Kopparklanens jaktlabradorer

Senaste halvåret har präglats av sorg och känslor av hopplöshet när skador och sjukdomar på våra hundar avlöst varandra. En hund fick somna in efter drabbats av kraftig epilepsi som gjorde honom farlig för omgivningen. En annan är utdömd som provhund på elitnivå då infästningen till handledssenorna är försvagade. Förra sommarens hetta gjorde att barkborrarna invaderade vår lilla skog, och gran efter gran tappade färg och barr.

Senast så sprang yngsta flockmedlemmen in i en pallkrage och blev blockhalt. Dagen efter så sjönk en annan hund ihop av ett förmodat huggormsbett. Alla planer på lillsemester i Orsa skrinlades och även firandet av sonens examen på Örebro Universitet såg ut att gå i stöpet.

Vi har alltid haft en inkluderande inställning till folk. Vanligen ger vi mer än vi tar. I år slog karma till och våra vänner ställde upp när det var som svårast. Listan blir för lång för att nämna alla men några har gjort insatser som jag bara måste tacka lite extra för.

Jag kontaktade några skogsmaskinsbolag som alla avstod att hjälpa oss med avverkning av vår sjuka granskog. Det skulle helt enkelt inte löna sig att avverka den bedömde de. Men när det såg som mest hopplöst ut kom Anders till hjälp. Han offrade en ledig helg, bodde hos oss och ordnade transporter av maskiner och timmer till absolut lägsta möjliga kostnad. Preliminärt så visade det sig att mängden friskt virke var större än befarat så det kommer sannolikt bli ett litet överskott. Tack som faaan Anders! Utan din hjälp hade vår skog blivit helt förstörd. Nu kommer det istället bli en fantastisk hundträningsmark under föryngringen.

Vi kom iväg till sonens lärarexamen tack vare Mervi och Christer. En fantastisk förmiddag med både tårar och glädje under avslutningsceremonin med fina tal och framträdanden. Kvällen innan examen ringde Christer och frågade hur sjutton vi tänkt lösa problematiken med ormbiten hund och blockhalt valp samt värmeprognos på över 25 grader och alla hundar i en bil? Det var en retorisk fråga. Han visste redan svaret. Vi kunde inte lösa ekvationen. Christer sade då att han och Mervi redan diskuterat vårt problem och kommit fram till att Mervi åker hem till oss tidigt på morgonen och passar alla hundar medan vi åker till Örebro. Mervi och Christer – ni är fantastiska!

Vår halta valp vet vi ännu inte riktigt hur det går med. Röntgen och besök hos ortoped fanns inte att få tag i förrän en månad senare. Men då hade vi inte räknat med Kicki. Jag lämnade Ewa hemma med sjukstugan och tog övriga hundar och Blue med mig upp till Orsa för att delta på Unghundsderbyt 2019. På fredagskvällen satt jag och beklagade mig för våra vänner under middagen, och några minuter senare var helt plötsligt förhandslöfte om *röntgen och ortopedkonsultation bokad vis SMS redan på måndagen. Vi ringde Ewa som nog började lipa av tacksamhet. Kicki – du är bäst!

Blue gjorde ett litet ”unghundsmisstag” på derbyt som kostade 8-9 poäng, men gick i övrigt som på räls. En helt fantastisk naturlig apportör och viltfinnare. Normalt sett så är en fjärdeplacering inte någon jättebravad. Men i Unghundsderbyt prövas cirka 200 retrievers som är under 24 månader, och provet var inte lätt på något sätt.

Hyllningarna efter placeringen är översvallande. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det är otroligt kul att få så mycket peppning och grattis. Inte bara Blue fick en massa grattis, utan även sonen som nu är behörig mellanstadielärare och redan fått anställning på en skola i Stockholm. Vi har fått så otroligt mycket kärlek denna helg. Det har varit underbart. Man växer av sånt.

TACK

*Updatering – röntgen visade en fraktur på bogbladet. Prognosen är dock god, men kräver en lång period av vila.

Ny kamera inköpt. Sony RX10 IV med superzoom 24-600 mm. Inte riktigt den skärpa jag är van vid, men att bara behöva bära på 1 kg gör kanske att kameran kommer med ut…

Susanna Hultmans fina Hector 130 meter bort

Hector 60 meter bort
Hector 55 meter bort – här ser man verkligen vad en superzoom kan göra.
Hector 0 meter bort
Ewa skickar Moss
Stoppsignal
Apport!
Dagens markvärd hade laddat med ett ”plupp”-skott

Reset är en engelsk term för återställning av datorsystem för att rensa fel, låsningar och loopar och sätta systemet i ett normalt eller initialt tillstånd. Termen kan också användas för att beskriva en metod i hundträningen för att hjälpa hunden att välja ett bättre och effektivare sätt att lösa situationen. Tanken är att återställa hunden utan tvång och bestraffning så den lugnar ned sig och tänker till. För att därefter lära sig själv att det lönar sig att lita på sin förare och exempelvis vara noggrann och tajt under ett närsök. Låta polletten trilla ned på riktigt.

Nu pratar vi inte om valpar eller unghundar i början av sin träningskarriär. De behöver sannolikt mer repetitiva övningar och lek. Detta handlar om hundar från 1,5 – 2 år och äldre. Hundar som inte gör ett effektivt närsök. Hundar som inte håller sig i anvisat område. Hundar som bara springer och springer medan föraren blåser hissmusik med visselpipan. Även ”sönderjagade” äldre hundar som kan bäst själv. Har det hänt dig nångång? Mig händer det tyvärr. Kanske för ofta.

Det svårt att skriva om hundträning på ett begripligt vis för alla. Mottagarna har vitt skilda erfarenheter och väldigt olika individer i snöret. Mina tankar och minnesanteckningar kring hundträning handlar oftast om ”polering” av grundtränade hundar där jag förutsätter vissa färdigheter och kunskap. Att genomföra en RESET på ett bra och lärande vis förutsätter att du vet exakt vart apporten ligger, att hunden kan ta ett någorlunda rakt linjetag, att den stannar på stoppsignal och slutligen inte kissar på sig av rädsla om du springer ut till den. Ok? Jag prövar nedan att beskriva momenten.

Detta är inte svårt. Du har säkert gjort det förut. Skillnaden är nog att du inte ska styra hunden och absolut inte korrigera hunden. Det stör ”återställningen”. Hunden ska själv komma på att det lönar sig att leta där du ber den leta.

Skicka hunden mot apporten. Dolt eller minnesapport/område bestämmer du själv beroende på hundens förmåga. Stanna hunden i apportens omedelbara närhet (max 6 m ifrån apporten). Andas. Blås närsöksignal utan att ge handtecken.
Big no no är ”coverup signal”, dvs att lägga på en söksignal direkt efter stoppsignalen eftersom hunden i alla fall inte kommer att stanna (Fast domarna brukar inte gå på den ändå.) Lägg undan pipan och låt den vara. Observera vad hunden gör och vilken attityd den har.

Hunden ska hålla sig kvar i området. Den får gärna starta med att jaga av området snabbt och effektivt – med näsan påslagen! Om det senare under jakt ligger en påskjuten and där så får hunden sannolikt vittring direkt.
Om ingen tydlig vittring upptäcks så ska hunden sänka farten, och arbeta allt mer noggrant. 3dje och sista fasen i avsökningen ska hunden ”dammsuga” varje kvadratdecimeter som en ivrig spaniel. Helst ska föraren inte repetera sökkommandot och störa hunden eller jakten.

Sket det sig? Lämnade hunden området och drog iväg på egna äventyr? Dags för en RESET. Bege dig ut till området och kalla till dig hunden (med rösten). Om du vill att hunden ska hitta apporten lättare så kan du sätta hunden i lä om apporten så har den större chans att känna vittringen – det bestämmer du själv beroende på din hunds ålder och rutin. Blås stoppsignal, lämna hunden och återgå hela vägen till din utgångsplats. Blås stoppsignal igen. Andas. Blås närsöksignal utan att ge handtecken. Observera vad hunden gör och vilken attityd den har…

Om inte söklusten riktigt finns där så ska du inte göra det för svårt i början. Sätt tillbaka hunden nära apporten och rätt i vind. Kanske kanindummie eller nån apport som hunden gillar lite extra. Glad attityd från dig är extra viktigt.

Om din hund hittar apporten ”för lätt” så kan du pröva tuffare terräng, boll, minidummie etc. för att göra det svårare och svårare. Se till att hunden lyckas efter max tre försök och nöj dig för dagen. Kör igen nästa dag, och nästa dag och nästa dag…

Årets tre Englands veckor bara rusade förbi. Det var en orgie i rough shooting, apportering, hundträning, shopping och en och annan pint öl. Dagarna med Guy Bennett var mycket lärorika och jag hittade som vanligt några ”russin” att ta med mig i träningen. Men – den här gången nådde Guy fram till mig lite djupare. Det gjorde faktiskt lite ont när han kom åt min ömma punkt. Latmasken och lögnaren.

Om man kombinerar lathet med att ljuga för sin hund så fastnar man i det mediokra träsket. Ibland blir det bra och ibland blir det skit. Ni vet säkert vad jag menar. Guy berättade om två personer som en dag klev upp bland eliten och började konkurrera på högsta nivå. De bestämde sig för att sluta ljuga för sina hundar och börja markera. Inte bara ungefär, utan markera exakt vart varje apport ligger under både jakt och träning.

Varje gång man ljuger för sin hund och anvisar ett område där INGEN apport ligger så förlorar hunden tron på dig och dina anvisningar. Närsöksignalen slutar fungera, hunden börjar jaga, det går för fort, för stort och stoppen börjar slira tills de kanske inte fungerar alls.

Först när man väl börjar markera på riktigt, och är beredd att springa/gå ut till hunden varje gång det inte går som man tänkt, kan man växa som ekipage. Om din hund hittar nåt varje gång DÄR du ber den leta så ökar lusten att lyda dina stopp och anvisningar. Det kan vara precis så enkelt att lyfta dig och din hund till nästa nivå.

Vi är många som tappar bort oss i hundträningen. Vi glömmer att det viktigaste inte är att få in apporten. Det är HUR man får in den som är viktigt. Ibland kanske man inte vill ta plats i träningsgruppen och känner prestationsångest. Lägg av med det. Ingen blir glad av att se din hund göra ett stort sök på markeringen eller jaga in dirigeringen mot minnesområdet. Ta den tid du behöver och gör rätt saker. Inte mängder av saker.

Guy gav oss också ”The flip” och ”Reset”. De kanske kommer i ett annat inlägg om skrivklådan återkommer.

Copperbirch Moses och Moormans Warren Tipi har parats! Mossungar på gång!

Vi avrundade som vanligt träningssäsongen med ett
Working Test. I år blev det 2 dagars Retriever Challenge som hölls i Ransäter,
Värmland. Det var lite extra trevligt att SSRK Värmland ordnat med gemensam
middag och förbokning av stugorna på hembygdsgården i Ransäter. Vi anlände
tidigt på fredag eftermiddag för att hinna rasta hundar och träna en liten
sväng innan kvällens mingel.

Till vår förtjusning så var det ett musikevenemang bokat
i Ransäter fredag kväll. Det var ”Packmopedsturnén” som spelade med Nisse
Hellberg, Ebbot, Caroline af Ugglas och Sarah Riedel som huvudnummer. Skön
musik strömmade över stugbyn under kvällen och många gick och lyssnade framför
scenen in när det blev gratis efterinsläpp i halvtid.

Jag startade Copper i nybörjarklass tidigt på lördag
morgon. Första stationen blev en ganska diffus markering, där dummyn kastades
med hög skog som bakgrund. Jag såg direkt att han inte gick ut med den
självsäkerhet som jag är van vid. Tog då snabbt beslut att stötta honom med
lite dirigering och söksignal. Jag fick enkelt in hunden i området, men när jag
blåste söksignal så stannade Copper upp och bara stirrade på mig innan han
snabbt lämnade området. Jag blåste stopp och dirigerade tillbaka honom i
området och blåste söksignal igen med samma resultat – fast denna gång sprang
han emot mig. Efter ett tredje försök så tappade domaren tålamodet med oss och
bad mig kalla hem hunden med påföljande 0 poäng. DÅ först slog det mig! Jag använde
fel söksignal. Mina nya yngre hundar har fått ”drillen” inlärd som söksignal,
Medan endast Karlsson fått behålla den gamla traditionella söksignalen. Jag var
morgontrött och körde Karlssons söksignal fast det var Copper som skulle
styras. Dumstrut på husse… Men Copper höll en hög nivå resten av dagen med
20, 17, 18, 18 poäng på övriga stationer. Dag två visade Copper att han är mogen
för att få prya som apportör i höst. Han fick hela 96 poäng och löste
uppgifterna galant (20, 20, 18, 20, 18).

Karlsson
hade en medioker förstadag i öppenklassen men fick ändå ihop 78 poäng (16, 15,
15, 17, 15). Det är ungefär så han brukar prestera på dummieprov så jag var nöjd
med att han hade poäng på alla rutorna och höll ihop hela dagen. Men dag två
hände någonting kul. Efter att ha börjar med en ganska enkel dirigering (18p)
så tappade han avståndsbedömningen och blev kort på markeringsstationen
(13p). Därefter kom det en walkupstation som Karlsson älskar! Plötsligt vaknade
han till och levererade tre 19 poängare på rad. Det blev hela 88 poäng trots
markeringsmissen. Totalpoäng 166. Det var riktigt roligt att föra honom när
motivationen är på topp – nästan lika kul som på riktig jakt.

Ewa och Moss
klämde till med hela 89 poäng i öppenklass och var plötsligt med i topp fem
inför dag 2. Dessvärre vaknade Moss med vattensvans och kunde inte fullfölja
tävlingen. Det var riktigt synd då det kändes som att Moss var på
hugget. Ewa var supernöjd med hans insats – i synnerhet
dubbelmarkeringarna som varit sommarens fokusområde. De löste han helt
perfekt! Senare på lördagskvällen hände något som värmde våra hjärtan. Anders
Carlsson skulle säga några ord under middagen, men han började prata om Moss
istället och att han ångrade lite att de placerat om honom efter att ha sett
honom prestera under dagen. Anders kom helt av sig i talet och det blev i stort sett en lång
gratulation till Moss och Ewa. Både jag och Ewa fick torka en tår – väldigt fint
sagt av Anders och roligt att Ewa och Moss fick en så fin feedback för sitt nötande
i ur och skur.

Lördagens
grillbuffé kräver ett eget omnämnande. Vilken fest! Långbord med säkert 100
gäster, en lyxig mixad grillbuffé och underhållning. Henrik på bas med en
kompis som hette Matti som trubadur. Fullt ös och grymma framträdanden varvades
med ståuppkomikern Henry (tillika Henriks
bror) som på bredaste värmländska (vi fattade typ 2/3 delar) lyckades få
publiken att skratta så tårarna rann. Kvällen tog slut alldeles för fort och
det är ett bra betyg på hur kul vi hade.

Enda smolken i
bägaren var att det blev ett fel i resultathanteringen så fel vinnare i
elitklassen korades på plats. Men som en sann ”sportsman” så klippte och
klistrade Märta om bilden dagen efter och lade ut rätt vinnare som var Anna
Ekström. Well done!

Återigen, TACK alla värmlänningar och annat löst folk som ordnade detta fantastiska evenemang!

Den här bloggen har ju legat i träda sedan december. Kan man snabbspola? Javisst! Småviltsjakter, hundträningar, domaruppdrag, kurser med Keith Mathews och Henrik Vilendal, kennelträffar, fullmäktige SSRK, jägarexamen och bössa till Ewa, funktionärsinsatser, mera hundträningar, ännu mera funktionärsjobb och slutligen en husförsäljning.

Det mesta är positivt, men under året så har ett beslut växt fram angående yngsta flockmedlemmen Blayke. Han är en läcker hund på alla vis och har extremt goda jaktliga egenskaper. Tyvärr finns inte kemin där. Det där med ”kemi” används ibland när man inte riktigt kan sätta fingret på något som inte fungerar. I vårt fall handlade det om kontakt. Han har rymt en handfull gånger, varav två har slutat med polishämtning. Vi har saknat ”hundmyset” med honom och den där sköna känslan när hunden söker kontakt och vill vara till lags. Ewa har kämpat vecka in och vecka ut i en brant uppförsbacke – till slut började hon tappa glädjen i hundträningen. Tack och lov har vi fantastiska uppfödare och Helena/Fredrik erbjöd sig att ta hem honom på prov för att ge honom en ny chans med miljöbyte, andra hundar i flocken och nya handlers. Det gick kanonbra och kennel Reedsweepers köpte tillbaka Blayke för vidareutbildning och fortsatt karriär inom jakt. Det känns givetvis som ett misslyckande från vår del, men ibland måste man ta tuffa beslut som i längden blir rätt.

Efter att ha sålt hus (och en hund) så hade vi bara ett litet problem till. Vart ska vi bo? Efter en hel del funderande och sökande så fann vi en gård i Sörmland med mark för hundträning och småviltsjakt samt möjlighet att sätta vår egen prägel (läs renoveringsobjekt). 20 augusti går flyttlasset!

Hemsidan har fått ny layout och ny kod

Normalt sett så brukar vår säsong vara över i början av
oktober. Men så blev det inte i år. Oplanerade bonusjakter har dykt upp varje
vecka och kalendern fylls på hela tiden med både apportering och skytte. Fantastiskt
kul och det sporrar oss att bli ännu bättre på det vi gör.

Det stora uttropstecknet i år är vår nya unghund,
Copperbirch Moses (Moss). Han går från klarhet till klarhet som apportör. Ewa
hann knappt träna in grunderna med honom innan jaktsäsongen startade men körde
igång ändå. Han har en fantastisk näsa
och ett sökmönster som gör att han täcker av mark väldigt effektivt och potential att eyewipa vilken hund som
helst. Jag ser dem gång på gång finna fågel som andra gått bet på och det är en
trygg känsla att kalla in Moss och Ewa om man är det minsta osäker på om det
finns vilt kvar i ett område.

Under jaktsäsongen har Ewa använt operand inlärning närhelst
ett bra tillfälle uppenbarat sig med varmt vilt som belöning. Moss har på bästa
möjliga vis lärt sig att det lönar sig att följa mattes tecken och signaler.
Ganska otroligt egentligen att gå in i en jaktsäsong utan dirigeringskunskap
och efter ca 2 månader förstå och lyda stopp/höger eller vänster bara genom
positiv förstärkning i praktiskt arbete. Det ska bli spännande att se vad Ewa
kan åstadkomma med Moss efter en vinter med fokus på detaljer och finslipning.

Igår var vi på fasanjakt. Jag som skytt, och Ewa som
apportör med Moss. Fast det var i princip fritt skytte enligt jakttabell på
allt småvilt. Det blev massor av fasaner, flera harar och en duva. Moss hade aldrig apporterat
hare så Ewa passade på att presentera den första haren som sköts. De lade sen
ut haren och lät Moss hämta in den två gånger. Det var ju otroligt bra tänkt
visade det sig lite senare på eftermiddagen…

Ewa och en till apportör stod bakom drevet i sista såten då en
bakskytt placerats ut. De hamnade då ca 250 m från skyttelinjen bakom en
holme med träd och sly. Drevet ropade ”Hare” och sen small det från bakskytten.
Dessvärre sprang den skjutna haren vidare över ett fält och vinklade sen in i
skogen. Den andra apportören såg vad som hände och följde efter en liten bit
och skickade sin hund. Ewa, som stod kvar, hörde efter ett tag att den andra hunden verkade ha problem att följa upp löpan vid terrängskiftet. Hon gick då över dit och skickade iväg Moss
istället. Det blev ett blint linjetag över en åker på ca 100 m och fram till en
dikeskant och på andra sidan högre gräs i en liten slänt som övergick i granskog. Moss drog rakt över fältet, fick
vittring på löpan ungefär mitt på åkern, följde den och fortsatte in i skogen som en raket. 30 sekunder senare kom
han ut ur skogen med en jättehare (nästan lika stor som han själv). Vilken
otrolig debut på hare för Moss!

Att träna unghund är bland det roligaste som finns. Det
gäller bara att sätta grunderna först. Inte fuska och köra på med den roliga
jaktträningen bara för att de klarar en del moment helt naturligt.

Jag har tyvärr brustit lite i närsöksövningar med Copper som
strax fyller 10 månader. Det finns massor att skylla på, men ingen riktigt bra
ursäkt. Det har bara blivit så.

Förra veckan upptäckte jag att han inte hade en aning om vad
närsökssignalen betydde. Det var bara hissmusik för honom. Jag tog då med mig
tennisboll och minidummie varannan dag på lunchpromenaden och genomförde närsöksövning
var 20:e meter en 5-6 ggr. Satte honom ned på första och studsade en boll 10 m
därifrån. Gömde sen bollen i det höga gräset och hämtade Copper. Satte honom
rätt i vind med ryggen mot bollen ca 2 m ifrån. Blåste stoppsignal och backade en
meter från hunden och inväntade att han skulle vrida på huvudet och sniffa
bakåt innan jag började blåsa söksignalen. Det gick bra men inte klockrent. Gjorde om
samma sak ett par gånger till och avslutade när jag fick ett bra resultat.
Ökade sedan gång för gång svårighetsgrad så att sista söket (sök nr 20, dag 4)
var helt blint och i frånvind. Då hade han förstått vad signalen betydde och att
han förväntades att söka området precis bakom sig (lär honom senare att
söka mot andra anvisade riktningar).

Idag åkte jag iväg till ett område där man kan använda skott
och till min lycka fanns ett perfekt ställe på en äng. Mitt på ängen växte det
en meter högt gräs i en cirkel som var ca 10 meter bred. Jag satte Copper i
mitten. Gick sen runt och kastade boll och minidummie samt smällde av skott ner
i backen med apportkastaren för att ytterligare förtydliga gränserna för
sökområdet. Jag lämnade dock bara en boll kvar i gräset. Ställde mig sedan i
kanten på området och blåste närsökssignal. Copper började söka runt med lite
tveksam intensitet, men fann bollen efter 20-25 sek. Vi upprepade övningen tre
ggr till med olika föremål men utan fler skott. Sista gången lät jag honom söka
nästan 1 minut tomt innan jag smög ut en boll. Nu sökte han med hög intensitet
och ivrig svans. Riktigt kul att se.

Som avslutning smög jag ut en normalstor dummie utan att
Copper såg det, och backade 30 m ifrån sökcirkeln. Skickade sedan honom på ”blint”
linjetag mot cirkeln. Blåste stopp när han kom fram. Berömde honom när han
stannade och tittade på mig. Blåste sen närsökssignal och såg till min
förtjusning hur han började cirkla i större och större cirklar tills han fann
dummien. Det var så himla snyggt att vi nöjde oss för dagen.

Jag gillar inte när man i förmänskligar hundar och deras
uttryck. Men jag är helt säker på att när Copper hoppade in i famnen på mig med sista apporten så ropade han: -”Kolla husse. Jag förstod vad du menade och
jag klarade det!”