Kopparklanens jaktlabradorer

Oj, oj, oj vad tiden rinner iväg när man är ledig och har roligt.

Julhelgen swiiischade snabbt förbi med god mat och umgänge. Det är skönt att ha hundar som måste gå ut under såna här helger – annars hade man väl rullat fram med tanke på allt man stuvar i sig . Hundarna har ”bara” fått långa härliga skogsprommenader. Ingen apporteringsträning alls faktiskt. Den ligger för tillfället nere helt tills kung Bore lämnar oss för den här säsongen och tar med sig snö och kyla. Då först är det dags att plocka fram alla leksaker igen och försöka få lite ordning på Freddy. Det blir Benkes hemläxa…

Nyår och trettonhelgen har familjen (utan hundar) tillbringat nere i Göteborg. Vår son Douglas spelar hockey och hans lag, Järfälla HC, har varit med i värlens största turnering, 48 lag, för alla födda -95. Det har varit lag både från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Lettland med. Killarna slutade på en mycket hedrande 10:e plats! Den här tiden på året får hundarna ibland stå tillbaka lite för hockeyn som också är en stor del i vårt liv.

Alissa & Freddy har under tiden gottat sig på landet hos Anne Nerell, kennel Stenbury. Hon har även hundpensionat och är matte till ”Loke” som är pappa till båda våra hundar. Där har de haft det toppen och sluppit alla nyårsraketer och annat stök. Det passade jättebra eftersom vi har märkt att Alissa faktiskt är påverkad av raketer & smällare. Det trodde jag inte eftersom hon är så cool med vanliga skott, men se vad fel man kan ha.

Nu är man tillbaka i selen igen och en hel del arbete väntar, det är bokslutstider nu . Så det dröjer nog ett tag till nästa uppdatering – om inte gästskribenten tassar in vill säga…

Må bäst tills vi hörs igen! Ewa

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Efter en lång och geggig skogsprommenad idag på dagen, insåg jag att det nog var dags att sanera hundarna ordentligt. Det var ett tag sen sist…

Sagt och gjort. In med hundarna i duschen för shamponering en och en. De verkade faktiskt tycka det var ganska skönt. Alissa är den som verkligen njuter i fulla drag av lite omvårdnad och massage. Freddy är väl som grabbar är mest ”det får väl gå an”. När det var gjort passade jag på att klippa klorna och göra rent öronen också. Nästan som en hel Spa-behandling av hundarna. Nu ligger de och snarkar i korgen tillsammans.

Fast när jag sedan tittade mig runt omkring insåg jag att övervåningen också var i stort behov av sanering. Hundhår överallt! Fy, vad de fäller nu. Ja, ja, det var bara att ta tag i det också – inte alls lika roligt. Men nu är det gjort och man kan ta helg med gott samvete.

Ha en trevlig 2:a advent ni som tittar in! Ewa

Ja, nu kan man verkligen konstatera att hösten är här på allvar…

I veckan som gått har vi försökt hinna med lite träning på eftermiddagarna, men det är svårt. När man går ut strax efter 15:00 är det fortfarande ljust och man tycker sig ha tänkt ut ett snabbt och effektivt upplägg som bör hinnas med innan det mörknar. Men vad händer? Jo så snart hund nummer 1 kommer in med den första apporten och det är dags att skicka nästa har det redan mörknat. Inte roligt. Men det är bara att ”gilla läget” – vi bor ju i Sverige och det är likadant varje år, men likafullt känns det trist.

Igår (lördag) hann vi i alla fall med en hel del träning mitt på dagen. Det blev mest markeringsövninger med flera markbyten. Det gäller att passa på när de får skjuta grovkalibrigt på skjutbanan här hemma. Då håller jag till bakom vallen och passar på att skjuta med apportkastaren. Där finns det både diken, stigar och buskar man kan skicka hundarna igenom. Det blev ett riktigt lyckat träningspass med bägge hundarna! Även Freddy & Alissa verkade nöjda och trötta efter dryga 2 timmar ute på fälten med mycket pang, pang.

Idag gick vi ut för att träna linjetag och dirigering på skjutbanans ängar. Inga skott idag. Det är skjutförbud på fredagar och söndagar och det försöker jag också att hålla på, så inte skytteklubben får en massa kritik i onödan. Jag lät hundarna sitta i bilen medan jag gick ut och la ut dummies vid 4 olika målområden som sedan tidigare är väl etablerade för båda hundarna. Idag var det inte lika skönt väder. Regnet hade hunnit även hit, usch & fy! Men det gäller ju som sagt att passa på när det är ljust och man är ledig på helgen. I början fungerade alla linjetag jättebra och de lyssnade fint på mina signaler, men ju längre tiden gick dessto mer började det regna och sedan övergå till snö. Hundarna i sin tur lyssnade då mindre och mindre på mig och verkade inte alls nöjda med att vara ute i snöovädret. Efter ett par ”utvecklingssamtal” med var och en av dem (i snöstorm) – kunde vi i alla fall avsluta övningarna i bra samvekan, skönt! Blöta och lite frusna traskade vi så tillbaka till bilen för hemfärd. Nu dröjer det nog till nästa helg igen innan det blir möjlighet till träning i dagsljus igen.

Ha en bra vecka! Ewa & hundarna

I morse var jag & Freddy iväg till veterinären och tog stygnen. Såret såg jättefint ut även om det inte är helt läkt än och vi måste ha lite uppsikt så han inte kliar sönder det. En liten biverkning är att han fått svamp i örat, men det ska gå bort när vi använt en speciellt öronrengöring i några dagar.

För att fira att Freddy nu äntligen kan springa fritt tog hundarna & jag en riktigt lång, härlig höstprommis i vårt naturreservat Görveln mitt på dagen. Gissa om det var någon som var överlycklig!! Det är mycket överloppsenergi som ska ut nu. Amatörfotografen (jag) kom till och med ihåg att ta med den lilla kameran och lyckades ta ett par bilder som kan publiceras, även om Benke var tveksam. Han har liksom lite högre krav än jag…

Även Alissa tyckte det var skönt att Freddy var sitt gamla vanliga jag igen.

Freddy med cigarr? i mungipan. ”Ser det bra ut matte?” Livet är toppen igen!

Det är härligt med skogspromenader, men man behöver väl inte gå i vatten jämt, bara för att man är en labrador?!

Ha en riktigt bra helg! / Ewa

I söndags gjorde jag och Alissa vår fösta start tillsammans. Det var på LRK Östra’s WT. Dagen bjöd på underbart höstväder med klarblå himmel och för årstiden en hel del plusgrader. Skönt! Att samlingen inte var förrän klockan 12:00 för ökl & ekl, så man fick lite sovmorgon, gjorde inte dagen sämre. Stämningen bland deltagarna var på topp från början, och det var roligt att träffa en hel del (numera) kända ansikten igen. Alissa & jag startade i ekl, och jag som tidigare bara startat 2 ggr i nkl, var riktigt pirrig. Men nån’ gång måste vara den första, som de säger…

Station 3 – Dubbelmarkering på linje – Peggy Westerlund:

Där stod vi två ekipage bredvid varann från början på en äng. Skytten sköt först ett skott och dummien landade i början av en kulle (ca 70 m). Efter det andra skottet kastades en dummie som landade uppe på kullen (ca 85 m)i linje med den första, i en liten sänka vid ett par enar. Den med lägst startnummer – inte jag – började med att hämta in dummien som låg närmast (man blev 0:ad om fel dummie kom in). När den väl var inne var det min tur att skicka Alissa på den bortre. Hon blev lite distraherad av den andra föraren som blev tvungen att blåsa en hel del på sin hund för att få in rätt. Hon gick även framför Alissa, vilket gjorde att hon tappade focus något. När jag väl skickade henne gick hon rakt på, men vek av bland enbuskarna lite för tidigt. Det gjorde att jag blev tvungen att använda pipan lite för att styra in henne rätt. När hon sen fick tag på den var det en ”missil” som kom och avlämnade snyggt i hand. Efter det gjordes proceduren om igen och det var vår tur att hämta in den närmsta först. Alissa gick rakt på och efter bara en liten stoppsignal och sido-när-sök var hon snabbt tillbaka även med den. puh, 1:a stationen avklarad och hjärtat började slå lite normalare igen. 16 poäng (av 20)

Station 4 – Dubbelmarkering + dold dirigering – Peder Dammgard:

Här startade vi mitt ute på ett fält. Första markeringen landade mellan en stor sten och ett stenröse (ca 100 m). Dummien kunde antigen studsa bakåt in i ett gransnår, eller framåt ner i ett litet dike. För oss hamnade den i gransnåret. Den andra markeringen kastades i ca 45 graders vinkel därifrån och landade på plan betesmark. På bägge sidor fanns det skog som drog. Det var svårt att se dummisarna både för hund & förare eftersom de vara gröna mot grön bakgrund. Likaså var det svårt med vinden. Det var ett riktigt vindhål just där. Ena stunden blåste det si och nästa så för att helt plötsligt inte blåsa alls nästan, men det var lika för alla. Vem har sagt att det ska vara enkelt?… Alissa gick på den första markeringen, rakt mot målet men för långt. Jag tappade henne lite bakom gransnåret och hon sökte själv ganska yvigt. Så det var bara att ta till pipan och styra in henne rätt. Efter lite mankemang var apporten inne. Nästa apport gick inte bättre den. Hon drog sig mot skogen på höger sidan och verkade ha tappat var den låg. Så då var det bara att gå in och styra igen. Då hittade hon den nästa direkt och kom i flygande fläng in för avlämning. Väl inne blir hon så ivrig att käkarna nästa låser sig (det är ju sååå kul att hämta ”tygpåsar”) när hon ska lämna ifrån sig apporten. Inte de snyggaste avlämningarna jag varit med om, men det är bara att hålla masken så gott det går, puh.

Men det var inte slut med det, sen skulle jag skicka Alissa på ett dolt linjetag i samma riktning och förbli legan efter den andra markeringen (ca 130 m). Det gick över förväntan (två små dirigeringar) och hon var snabbt tillbaka. Nu var avlämningen om möjligt ännu sämre, tyvärr. Vad gör man? Försöker hålla färgen igen och lirka ut den. Sånt ger poängavdrag – inte bra. 30 poäng (av 40)

Station 2 – Trippelmarkering, 1 land & 2 vatten på linje – Elisabeth Sahlin:

Här stod vi i en nerförsbacke med träd innan vattnet och vass. Det var inte mycket man såg, så här var man tvungen att lita på hunden. Den första markeringen kastades i 90 graders vinkel från vattnet in mot skogen (ca 60 m). Vägen dit skymdes att något snår av obestämd sort som hundarna skulle igenom eller gå runt. Men den fick inte hämtas direkt. Två skott till gick av mot vattnet och man hörde nerslaget men man såg inte var de hamnade.

Efter den förra stationens ”äventyr” var jag rejält nervös vilket Elisabeth noterade ganska snabbt. Hon dubbelcheckade mig med att fråga om mitt startnummer. När jag lyckats få fram nr 43 som svar, ansåg hon att jag var kontaktbar och gav klarsignal för oss att lösa uppgiften. Jag skickade Alissa på vattenmarkeringarna först och hon spikade bägge två, skönt! Då släppte nervositeten lite. Sen skickade jag henne på landmarkeringen. Hon såg ut att ha full koll när jag skickade, men även den här gången sprang hon för långt, suck. Vad gör man för fel? Fram med pipan igen och efter ett par styrningar var den ”plättlätt” inne – så typiskt. Även här fick jag en del problem med avlämningarna, som också Elisabeth påpekade efter avslutad uppgift. Så nu vet vi vad vi har att jobba med under vintern. Det är tur att det finns experter att fråga. 14 poäng (av 20)

Station 1 – En minnesmarkering & riktat närsök – Peter Flinck:

Här gick vi ner till ganska geggig och otillgänglig skogsterräng och ställde upp för en enkel markering som hamnade bakom ett träd ca 30 meter bort. Alissa markerade ordentligt (tyckte jag). Den fick vi inte hämta på en gång utan vi vände ca 45 grader och fick ett område anvisat ca 15 meter bort. Där fanns ett antal dummies gömda och vår uppgift var att hämta in 2 av dem, vilket vi också gjorde utan större svårighet. När det var gjort vände vi tillbaka för att ta in markeringen. Alissa rusar ut och för långt även denna gång. Pipan fram igen (suck) och efter ett par styrningar så hämtar hon in även den. Provet är äntligen SLUT och jag med mentalt. 11 poäng (av 20)

Sammanfattningsvis kan man säga att provet var jättetrevligt upplagt och de hade lyckats ta tillvara markens alla olikheter på ett roligt och svårt sätt. Dagens poäng räckte till en 3:e placering. Nu är det bara att träna, träna och åter träna. Det känns som Alissa markerar allt jättebra men att hon inte registrerar. Det beror säkert på min okunskap, men med lite hjälp ska vi säkert komma över det och vidare. Det var i alla fall jätteroligt att äntligen ha fått gjort något tillsammans efter allt hon råkat ut för under säsongen. Alissa verkade också ganska nöjd efter dagens strapatser.

JÄTTEGRATTIS!!! vill jag också säga till superduktiga Monica Löttiger & Alma som kom 2:a i öppenklassen.

Ha en fortsatt bra höst ni som tittar in /Ewa

I helgen blev vi tillfrågade om vi kunde ställa upp som apportörer på en gås- och andjakt på måndagen. Eftersom vi inte är allt för bortskämda med att bli tillfrågade, tackade vi JA. När vi en stund senare började fundera, kom vi på att gäss är stora fåglar, och att vi inte hade en aaaning om hur man avfångar en om man skulle plocka in någon skammad. Som tur är finns det mer erfarna kompisar man kan ringa och fråga. Lite pinsamt kan det bli annars…

Så i måndags tog jag x:tra ledigt från mitt jobb och Benke gjorde sig fri från sina åtaganden. Douglas (vår hockeytränande son) hade vi ordnat skjuts åt både till och från träningen. Även maten var förberedd. Allt för att vi i lugn och ro skulle kunna åka iväg på en trevlig jakteftermiddag i härligt solsken. Bilen packades med allt man behöver och lite till, och så bar det iväg…

Klockan 15:00 var det samling och genomgång. Sen bar det iväg till anvisat område. Väl där förbereddes Freddy & Alissa med sina wetwests och en filt att sitta på. Vi själva packade upp stolar och annat och gjorde det så ”mysigt” vi kunde. 4 skyttar var redan på plats, 2 i båten och de andra två i varsitt gömsle på land. Nu kunde jakten börja! …När klockan passerat 18:30 och det var så mörkt ute att det inte gick att skjuta, gick vi tillbaka till samlingsplatsen. Då hade det skjutits 1 (ett) skott och flugit förbi sammanlagt 10 änder utom träffhåll. Så mycket för den Gåsapporteringen och all förberedelse. Hundarna fick ett ordentlig passivitetspass. Vilket de skötte mer än utmärkt! När vi sedan stod uppe hos markägaren och tog en sista kaffe innan hemfärd kom gäss-sträcket kvackande rakt över oss där vi stod – så typiskt på nåt’ sätt! Men så är det att vara på jakt. Man vet aldrig förrän efteråt om det blir mycket eller lite, lätt eller svårt. Det är det som är en del av tjusningen.

Det enda som blev ”skjutet” den här gången var den här fågeln som hamnade i skottlinjen på Benkes kamera.

/ Ewa

Äntligen är Alissa helt återställd i tassen. Det blev inget Retrievermästerskap i år för vår del. Det kändes viktigare att Alissa blev helt bra än att komma till start. Förhoppningsvis har vi några år till på oss innan hon pensioneras helt.

Vi har istället ägnat den här underbara höstveckan åt att träna lite på egen hand. Vi har mjukstartat med lite enkla & dubbla markeringar och några lagom långa linjetag. Gissa om det var någon som var lycklig över att äntligen få arbeta och hämta ”tygpåsar” igen !!! Freddy har fått följa med men fått vara helt passiv. Han ska bara få ha tråkigt ett tag nu när Alissa & jag är ute och tränar, så får vi se om han kan få upp gnistan igen när det är dags för träning igen inför vårproven.

I övrigt har vi bara njutit av en underbar höstvecka med långa skogsprommenader. Vi har ett par fantastiska naturreservat alldeles i närheten där vi bor, så man kan variera område en del del så det inte bara blir samma samma hela tiden. Så här på hösten är man i stort sett själv ute i markerna, i alla fall i veckorna. På helgerna däremot kan man möta både svampplockare och indianer(det brukar vara en massa scoutbarn utklädda till indianer och leta saker i skogen). Hundarna blir lite snopna men det är bra träning att det kan dyka upp något helt oförutsett där man minst anar det…

Ha en fortsatt bra höst ni som tittar in! //Ewa

Den här helgen är det Douglas – lillhusse – som har varit huvudpersonen.

I fredags eftermiddag packade vi bilen full med hockeybackar, oss själva samt Freddy & Alissa och styrde mot Norrköping. Douglas hockeylag, Järfälla HC team-95, spelade årets första hockey cup där lördag – söndag.

Eftersom det blir en hel del ”dötid” mellan matcherna är det perfekt att ha med sig hundarna. De får visserligen ligga en del i bilen men mellan matcherna har man ändå mycket tid över att ägna åt dem. Just i Norrköping ligger ishallen väldigt bra till i anslutning till stora, välklippta fotbollsängar. Så här års är det inte någon aktivitet på dem så man har suveränt bra ställen att träna låååånga linjetag på. Eftersom Alissa fortfarande är justerad efter tassingreppet så tog vi det dock väldigt lugnt med henne. Freddy däremot fick en del träning under helgen. Det blir ju även en hel del socialträning för hundarna. Inte nog med alla nya dofter och marker, det är ju så mycket nya människor som vill hälsa – vissa i konstiga kläder (hockeyutrustning)… Inte bara det – man sover ju borta också. Det har gått alldeles utmärkt att bo på hotell med hundarna. I alla fall när man har såna’ här ”juveler”, de är så coola!!! Det blir lite speciellt och mysigt även för dem, eftersom man lever så tajt på hotell och alla sover tillsammans i en enda stor ”rul” i dubbelsängen. Men som man säger ”borta bra, men hemma bäst”. Det var två lyckliga hundar som kom hem till sitt på söndagskvällen.

Douglas var också trött på vägen hem men mycket lycklig…Killarna VANN hela cupen utan en enda förlorad match !!! Då känns det extra roligt att ha varit med och hejat fram dem.

Idag har hundarna mest legat utslagna och sovit. Det är jobbigt att vara hockeymaskot till lillhusse.

Ha en bra vecka ni som tittar in! Ewa

Tänk som det kan bli – ena dagen glädje över andjakt och annat skoj som hänt, för att nästa dag bytas till skador och veterinärbesök.

I fredags skulle jag som vanligt ta ut hundarna på en morgonrunda, då jag till min förskräckelse upptäcker att Alissa knappt kan gå. Hon är blockhalt på vänster fram. Efter genomgång hemma av både tass och ben, utan att hitta något sår eller annat konstigt, konstaterar vi att det bara är att åka till Albano djursjukhus akut.

Väl där är det som med alla sjukhus – det är bara att vänta och det kan ta lååång tid. Efter ca 2 timmar kommer vi så in och får träffa en jättetrevlig veterinär. Inte heller hon kan hitta något fel men konstaterar att hon är lite svullen på tassen. Det kan ju ha kommit in ett strå eller att hon fått ett sticksår som inte syns. Vi skickas hem efter att Alissa fått en spruta med smärtstillande och penicillin, vi får även ett recept med antibiotika för säkerhets skull.

Framåt kvällningen har tassen svällt upp till över dubbla sin storlek och en böld har bildats mellan ”ring & lill-tån”. Så det är bara att sätta sig i bilen igen och åka tillbaka till Albano. Roligare kan man ju ha en fredagskväll… Kvällen/natten (00:45) slutar med att jag får åka hem utan Alissa. Henne behåller de för att skära upp bölden och sätta i dränage. Jag får hämta hem henne på lördag förmiddag igen. Så nu är det ett par veckors konvalescens innan vi kan träna och göra annat skoj igen, typiskt, när allt såg så bra ut inför höstens äventyr.

Freddy har startat på B-prov igen i söndags. Den här gången var det Uppsala – Höst, i Siggefora. Tyvärr 0:ade han & Benke. Söket som har varit hans paradgren har nu blivit hans akilleshäl. Tills vi fått rätsida på det kommer han inte att få starta fler gånger. Det är väl som med barn – de mognar fläckvis. Det är bara att ta nya tag och kämpa vidare med träningen. Freddy’s syster Ace däremot tog sin andra 1:a i ÖKL på lika många starter! Jättegrattis säger vi till superduktiga Ace & Peggy!!!

Själv var jag funktionär på elitrutan och skrev till domaren. Det är lika roligt varje gång. Jag kan verkligen rekommendera andra att vara ”funkis” på prov. Man lär sig så himla mycket. M.a.o. åter en härlig helg i hundens tecken!