Kopparklanens jaktlabradorer

Startade Tracer för första gången på ett C-jaktprov 5 maj
2013. Ett workingtest i nybörjarklass för retrievers. Det blev ingen succé
direkt med bara 66 av 100 möjliga poäng på 5 rutor (fem olika stationer).
Däremot var Humletorps Camping och Stugby en riktig höjdare med charmiga stugor
och fantastiska marker.

Arrangör var Värmlandstollarna som verkligen hade ansträngt
sig och lyckats anordna allting runtomkring provet med gott resultat.

Ruta 1 – Stort sök utan skott (målet var att hitta 7
apporter på maxtid 4 minuter)

Det här var en överraskning för oss. Jag trodde inte att man
genomförde stora sök på WT och i synnerhet inte i NKL. Domaren förklarade
tydligt vart gränserna för området gick – som tur är har jag en bra och befäst ”kom
närmare” signal. Hur många har det på en unghund? Hursomhelst så fick Tracer in
4 apporter på 4 minuter och via stoppsignal klev han aldrig utanför anvisat
område. Högsta poäng för dagen var 15 poäng i NKL och Tracer fick hela 14 poäng. För övrigt
hans första stora sök någonsin. Klart godkänt resultat.

Ruta 2 – Dolt linjetag 35 meter utan skott

Tuff utmaning för en unghund! Flera nkl-hundar fick dessutom
vittring på en utlagd ökl/elit-apport som låg ca 25 meter i lovart. Tveksamt
hur det var tänkt… Tracer spikade dock denna utan förarhandling och erhöll 20 maxpoäng.

Ruta 3 – Enkelmarkering 50 meter med skott, sen dolt linjetag ca 10
meter i 90 graders vinkel

Tracer spikade markeringen men sen tabbade jag mig. Jag skickade
honom mot den dolda apporten fast jag såg att han tittade till höger om
tänkt mål. Klantigt – jag vet bättre! Det krävdes vändsignal, stopp och sen söksignal
för att få in apporten. Det belönades med endast 15 poäng.

Ruta 4 – Två enkelmarkeringar 40 meter som landade på samma ställe med
varsitt skott

Klockren nkl station som borde gått som tåget. Såg dock att
några hundar stannande och kissade strax före målområdet. Så jag var beredd
på att försöka avstyra det. Han stack ut och spikade första markeringen. Jag
såg sen att han bromsade in vid ”pissområdet” och började svaja. Jag använde då
en inkallningssignal och lyckades få in apporten utan strul. Men på andra
markeringen så släppte han apporten mitt i pissområdet och tappade helt bort
vad han gjorde där. Jag bad honom flera ggr att plocka upp apporten med dåligt resultat. Efter lite övertalning typ ”APPORT, UT, SÖK” så kom han ihåg varför vi
var där och kom in med apporten (han lämnade aldrig pissområdet så jag behövde inte skicka om honom). Domaren sade att det blev 0 poäng. Det var
bara att gilla läget trots att jag nog tror att RoA har ändrats till att man
delar upp två apporter och värderar dem var för sig. Det borde kanske varit 9
poäng här – vad vet jag? Dessutom – trots att många hundar kissade på stationen, så fick de ej 0 poäng. Jag trodde inte det var ok att hundarna stannar och kissar när de arbetar?? Domaren spekulerade inför mig
om att det sannolikt varit en löptik där som startade kissepedemien?? Trist
piss-station!!!!!!

Ruta 5 – Enkel vattenmarkering 40 meter med skott

Det var en bra station med många svårigheter inbyggda i terräng
och nedslagsplats. Tracer spikade vattenmarkeringen och var på väg in över ett
längre markområde som dessutom hade ett vattenfyllt dike mitt i. Tracer rusade
mot mig och 20 maxpoäng var inom räckhåll. Då spottar han ut dummien framför
fötterna på mig, skakar av sig vattnet och lyfter sedan upp apporten i mina
händer. Suck! 17 poäng var hans arbete värt idag sade domaren, fast domaren
tillade att Tracer har nåt speciellt i sig. En mycket lovande
hund! Vi tar tacksamt emot poängen och njuter av lovorden… J

Jag kanske är lite naiv då jag förväntat mig
mer skott/markeringsstationer istället för dolda linjetag utan skott – men det här var nyttigt och vi kastades
långt ur vår komfortzon och fortsätter att växa!

Den envisa vintern med bara nötande av räta linjer och
teckenträning har en baksida. I synnerhet när man för en hund med MYCKET motor
och spring i benen. Näsan har kopplats bort och resulterade i en massa jagande
och energiurladdningar till ingen nytta när barmarken kom.

Lösningen är dock enkel. Göm genom att lätta på
tuvorna/gräset med planterarspaden så att det inte går att hitta dummien utan
att slå på näsan. Efter två veckors gnuggande med minidummies, bollar och annat
så är vi på en bra nivå i utvecklingskurvan igen. Det tog ungefär 4
träningstillfällen innan jagandet minskade och närsökssignalen började fungera
på ett någorlunda tillfredställande vis. Men det här kommer att behöva
repeteras mycket innan det sitter.

Vi har lämnat en del av grundträningens stöd av staket och
diken för långa och raka skick och vinklar bakom oss. Nu varierar vi alltmer
och markerar, skickar eller dirigerar diagonalt över diken, åar och markbyten.
Det är nu man känner att grundträningen ger resultat – att bryta mönstret och
skicka genom skog och över vatten eller stigar diagonalt går bra med helt ok
längd.

Drog iväg och körde ett litet genrep som funktionärer på några rutor inför
elitprovet Eukanuba Competition och det kommer att bli ett grymt kul och bra
prov. Bra och meriterade domare samt över 70 startande från hela Norden. En
riktig retrieverfest! Tracer fick provköra en station och både jag och Ewa chockades
av farten och explosiviteten som han visade upp. Otroligt mycket tryck i den hunden.
Peggy W sammanfattade det såhär. –”om du kan hålla ihop honom så kan detta bli
riktigt bra”.

Jag försöker så gott det går 😉

Mycket har utvecklats och blivit bättre inom hundträningen senaste 10 åren. Men jag blir illa till mods när jag ser att det fortfarande finns förare som utövar sitt ledarskap genom fysisk korrigering eller rabiata vrål och dominans. Kraftfulla koppelryck, nosdask med hand eller handske, slit i öron och hundar som kryper längs marken darrande av skräck inför den person som borde vara den man älskar högst på denna jord.

Jag ser inget motsatsförhållande i att korrigera en olydig hund med en ”morrning” och/eller blick som talar om att den gjort något som inte var ok. Men då gäller det att tajma korrigeringen på en tiondels sekund – annars faller det platt till marken. Ibland krävs det även att man springer ut och kopplar hunden och marscherar tillbaka med kort koppel för att få hunden att skärpa sig och fokusera. Men det hjälper mer om du som förare då är lugn och samlad – inte arg och upphetsad. Fast epitetet ”en olydig hund” förutsätter att den lärt sig skillnaden mellan rätt och fel. Då kommer vi in på det absolut största problemet av dem alla inom hundträning. Bristande eller näst intill obefintlig grundträning.

Det alldeles för vanligt att man slarvar med grundträningen – STADGA, INKALLNING, DIRIGERING (stopp, gå ut, gå höger eller vänster, sök där). Och den enda du som förare har rätt att bli arg på är dig själv. Det är väl inte hundens fel att ni tränat stopptecknet för lite eller på fel sätt?

Du som inte förstår föregående fråga kanske inte ska hålla på med hundar alls.

Att få hunden att följa signaler när man tränar på kortklippta ängen hemma, ensam eller med bästa träningsvännen brukar gå bra ganska fort. Här börjar problemet för de flesta – man tar sig inte tid att repetera och befästa signalen tillräckligt väl. Och långsamt bygga upp avstånd och successivt lägga på enklare störningar. Nej – man går vidare och kör gruppträningar, svår terräng, långa avstånd, skottretningar i en rasande fart och får en allt mer speedad hund som verkar kunna jobba hur mycket som helst och studsar fram i kopplet i glad förväntan.

Denna glada förväntan ses ganska tydligt på hundens kroppspråk och ett par andra saker. Hög svansföring, sträckt koppel vid transporter, pip och gny, hunden ”tjyvar”/knallar, hasar fram och sitter framför föraren i väntelägen, öronen utfällda och lystrande framåt i alla situationer, stannar och kissar innan det kommer tillbaka med apporten. En del upphetsade hundar gör t.o.m mindre utfall mot andra hundar i gruppen och det brukar raskt slätas över med ”nämen sådär brukar han aldrig göra – han är ju så snäll”.

Min erfarenhet är att jag med en unghund ganska fort kan få stoppsignalen att fungera upp till 50-80 meter på hemmaplan. Om jag då raskt kastar mig vidare och åker iväg på en gruppträning med nya hundar, ny terräng och några till störningar i form av ett skott, en extra markering så kommer sannolikt min stoppsignal fungera bra på max 25 meter. Hur löser vi det ”problemet”?

Vi löser definitivt inga problem med att springa ut och skrika, dra i öron, eller blåsa i pipan tills luften tar slut.

Det finns flera bra lösningar – mixa mellan dem: Minska antalet störningar. Börja på kort avstånd och öka långsamt. Träna grunderna mera. Låt hunden lyckas! Undvik tjafs och tjat. Börja inte med det långa avståndet för att sedan pröva kortare och kortare avstånd – då tränar ni ju åt fel håll! För när hunden äntligen lyckades så kom belöningen på den sämsta insatsen hittills…

Fast i grund och botten handlar det om samarbete. Att få din hund att lita på dig. Att respektera ditt ledarskap. Forma din valp och unghund med lugn, belöning och tillit. Läs din hunds temperament och arbeta med rätt nivå på kontakt och stadga. Det har du tusenfalt igen de resterande 10-12 åren…

Och du – det här är inget jag hittar på. Jag hör och läser samma synpunkter från både utländska och svenska domare och tränare. Lasse Johnsson skrev en bra artikel i senaste numret av Apportören:

http://www.ssrk.se/ssrk_content/verksamheter/retrieverjaktprov/grundtraning_for_jakt_och_jaktprov.pdf

En annan bra artikel som bygger på en intervju av Anders Carlsson i Svensk Jakt

Man kan träna på mycket men långt ifrån allt när snön ligger djup.

Planerar barmarksträningen och längtar efter första vårtecknen…

Den trista vintern med 20-40 cm snö har gjort det svårt att träna vettiga jaktupplägg. Men med en unghund så är det ju bra att nöta grunder. Långa raka linjetag med stöd av staket, dike eller skogskant är ju perfekt. Undan för undan ökade vi upp till 200 m. Sen var det dags att grunda sidodirigeringen åt ett håll. Eftersom målområdet var känt och injobbat via linjetag så blev 80 m sidorigering ingen större match att uppnå. Sen var det bara att nöta på lika långt åt andra hållet – börja kort och öka vecka efter vecka.

Jaha – efter några veckor la vi på en rak UT-dirigering oxå. Samma trista lunk – kort i början men utöka ett steg varje vecka. I tisdags tänkte jag köra en liten avstämning och examen för att få ett kvitto på vart vi står i träningen. Testverktyget kallas ”The Rotating Diamond” och består av 4 utställda pinnar som ställs i hörnen som en kvadrat med minst 50 men gärna 100 meter mellan pinnarna.

Jag lade ut en tygpåse rakt fram, sedan en till vänster, sist en till höger. Placerar hunden i mitten och startar examen med att kommendera UT. När den apporten är inne så placerar jag ut honom i mitten igen och kommenderar vänster med både röst och handsignal. Check! Innan sista högra apporten ska in kastar jag ut en till vänster som störning. Han hämtade in den högra fint.

Det här var lite väl enkelt så jag lade ut allt igen och skickade hunden som ett linjetag rakt fram, MEN blåste stopp halvvägs. Hunden stannade, vände sig om och satte sig på rumpan för att invänta nästa kommando. Jag skickar då honom vänster, MEN blåser stopp igen efter bara 10 m. När hunden vänt sig mot mig och satt sig ned så skickar jag honom UT mot den först tänkta linjetaget. Succé! Klart dirigerbar och bara 12 månader gammal. Övningen fortsätter med byte av hörn och roterar vidare så att man har skickat i alla kompassriktningar. Viktigt att variera sig och försöka lura hunden så den aldrig kan förutse vad nästa kommando ska bli. Avslutar alltid med ett enkelt linjetag för att minska risken för en frågande hund.

Idag firade jag tisdagens grundexamen med en improviserad walkup med apportkastare och två hundar vid sidan. Vi gick på en skogsväg och stannade var 80e meter för att skjuta iväg en minnesapport till vänster och sedan en till höger. Uppmärksamheten var total från labbarna – det här gillar de! Jag skickar dem sen bara genom att vrida upp mot den äldsta apporten och uttalar hundens namn som då kastar sig fram och rusar ut. När den kommit in så vrider vi oss mot andra apporten och jag säger den andre hundens namn varvid han exploderar i vilt språng. Ingen förarhandling, bara krutsmällar och långa och svåra minnesmarkeringar. De turas sen om och tar det i omvänd ordning. Att förflytta sig 300 m tar ganska lång tid och det är en skön mix av action och passivitet/stadga. Hundarna älskar detta upplägg…

Jag är ingen vän av slentrianträning – dvs att alltid ha med sig en boll eller dummie på vardagspromenaden och småträna lite här och där på ditten och datten varje dag.

Träning skall göras fokuserat och målmedvetet och ha ett klart definierat syfte. Minst en gång per vecka och maximalt tre gånger. Det finns empiriska studier på att det ger upp till 30 % snabbare resultat. Överträning tar dig dit du vill också – men det tar längre tid.

Men inga regler utan undantag! Idag följde kamera, dummie och pipa med Tracer på en tvåtimmarspromenad med övningar i balans, stadga, närsök, fotgående, linjetag och allmänt skön posering…

Unghundar klarar sällan störningen av tikar som är i höglöp eller strax efter. Tveksamt om någon hane klarar den perioden på ett bra sätt. Jag tycker det är fair mot alla om tikarna stannar hemma den intensivaste löpperioden. I synnerhet om man betalar för instruktörsledd träning.

Jag tycker samtidigt att man kan öka kraven i takt med ålder och utveckling – med en osäker nybörjarhund blir sannolikt resultatet en olycklig hund och frustrerad förare. Och en bortkastad träning.

Det är bra att träna på den typen av störning. Då ska man ha ett begränsat antal löptikar med och vara beredd på att ingenting fungerar. För man hamnar tyvärr i situationer under prov och jakt då mindre nogräknande förare tar med löptikar trots uttryckliga instruktioner om att låta dessa vara hemma under löpet. Tror dock man kan vänta till ökl/elit-nivå.

Det ställer extra krav på föraren av löptiken – som måste vara på tå och se till att det inte kissas i målområden etc. Hålla sig lite utkanten (i lä) samt i möjligaste mån skickas som sista hund på övningen. Om löptiksföraren tar hänsyn går det ofta bra att vara med. Det handlar om sunt förnuft.

Det är ju väldig skillnad på om man har som syfte att träna på löpstörning – och har en plan för hur man ska hantera/korrigera t.ex. oönskade stopp på skvättplatser i ett sökområde. Kontra att vilja träna dirigeringsgrunder och ingenting fungerar pga löptik…

Minstingen (8,5 mån) Tracer har fått väldigt lite
uppmärksamhet under september och mest suttit i bilen under jakterna senaste
veckorna. Dröm om min förvåning när jag tog ut honom på en liten
träningspromenad med tuffa nybörjarövningar typ minnesmarkeringar ”klockan” i fyra väderstreck och
linjetag i ”fyrkanten” med en diagonal på ca 100 m. Det var för lätt för honom…

Dagen efter hängde Ewa med och vi kunde lägga upp mer
avancerade övningar med linjetag mot målområden som bara grundats med nån enstaka
minnesmarkering och störningar i form av sidokast som inte fick tas in förrän målområdets
apport var inne.

Testade sedan av markeringsförmågan och djupseende. Ca 100 m
markering med dolt nedslag över två kullar och dalar. En uppgift som elithundar
kan gå bet på. Tracer sprang som en skållad råtta och spikade apporten igen.

Vi tänjde sedan ordentligt på gränserna med en övning/tre
kast – markering 60 m, backa till 120 m, markering med gömt nedslag bakom en
kulle och slutligen dold utläggning i samma område och linjetag 120 m. SPIKADE
ALLT! Svårt för husse att hålla ned svansföringen efter detta men samtidigt kan
det tyvärr bara gå sämre nu ;).

Jaktsäsongen går nu mot sitt slut och det blir bara någon enstaka
apporteringsdag till. Vår champion Alissa får dock ta ledigt för resten av
säsongen då hon inte är riktigt kry. Sannolikt är det pensionsdags då en gammal
bogskada gör sig påmind och återhämtningen går allt långsammare.

Funderar lite på det här med träning med kallvilt perioden
okt-feb. Om man inte avser att starta på ett A-prov under senhösten/vintern så
känns det som en ganska onödig grej. När man kastar ett vilt så blir det stora
doftkrevader som ingen normalt utrustad nos kan missa. Det blir för enkelt att
hitta och hunden behöver inte sätta ned nosen och anstränga sig. Det handlar
mer om att föraren skickar hunden rätt och utnyttjar vindriktningen till sin
fördel. Men jag har kanske missat något här? Vi tar dock en lång paus med vilt
och lägger fokus på att träna SVÅRT och NOGGRANT med dummies. Viltvanan tar normalt
bara 2-3 omgångar till våren att putsa till med ett par träningsupplagda B-provssök.

Lycka till med eller utan vilt! 🙂

Karlssons utvecklingskurva är otroligt brant och vi är just nu väldigt nöjda och stolta över honom. Det handlar ibland bara om enkla saker som att hämta fågel snabbt och effektivt på en gräsmatta. Till att stå mitt i en skyttelinje och änderna rasar ned i vassen som ett andregn runt omkring – och ändå välja ut RÄTT fågel att fokusera på – i de flesta fall en skadad and som dyker eller gömmer sig.

Största utmaningen är att lära honom att fungera som eftersökshund i långa och trånga vassar (ibland uppåt 6 timmar). Det är först nu slutet av säsongen som vi börjar se bra resultat på den fronten. Vårt mål är att forma en allsidig jakthund som klarar apportering, stötning och eftersök. Dessutom kommer han få chansen att visa upp sig på jaktprov. Vi tycker det är lite tråkigt med polariseringen som breder ut sig. Provhund och jakthund borde egentligen inte vara två olika saker – vad är då egentligen syftet med prov? Det är väl illa nog att man skiljer på jaktlabbar och ”vanliga” labbar…

Njut av hösten. det gör vi!

Blogg och labbesidorna frös till is när vår jaktlabbe och bästa vän Freddy gick bort i förtid. kan inte påstå att skrivklådan återkommit, men det var hög tid att städa upp i menyer och innehåll. För det har ju hänt rätt mycket det senaste året med två nya hundar och omstart av träning och prov.

Just nu är det full aktivitet kring jakterna på godsen runt Stockholm. Nedan hänger Rikard av sig bössa och uniform för en kort paus under eftersöket på Harg. 65 änder bärgade vi på den efterapporteringen. Både hundar och förare var då rätt trötta.

Imorgon debuterar Ewa på B-prov med Karlsson. Jag har grävt i frysen och förbereder idag en rejäl utmaning för en sista träning med många olika sorters vilt. Tyvärr är inte vädrets makter med oss. Men det är bara att klä på sig och bita ihop!

Skitjakt på er! 😉