

Glädjande nog så trippade Alissa på alla fyra benen igen i morse, som om gårdagen aldrig varit. Gissa om jag blev lättad! Fast hon är lite stel märker man, så det blir att ta det lugnt ett par dagar nu. Men vad gör det? Huvudsaken att det inte var något allvarligare och att hon nu verkar må som vanligt igen. Åh, vad skönt det känns!!!

Helgen startade med massor av jobb . Jag har hjälpt till att installera en ny server på mitt arbete, och det tar sin ”lilla” tid. Så hela skärtorsdagen och halva långfredagen gick åt till att få ordning på det. Det blev m.a.o ett par riktiga tråkdagar för Alissa & Freddy, men det kan de behöva emellanåt.

På påskafton styrde hela familjen kosan mot Gräddö, Norrtälje för att fira påsk med Benkes mamma och syskon med respektive. Självklart var även Freddy & Alissa med. Efter ett stort intag av påskmat till lunch var det skönt att kunna ta ut hundarna på en kombinerad promenad/träningsrunda. Benkes mamma bor nämligen helt suveränt ur hundsynpunkt, i ett litet radhusområde med en äng och skog 20 meter från ytterdörren. Kan det bli bättre? På ängen finns det även ett dike i form av ett L och några buskar som man kan ha som målområden. Skogsgränsen är inte helt rak, utan börjar längre in på ena sidan, så även där går det att göra en hel del skoj övningar för hundarna. Benke var ute och preparerade med dummys innan vi tog ut hundarna på en skogspromenad för att sedan avsluta med en halvtimmes träning. Publik hade vi också i form av grannar och resten av familjen. De var mycket imponerade av vad vi gjorde. Det är ju tacksamt med publik som aldrig har sett ”jaktlabbeträning” utan mest är vana att se kopplade ”soffpotatisar” (som de uttryckte det). Det behövs inte så mycket då. När Alissa & Freddy var tillfredställda kunde vi återgå till mer påskfirande med ännu mer goda onyttigheter. Härligt!

Påskdagen ägnades åt att börja vårstäda trädgården hemma. Hundarna verkade ganska nöjda med att bara vara hemma och rulla runt och mysa på en soldränkt tomt. På eftermiddagen kunde vi inte hålla oss längre, utan tog på oss träningsmunderingen och åkte iväg till Görvelns vattenverk i Viksjö med hundarna. Vi kände att det var läge att finslipa formen inför annandagens Dummy Trial. Vi tränade på minnesmarkeringar och långa linjetag. Vi la även in några långa enkelmarkeringar. Bägge hundarna gick som tåget och det var inte mycket att klaga på. Wow, vilken bra träning det blev! Det är sådana här dagar man måste försöka tänka tillbaka på när det går helt åt andra hållet istället.

På annandagen gick vi upp i ottan för att hinna i tid till Dummytrialet (Mocktrial) vid Sundsta, Norrtälje. Benke var kastare under dagen och jag startade Alissa igen. Inte heller den här gången fick vi till det, tyvärr. Men till skillnad från förra starten var jag inte alls nervös, nu visste jag ju lite bättre hur det går till. Trots usel insats från oss så blev det en toppendag… Återigen lärde jag mig massor av att titta på andra, mycket duktiga förare och deras hundar. Dagens höjdpunkt var nog ändå de två sista apporterna som var helt utslagsgivande för vem som skulle ta hem segern. De fick varsin enkelmarkering på ca 150 meter som skulle in. Terrängen var en kraftledningsgata med allt vad det innebär av småsly, enar, rishögar och diken. Den vinnande hunden gick rakt ut hela vägen utan att tveka och satte ner nosen och började söka i rätt område direkt. Sen letade den i ett område som inte var större än 3×3 meter. Mycket snabbt hittas apporten och återbördades till husse. Detta utan att föraren använde pipan en enda gång. Det var något av det bästa jag har sett hittills! Man kan inte bli annat än imponerad. Samtidigt inser man att man har en lååååång väg kvar att vandra.

Vi tog en dags extra ledigt på tisdagen efter påsk och åkte upp till Peggy i Grillby och var med på en halvdags träningskurs. Efter gårdagens Dummytrial-fiasko kändes det bra att kunna åka dit och träna på några av sakerna som gick fel. Det mesta (99,9%) är ju självklart mitt fel som förare. Det är mycket att tänka på, men nu känns det lite mer hoppfullt igen. Många bra tips om hur jag som förare måste tänka, fick jag med mig. För Freddys del gick det toppenbra. Han gick som tåget för Benke och gick igenom terräng han aldrig provat förr. Det var riktigt kul att se – känns hoppfullt inför framtiden!

Nu blir det ett par dagars hårt yrkesarbete innan vi packar väskor och bil och beger oss upp till Leksand för att se Douglas spela hockeycup hela helgen. Självklart hänger hundarna och alla träningsgrejer med också. Det blir ju en del ”dötid” mellan matcherna, så då tänkte vi passa på att träna i terräng vi inte annars har till tillgång till här nere.

Må bäst alla ni som tittar in!

Det är nästan lite som med ketchupflaskan. Först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer inget… Sen kommer allt på en gång!

Jag startade upp förra veckan med att åka till Freddys uppfödare Helena i Uppsala (kennel Reedsweepers) och var med på en träningskurs med Alissa. Det var mycket walk up med olika störningar. Precis vad vi behöver! Det var en av sakerna jag lärde mig på Dummy trialet. Sen blir det ju inte sämre av att hon känner Alissa utan och innan och kan ge mig ”matnyttiga” tips. Vi åkte därifrån mycket nöjda och med ny inspiration att fortsätta träningen på hemmaplan.

Under veckan har jag och hundarna skakat av oss vintern och varit ute och tränat lite i stort sett varje dag för att komma i vårform inför B-prov, WT och annat skoj vi har anmält oss till.

I helgen (fre – sön) var det Hockey Cup för Douglas igen. Den här gången i Flemmingsberg, söder om Stockholm. Det roliga den här gången var att jag hittade ett helt fantastiskt naturområde med rolig och lite annorlunda terräng än vad vi har hemma, precis bakom ishallen. Så på lördagen tog jag med alla ”leksaker” till hundarna. Mellan matcherna, i strålande vårsol, drog jag på mig gummistövlar, apportkastare, bollar och dummys och sedan hade vi jättebra träning! Det blev både långa linjetag över diken och dolda apporter på lite kluriga ställen efter att ha byggt upp några målområden. Vi hade en riktig kanondag! Freddy passade även på att bada och simma lite i de större dikena som var rejält vattenfyllda pga rådande snösmältning. Alissa & Freddy låg sedan mycket lyckliga och trötta och sov i bilen när jag var inne och tittade på spännande ungdomshockey. Vad mer kan man begära av en vårhelg?!…

… Jo, på söndagen fick Douglas klara sig själv på hockeycupen. Jag, Benke, Freddy & Alissa styrde istället kosan mot Grillby och en kursdag med Peggy (kennel Reloads). Det var dags för steg 3 i dirigering. Vädret var inte lika vårlikt som lördagens, men vad gör väl det när man är på en kanonbra kurs med superbra tränare och trevligt sällskap av andra likasinnade. Även om det blåste och var ganska kallt så blev även den här dagen en riktig toppendag!

Nu tar vi ett par dagars vila från träning och njuter av långa skogsprommenader i skogen. Till påskhelgen är det dags igen. På annandagen ger vi oss på ett nytt Dummy trial i Norrtälje och hoppas att det går bättre den här gången.

önskar alla som tittar in en GLAD PÅSK!

Så har även jag och Alissa startat på Dummy Trial. Det skedde i helgen i Stålbåga, nära Flen. Det var en helt ny upplevelse för mig, så gissa om jag var nervös?!…

På väg till Stålbåga stannade jag till i Solna hos mina föräldrar och lämnade av Freddy. Han tillbringade dagen hos dem med ”kaninspotting”, doftpromenader och en massa mys & bus.

Benke och Douglas var uppe i Timrå på hockeycup.

När Alissa & jag kom fram till uppsamlingsplatsen var jag rejält pirrig i magen. Jag fick inte ens i mig någon frukost på morgonen pga. alla fjärilar i magen. Varför utsätter man sig för sånt här när man blir så nervös?

Vi var 21 ekipage till start och vi började med att gå på linje. Det fantastiska var att alla är med hela tiden även om man inte är aktiv. 4 hundar bedömdes åt gången av lika många domare. Varje hund fick två apporter var och så snart en hund var klar kopplades den och gick ut ledet och gick med alla andra några meter bakom den aktiva linjen. Hela tiden hade en stewart koll på vilket nummer som var på tur att kliva in i linjen och bli bedömd. När alla hundar fått två apporter var fortsatte man så att alla hundar fick varsin apport till. Därefter hade domarna överläggning om vilka hundar som skulle gå vidare. Under tiden fick vi ta lunchpaus (för min del frukost). Det var en underbar stämning och det blev ju inte sämre av att solen faktiskt försökte ta sig fram och värma oss lite.

Jag måste säga att det här är en tävlingsform som verkligen tilltalar mig! Den kändes mycket jaktlik och alla fick se alla hundar ”in action”. Vi gick över fält och snårskog, ja den mest skiftande terräng, och dummysarna hamnade lite här och där så som det blir. Ibland stannade vi och det övergick till en drive istället för linje. Mycket naturtroget upplevde jag.

Nu gick det inte speciellt bra för mig och Alissa, jag var alldeles för nervös och det märkte hon. Alissa var också väldigt övertänd och gick mest och studsade vid min sida. Hon markerade alla apporter jättebra, men när det sedan var dags att skicka rusade hon bara ut och hade ”glömt” var de låg eller tyckte att hon skulle göra allt själv och inte lyssna på mig, hmmm. Vi fick i alla fall in alla apporter (det var det inte alla som fick) om än något omständligt. Så självklart gick vi inte vidare till semifinal. Det gjorde 12 andra ekipage. Dessa hundar fick ytterligare 3-4 apporter och av dessa gick sedan 5 stycken till ”Grand Final”. Där fick de tre apporter var innan en segrare kunde utses.

Ytterligare ett plus för den här tävlingsformen är att vi som blivit utslagna i grundomgången kunde gå med i linjen och titta under resten av tävlingen eller stå på anvisad plats när så krävdes. Mycket lärorikt! Det är det här som verkligen visar vad träningen går ut på och varför man lägger ner så mycket tid på det man gör. Jag fick en riktig Aha-upplevelse.

Väl hemma igen sent på eftermiddagen efter att ha hämtat upp Freddy igen på vägen, satte jag mig faktisk vid datorn och anmälde oss till de andra två Dummy trialen som ligger ute på SSRK’s hemsida. Trots att jag blir så himla nervös vid såna här tillfällen så kände jag att det är värt det. Det var så himla roligt! Sen är det ju så härligt att träffa alla andra positiva människor som också utsätter sig för detta.

Jag gjorde faktiskt en sak till, och det var att anmäla mig till Eva Bodfäldts föreläsning ”Träning för tävling – en fråga om attityd”. Den ordnas i samarbete med LRK Östra. Vem vet, hon kanske kan hjälpa mig att få lite bättre kontroll på alla fjärilar i magen inför kommande starter. För hur det än är, startar man aldrig kan man heller aldrig lära sig något och man vinner heller inget. ”Det man inte dör av blir man starkare av”, som dom säger. Så det är bara på det igen.

Idag på eftermiddagens långpromenad, bestämde jag mig för att en gång för alla få ner vinterns ”träddummisar”. Vid två olika tillfällen i vinter har jag lyckats med konststycket att få två dummisar att fastna i samma träd med en och en halv meters mellanrum ca 5 meter upp. Bra, eller hur?… Varje gång vi sedan gått förbi där har det känts som de hängt där och skrattat åt mig, men idag skulle det bli slut på det. Jag har försökt vid några tillfällen tidigare, men det har inte lyckats eftersom jag känt att det varit för halt och isigt på grenarna och därför fått ge upp halvvägs.

Idag kändes som en bra dag att ta sig an detta projekt och tack vare envishet och med livet som insats påbörjade jag så klättringen upp i trädet (ner kommer man ju alltid på nåt’ sätt). Till min hjälp hade jag även en längre gren som jag hittat under promenaden. Efter mycket möda och stort besvär lyckades jag ta mig upp (man är ju ingen tonåring längre) så pass långt att jag med den ena armen kunde puffa på först den ena och sen den andra dummisen med den lösa grenen så de rasade i backen, samtidigt som jag försökte krama mig fast runt stammen med den andra armen. Vilken syn det måste ha varit… Jippiiii, vilken seger när de väl släppte och höll mot marken! Nedanför trädet stod två mycket konfunderade men lyckliga hundar när det ramlade dummisar från himlen.

Som en extra belöning för både mig och hundarna använde vi sedan dummisarna och övade lite långa linjetag med. Jag är glad att det inte kom några andra på stigen när jag flåsade uppe i trädet. Då hade man väl åkt in med tvångströjan på. Tänk vad man utsätter sig för egentligen – allt för ett par dummisar och hundarna. Men både jag och hundarna var mer än nöjda med dagens insats när vi kom tillbaka helskinnade från dagen prommis…

/ Ewa

Nää, nu längtar vi till våren!!! Här går det inte att göra mycket vettigt när kung Bore håller på som han gör…Ena dagen runt nollan och nästa minusgrader. Det har gjort att det nu är ett hemskt istäcke var man än sätter fötterna. Till och med på stigarna och i skogen. I går stod både jag och Benke på ”öronen” varsin gång när vi var ute med hundarna. Det är med benbrott som insats varje gång man tar ut dem. Även Alissa & Freddy verkar tycka att det är lite jobbigt att känna sig som Bambi på hal is. Därför har det inte blivit mycket till träning de senaste veckorna. Vi vill ju inte att hundarna ska sträcka eller skada sig.

Alissa gick in i sitt löp för en vecka sedan. Det passar ju bra att hon gör det nu så det är klart till kung Bore släpper greppet och man kan börja träna ordentligt igen. Freddy uppför sig som en ”gentleman” och skyddar sin prinsessa så ingen annan kommer i närheten (äkta syskonkärlek). Om ett par dagar är det nog dags att sära på dem ändå, annars kan det bli lite tokigt…

Jag har i alla fall varit lite duktig och gått igenom vårens B-provsutbud och anmält Freddy & Benke till några, så får vi se vilka de kommer med på. Har även anmält Alissa till ett par WT så hon får göra något skoj också. Det känns bra att ha några ”dead-lines”, så man får tummarna ur där bak och måste komma igång med träningen igen. Är det någon som har några bra tips om träningar på gång så hör gärna av er.

Må gott alla som tittar in och ta det försiktigt i halkan! /Ewa