Kopparklanens jaktlabradorer

I morse tog jag med mig hundarna ut på en mysig, kravlös långpromenad i skog och mark. Tänkte det kunde vara skönt för Alissa & Freddy och mig efter gårdagens ”nätta” tur fram och tillbaka till Vingåker. I bakhuvudet gnagde fortfarande Freddys beteende lite…

På ängarna sprang bägge hundarna och sniffade glatt och det dröjde inte länge förrän Freddy hittade ett spår och följde upp det klockrent, en sork den här gången visade det sig. Inte mycket att orda om. Efter ytterligare en stunds promenad kom vi så in i skogsdelen och strövade vidare. Efter ett tag kom Freddy fram till mig och såg lite fånig ut i ansiktet. (Det har jag nu lärt mig betyder att han hittat nåt spännande.) Och jo då, han hade nu hittat en bit av en gammal käke till ett rådjur. Det var bara att tacka för det och berömma att han kom och levererade. Ytterligare ca 20 minuter senare kommer han spudlande lycklig med en harskank och visar upp! Då börjar man ju undra vad det är med denna hund. Så här till vardags är han en fantastsk viltfinnare och på B-proven en disaster – vad gör man för fel??!? Avslutningsvis, på denna underbara morgonpromenad, hör jag hur det knakar i buskar och snår och tror självklart att det är ett par rådjur som kommer, men inte, 10 – 15 meter framför mig står helt plötsligt en ÄLG! Det är något jag aldrig träffat på förut i våra skogar. Hundarna var jätteduktiga och kom direkt på mitt kommando. Vet inte om vi eller älgen blev mest snopen? Som tur var travade den snabbt iväg och jag kunde slappna av, puh… En annorlunda morgontur med många upplevelser blev det dagen till ära, i alla fall.

Ha en bra vecka! Mvh / Ewa

Nu har det gått troll i våra B-prov. På provet igår sitter markeringar och dirigeringar som en smäck både på land och i vatten. Vattendirigeringen föranledde t.o.m. en liten spontanapplåd från publiken.

Vad hände?! Freddy pep och grymtade, högt och kraftfullt. Han sprang planlöst omkring i sökområdet som en robot (lyset var tänt, men ingen var hemma). Pipen var inga nervösa ”jag vill arbeta pip”. Det var mer dova grymtningar som från en sämre p-rulle (ynf…), kombinerat med små ”jag saknar dig pip”.

På samlingen var Freddy lite extra intresserad av en tik. Inget ont i det, men det visade sig att denna tik skulle bli vår parkamrat. Första övningen var lätt, med markering/dirigering på land. Sen var det dags för en förflyttning… Freddy gick vid sidan av mig, MEN som en ostkrok där både rumpa och nos pekade bakåt. Jag trodde inte en hund kunde vrida sig på detta vis. Han gick perfekt fot, utan att gå fot! Resten av provet släppte han inte tiken med blicken. Så fort hon var längre bort än 3 m så började han pipa. Freddy hade inte ens koll på skytten trots att vi gick närmast honom hela provet.

Sökarbetet var en katastrof. Freddy sprang omkring planlöst, dreglande med hög nos och kom regelbundet in tom för att kolla om tiken satt kvar. Han fick in 3st vilt, men det var nog bara en slump att han råkade snubbla på dem.

Ingen skugga över tiken. Jag har ingen aning om den löpte eller har en flockmedlem som löpt. Freddy har tidigare visat sig vara överkänslig för tikar som ligger på gränsen till löp och det är tyvärr bara att konstatera att det är lika viktigt med lottningen av parkamrat som att träna hårt…

Provmarker, funkisar och domare var riktigt bra i Vingåker. Ett bra upplagt prov med väl anpassad svårighetsgrad för klassen. Rekommenderas varmt.

Vad fick vi för pris. Ingen aning. Det blev ingen etta iallafall. Vi åkte hem direkt utan att kolla.

Int fan e ja bitter…

/Benke (gästskribent)

I helgen skulle jag och Alissa egentligen ha startat på Eukanuba WT, men vi ställde in det eftersom det inte känns riktigt bra än med hennes och mitt samarbete i skarpt läge. Det är främst fotgåendet vi behöver förbättra. Hon studsar nämligen som en ”guttaperkaboll” runt fötterna när det skjuts och pangar.

Så igår (måndag) tog jag ut en semesterdag för att förgylla den med en Walkup-träning hos Peggy utanför Grillby. Vi var 5 glada ekipage med varierande kunskap i bagaget som var med på dagens pass. Med Peggy som ciceron och ledare fick vi alla en fantastiskt bra träningsdag på resp. nivå för hundar och förare. Att Peggy dagen till ära också sköt skarpt gjorde inte det hela sämre. Det gjorde att Alissa verkligen gick igång som hon gjort under Dummytrialen vi varit med på, och det i sin tur gjorde att vi med Peggys hjälp kunde ta tag i fotgåendet på rätt sätt och under rätt förutsättningar. Det kändes extra bra! Vi gick genom ekhagar och skog och Peggy ensam såg till att det hände massor av saker mest hela tiden. Superkul!!! Alissa och jag fick många bra tips under dagen som vi kunde praktisera direkt, och mot slutet av eftermiddagen gick Alissa till och med riktigt bra vid mina fötter. Wow vilken känsla! Nu känns det nästan som vi törs ställa upp på det sista Dummytrialet i slutet av maj. Det hade jag, innan dagens träning, annars tänkt avboka. Vi får se hur det känns närmre inpå…

Väl hemma igen ska jag ta ut Alissa ur bilen och upptäcker då till min förskräckelse att hon hoppar på tre ben, höger bak vägrar hon att stödja på. Det är bara att bära in henne i sängen för en ordentlig genomgång och se om jag ser något, vilket jag inte gör. Det första man tänker är ju ormbett, men då skulle hon ha varit mer allmänpåverkad, vilket hon inte var. Så det är bara att ta upp telefonen och ringa veterinären och rådgöra. De ber mig avvakta ett par timmar och om hon inte blir bättre komma till deras drop-in mottagning senare på kvällen. Fy, vad det är jobbigt med väntan… Väl hos veterinären och efter en timmes väntan, kommer vi så in och blir som vanligt kungligt bemötta. De är verkligen helt underbara på Hässelby veterinärpraktik dit vi går. Fast det är många hundar på tur tar de alltid den tid det behöver för varje patient. Efter genomgång av Alissa och diskussion om vad vi gjort tidigare under dagen hittar vi till slut ett litet sår på höger baklår, där jag plockade bort en kvist tidigare under träningen samt att hon är jätteröd och lite skrapad på insidan av låret. Troligtvis har hon under arbete, med sin höga fart, sprungit in i något och fått som en ”lårkaka” (om nu hundar kan få det?). Det slutade med rakning vid såret och noggrann rengöring samt ett par sprutor med antibiotika och smärtstillande och ett stort hål i min plånbok (till saken hör att jag var hos veterinären så sent som i torsdags och vaccinerade bägge hundarna, och det var inte heller helt gratis). Sen var det bara att bära hem ”prinsessan” och lägga henne på sängen för vila.

Glädjande nog så trippade Alissa på alla fyra benen igen i morse, som om gårdagen aldrig varit. Gissa om jag blev lättad! Fast hon är lite stel märker man, så det blir att ta det lugnt ett par dagar nu. Men vad gör det? Huvudsaken att det inte var något allvarligare och att hon nu verkar må som vanligt igen. Åh, vad skönt det känns!!!

Idag fick Freddy ett andrapris på B-provet i Bro. Det var en stor seger för oss. (I höstas nollade vi två B-prov på grund av tveksamheter i sökarbetet. Han hängde bl.a. över viltet och saknade spontanitet).

Efter att ha vilat från vilt hela vintern så har ”problemen” helt plötsligt försvunnit. Vi var väldigt nära ett förstapris som tyvärr brast på förarslarv vid markeringsarbetet. Men det gjorde ingenting – för det är lätt att fixa till.

Sammanfattande kritik: -”En trevlig labradorhane med många utmärkta retreiveregenskaper. Gör ett utmärkt fältarbete och har fina apporteringar.”

Förutom det överraskande fina sökarbetet Freddy gjorde så var det en fröjd att föra honom idag. Han var lyhörd, ställde upp på alla stopp och dirigeringar med stort hjärta och massor av ”will to please”. Vi sänder ett extra tack till Peggy som återigen gett oss ett par viktiga pusselbitar i träningen.

Fast jag skäms att berätta att vi endast tränat på Peggys sidodirigeringar två gånger innan provet. Freddy fattade nu direkt vad jag vill. Undrar hur bra han kan bli om husse också satsar lite mer seriöst…

Helgen startade med massor av jobb . Jag har hjälpt till att installera en ny server på mitt arbete, och det tar sin ”lilla” tid. Så hela skärtorsdagen och halva långfredagen gick åt till att få ordning på det. Det blev m.a.o ett par riktiga tråkdagar för Alissa & Freddy, men det kan de behöva emellanåt.

På påskafton styrde hela familjen kosan mot Gräddö, Norrtälje för att fira påsk med Benkes mamma och syskon med respektive. Självklart var även Freddy & Alissa med. Efter ett stort intag av påskmat till lunch var det skönt att kunna ta ut hundarna på en kombinerad promenad/träningsrunda. Benkes mamma bor nämligen helt suveränt ur hundsynpunkt, i ett litet radhusområde med en äng och skog 20 meter från ytterdörren. Kan det bli bättre? På ängen finns det även ett dike i form av ett L och några buskar som man kan ha som målområden. Skogsgränsen är inte helt rak, utan börjar längre in på ena sidan, så även där går det att göra en hel del skoj övningar för hundarna. Benke var ute och preparerade med dummys innan vi tog ut hundarna på en skogspromenad för att sedan avsluta med en halvtimmes träning. Publik hade vi också i form av grannar och resten av familjen. De var mycket imponerade av vad vi gjorde. Det är ju tacksamt med publik som aldrig har sett ”jaktlabbeträning” utan mest är vana att se kopplade ”soffpotatisar” (som de uttryckte det). Det behövs inte så mycket då. När Alissa & Freddy var tillfredställda kunde vi återgå till mer påskfirande med ännu mer goda onyttigheter. Härligt!

Påskdagen ägnades åt att börja vårstäda trädgården hemma. Hundarna verkade ganska nöjda med att bara vara hemma och rulla runt och mysa på en soldränkt tomt. På eftermiddagen kunde vi inte hålla oss längre, utan tog på oss träningsmunderingen och åkte iväg till Görvelns vattenverk i Viksjö med hundarna. Vi kände att det var läge att finslipa formen inför annandagens Dummy Trial. Vi tränade på minnesmarkeringar och långa linjetag. Vi la även in några långa enkelmarkeringar. Bägge hundarna gick som tåget och det var inte mycket att klaga på. Wow, vilken bra träning det blev! Det är sådana här dagar man måste försöka tänka tillbaka på när det går helt åt andra hållet istället.

På annandagen gick vi upp i ottan för att hinna i tid till Dummytrialet (Mocktrial) vid Sundsta, Norrtälje. Benke var kastare under dagen och jag startade Alissa igen. Inte heller den här gången fick vi till det, tyvärr. Men till skillnad från förra starten var jag inte alls nervös, nu visste jag ju lite bättre hur det går till. Trots usel insats från oss så blev det en toppendag… Återigen lärde jag mig massor av att titta på andra, mycket duktiga förare och deras hundar. Dagens höjdpunkt var nog ändå de två sista apporterna som var helt utslagsgivande för vem som skulle ta hem segern. De fick varsin enkelmarkering på ca 150 meter som skulle in. Terrängen var en kraftledningsgata med allt vad det innebär av småsly, enar, rishögar och diken. Den vinnande hunden gick rakt ut hela vägen utan att tveka och satte ner nosen och började söka i rätt område direkt. Sen letade den i ett område som inte var större än 3×3 meter. Mycket snabbt hittas apporten och återbördades till husse. Detta utan att föraren använde pipan en enda gång. Det var något av det bästa jag har sett hittills! Man kan inte bli annat än imponerad. Samtidigt inser man att man har en lååååång väg kvar att vandra.

Vi tog en dags extra ledigt på tisdagen efter påsk och åkte upp till Peggy i Grillby och var med på en halvdags träningskurs. Efter gårdagens Dummytrial-fiasko kändes det bra att kunna åka dit och träna på några av sakerna som gick fel. Det mesta (99,9%) är ju självklart mitt fel som förare. Det är mycket att tänka på, men nu känns det lite mer hoppfullt igen. Många bra tips om hur jag som förare måste tänka, fick jag med mig. För Freddys del gick det toppenbra. Han gick som tåget för Benke och gick igenom terräng han aldrig provat förr. Det var riktigt kul att se – känns hoppfullt inför framtiden!

Nu blir det ett par dagars hårt yrkesarbete innan vi packar väskor och bil och beger oss upp till Leksand för att se Douglas spela hockeycup hela helgen. Självklart hänger hundarna och alla träningsgrejer med också. Det blir ju en del ”dötid” mellan matcherna, så då tänkte vi passa på att träna i terräng vi inte annars har till tillgång till här nere.

Må bäst alla ni som tittar in!

Det är nästan lite som med ketchupflaskan. Först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer inget… Sen kommer allt på en gång!

Jag startade upp förra veckan med att åka till Freddys uppfödare Helena i Uppsala (kennel Reedsweepers) och var med på en träningskurs med Alissa. Det var mycket walk up med olika störningar. Precis vad vi behöver! Det var en av sakerna jag lärde mig på Dummy trialet. Sen blir det ju inte sämre av att hon känner Alissa utan och innan och kan ge mig ”matnyttiga” tips. Vi åkte därifrån mycket nöjda och med ny inspiration att fortsätta träningen på hemmaplan.

Under veckan har jag och hundarna skakat av oss vintern och varit ute och tränat lite i stort sett varje dag för att komma i vårform inför B-prov, WT och annat skoj vi har anmält oss till.

I helgen (fre – sön) var det Hockey Cup för Douglas igen. Den här gången i Flemmingsberg, söder om Stockholm. Det roliga den här gången var att jag hittade ett helt fantastiskt naturområde med rolig och lite annorlunda terräng än vad vi har hemma, precis bakom ishallen. Så på lördagen tog jag med alla ”leksaker” till hundarna. Mellan matcherna, i strålande vårsol, drog jag på mig gummistövlar, apportkastare, bollar och dummys och sedan hade vi jättebra träning! Det blev både långa linjetag över diken och dolda apporter på lite kluriga ställen efter att ha byggt upp några målområden. Vi hade en riktig kanondag! Freddy passade även på att bada och simma lite i de större dikena som var rejält vattenfyllda pga rådande snösmältning. Alissa & Freddy låg sedan mycket lyckliga och trötta och sov i bilen när jag var inne och tittade på spännande ungdomshockey. Vad mer kan man begära av en vårhelg?!…

… Jo, på söndagen fick Douglas klara sig själv på hockeycupen. Jag, Benke, Freddy & Alissa styrde istället kosan mot Grillby och en kursdag med Peggy (kennel Reloads). Det var dags för steg 3 i dirigering. Vädret var inte lika vårlikt som lördagens, men vad gör väl det när man är på en kanonbra kurs med superbra tränare och trevligt sällskap av andra likasinnade. Även om det blåste och var ganska kallt så blev även den här dagen en riktig toppendag!

Nu tar vi ett par dagars vila från träning och njuter av långa skogsprommenader i skogen. Till påskhelgen är det dags igen. På annandagen ger vi oss på ett nytt Dummy trial i Norrtälje och hoppas att det går bättre den här gången.

önskar alla som tittar in en GLAD PÅSK!

Så har även jag och Alissa startat på Dummy Trial. Det skedde i helgen i Stålbåga, nära Flen. Det var en helt ny upplevelse för mig, så gissa om jag var nervös?!…

På väg till Stålbåga stannade jag till i Solna hos mina föräldrar och lämnade av Freddy. Han tillbringade dagen hos dem med ”kaninspotting”, doftpromenader och en massa mys & bus.

Benke och Douglas var uppe i Timrå på hockeycup.

När Alissa & jag kom fram till uppsamlingsplatsen var jag rejält pirrig i magen. Jag fick inte ens i mig någon frukost på morgonen pga. alla fjärilar i magen. Varför utsätter man sig för sånt här när man blir så nervös?

Vi var 21 ekipage till start och vi började med att gå på linje. Det fantastiska var att alla är med hela tiden även om man inte är aktiv. 4 hundar bedömdes åt gången av lika många domare. Varje hund fick två apporter var och så snart en hund var klar kopplades den och gick ut ledet och gick med alla andra några meter bakom den aktiva linjen. Hela tiden hade en stewart koll på vilket nummer som var på tur att kliva in i linjen och bli bedömd. När alla hundar fått två apporter var fortsatte man så att alla hundar fick varsin apport till. Därefter hade domarna överläggning om vilka hundar som skulle gå vidare. Under tiden fick vi ta lunchpaus (för min del frukost). Det var en underbar stämning och det blev ju inte sämre av att solen faktiskt försökte ta sig fram och värma oss lite.

Jag måste säga att det här är en tävlingsform som verkligen tilltalar mig! Den kändes mycket jaktlik och alla fick se alla hundar ”in action”. Vi gick över fält och snårskog, ja den mest skiftande terräng, och dummysarna hamnade lite här och där så som det blir. Ibland stannade vi och det övergick till en drive istället för linje. Mycket naturtroget upplevde jag.

Nu gick det inte speciellt bra för mig och Alissa, jag var alldeles för nervös och det märkte hon. Alissa var också väldigt övertänd och gick mest och studsade vid min sida. Hon markerade alla apporter jättebra, men när det sedan var dags att skicka rusade hon bara ut och hade ”glömt” var de låg eller tyckte att hon skulle göra allt själv och inte lyssna på mig, hmmm. Vi fick i alla fall in alla apporter (det var det inte alla som fick) om än något omständligt. Så självklart gick vi inte vidare till semifinal. Det gjorde 12 andra ekipage. Dessa hundar fick ytterligare 3-4 apporter och av dessa gick sedan 5 stycken till ”Grand Final”. Där fick de tre apporter var innan en segrare kunde utses.

Ytterligare ett plus för den här tävlingsformen är att vi som blivit utslagna i grundomgången kunde gå med i linjen och titta under resten av tävlingen eller stå på anvisad plats när så krävdes. Mycket lärorikt! Det är det här som verkligen visar vad träningen går ut på och varför man lägger ner så mycket tid på det man gör. Jag fick en riktig Aha-upplevelse.

Väl hemma igen sent på eftermiddagen efter att ha hämtat upp Freddy igen på vägen, satte jag mig faktisk vid datorn och anmälde oss till de andra två Dummy trialen som ligger ute på SSRK’s hemsida. Trots att jag blir så himla nervös vid såna här tillfällen så kände jag att det är värt det. Det var så himla roligt! Sen är det ju så härligt att träffa alla andra positiva människor som också utsätter sig för detta.

Jag gjorde faktiskt en sak till, och det var att anmäla mig till Eva Bodfäldts föreläsning ”Träning för tävling – en fråga om attityd”. Den ordnas i samarbete med LRK Östra. Vem vet, hon kanske kan hjälpa mig att få lite bättre kontroll på alla fjärilar i magen inför kommande starter. För hur det än är, startar man aldrig kan man heller aldrig lära sig något och man vinner heller inget. ”Det man inte dör av blir man starkare av”, som dom säger. Så det är bara på det igen.

Idag på eftermiddagens långpromenad, bestämde jag mig för att en gång för alla få ner vinterns ”träddummisar”. Vid två olika tillfällen i vinter har jag lyckats med konststycket att få två dummisar att fastna i samma träd med en och en halv meters mellanrum ca 5 meter upp. Bra, eller hur?… Varje gång vi sedan gått förbi där har det känts som de hängt där och skrattat åt mig, men idag skulle det bli slut på det. Jag har försökt vid några tillfällen tidigare, men det har inte lyckats eftersom jag känt att det varit för halt och isigt på grenarna och därför fått ge upp halvvägs.

Idag kändes som en bra dag att ta sig an detta projekt och tack vare envishet och med livet som insats påbörjade jag så klättringen upp i trädet (ner kommer man ju alltid på nåt’ sätt). Till min hjälp hade jag även en längre gren som jag hittat under promenaden. Efter mycket möda och stort besvär lyckades jag ta mig upp (man är ju ingen tonåring längre) så pass långt att jag med den ena armen kunde puffa på först den ena och sen den andra dummisen med den lösa grenen så de rasade i backen, samtidigt som jag försökte krama mig fast runt stammen med den andra armen. Vilken syn det måste ha varit… Jippiiii, vilken seger när de väl släppte och höll mot marken! Nedanför trädet stod två mycket konfunderade men lyckliga hundar när det ramlade dummisar från himlen.

Som en extra belöning för både mig och hundarna använde vi sedan dummisarna och övade lite långa linjetag med. Jag är glad att det inte kom några andra på stigen när jag flåsade uppe i trädet. Då hade man väl åkt in med tvångströjan på. Tänk vad man utsätter sig för egentligen – allt för ett par dummisar och hundarna. Men både jag och hundarna var mer än nöjda med dagens insats när vi kom tillbaka helskinnade från dagen prommis…

/ Ewa

Idag fick vi äntligen med oss både kamera och fotograf ut på lite bus i det vackra vår-vintervädret. Vi åkte till Viksjö och Görveln för en kombinerad tränings/mys promenad i det underbara vädret. Tänk vad lite sol kan göra… På en gång vaknar livslustarna och man får inspiration att göra en massa skoj . Alissa har nu också klivit över sitt höglöp och vi kan ha ha dem tillsammans igen (fast med övervakning). Här är lite bilder från dagen.

Ha en underbar helg! Ewa

Freddy och jag startade på vårt första mocktrial idag och lyckades bli placerade på prispallen i debuten. Visserligen var det upplagt lite enklare för att inte skrämma oss nybörjare, men på grund av den höga kvaliten på startfältet så höjdes ribban ganska snabbt och sista apporterna gjordes på elitnivå. Man passade även på att pröva att döma på ett lite förenklat vis där inga kvalitetspriser utgick. Max 4 hundar kunde kvalificera sig som vinnare och dessa fyra rangordnades slutligen i en spännande final (med reservation för missuppfattningar från undertecknad).

”Mocktrial 15 feb – Ekerö Inofficiellt
För att få fler som vågar starta på A-prov tänkte vi ordna en dummy-trial för hundar och förare som inte tidigare har startat på A-prov eller dummy-trial. Klassen bedöms enligt reglerna för A-prov ekl men provet görs lättare. Inga kvalitetspriser 0,3,2 eller1. 1 gravt fel diskvalificerande. De 4 bästa hundarna placeras 1:a, 2:a, 3:e. 4:e vinnare. Så som vi vill ha A-provregler i framtiden.
Domare: Åke Liedgren, Bengt Bernas”

Det här var skitkul och gav mersmak. Domarna var kanske lite väl snälla mot mig idag då en hel del högljudd handling förekom. Det skall vi dock träna bort innan det blir skarpt.

Mvh/Benke (gästskribent)