Mycket har utvecklats och blivit bättre inom hundträningen senaste 10 åren. Men jag blir illa till mods när jag ser att det fortfarande finns förare som utövar sitt ledarskap genom fysisk korrigering eller rabiata vrål och dominans. Kraftfulla koppelryck, nosdask med hand eller handske, slit i öron och hundar som kryper längs marken darrande av skräck inför den person som borde vara den man älskar högst på denna jord.
Jag ser inget motsatsförhållande i att korrigera en olydig hund med en ”morrning” och/eller blick som talar om att den gjort något som inte var ok. Men då gäller det att tajma korrigeringen på en tiondels sekund – annars faller det platt till marken. Ibland krävs det även att man springer ut och kopplar hunden och marscherar tillbaka med kort koppel för att få hunden att skärpa sig och fokusera. Men det hjälper mer om du som förare då är lugn och samlad – inte arg och upphetsad. Fast epitetet ”en olydig hund” förutsätter att den lärt sig skillnaden mellan rätt och fel. Då kommer vi in på det absolut största problemet av dem alla inom hundträning. Bristande eller näst intill obefintlig grundträning.
Det alldeles för vanligt att man slarvar med grundträningen – STADGA, INKALLNING, DIRIGERING (stopp, gå ut, gå höger eller vänster, sök där). Och den enda du som förare har rätt att bli arg på är dig själv. Det är väl inte hundens fel att ni tränat stopptecknet för lite eller på fel sätt?
Du som inte förstår föregående fråga kanske inte ska hålla på med hundar alls.
Att få hunden att följa signaler när man tränar på kortklippta ängen hemma, ensam eller med bästa träningsvännen brukar gå bra ganska fort. Här börjar problemet för de flesta – man tar sig inte tid att repetera och befästa signalen tillräckligt väl. Och långsamt bygga upp avstånd och successivt lägga på enklare störningar. Nej – man går vidare och kör gruppträningar, svår terräng, långa avstånd, skottretningar i en rasande fart och får en allt mer speedad hund som verkar kunna jobba hur mycket som helst och studsar fram i kopplet i glad förväntan.
Denna glada förväntan ses ganska tydligt på hundens kroppspråk och ett par andra saker. Hög svansföring, sträckt koppel vid transporter, pip och gny, hunden ”tjyvar”/knallar, hasar fram och sitter framför föraren i väntelägen, öronen utfällda och lystrande framåt i alla situationer, stannar och kissar innan det kommer tillbaka med apporten. En del upphetsade hundar gör t.o.m mindre utfall mot andra hundar i gruppen och det brukar raskt slätas över med ”nämen sådär brukar han aldrig göra – han är ju så snäll”.
Min erfarenhet är att jag med en unghund ganska fort kan få stoppsignalen att fungera upp till 50-80 meter på hemmaplan. Om jag då raskt kastar mig vidare och åker iväg på en gruppträning med nya hundar, ny terräng och några till störningar i form av ett skott, en extra markering så kommer sannolikt min stoppsignal fungera bra på max 25 meter. Hur löser vi det ”problemet”?
Vi löser definitivt inga problem med att springa ut och skrika, dra i öron, eller blåsa i pipan tills luften tar slut.
Det finns flera bra lösningar – mixa mellan dem: Minska antalet störningar. Börja på kort avstånd och öka långsamt. Träna grunderna mera. Låt hunden lyckas! Undvik tjafs och tjat. Börja inte med det långa avståndet för att sedan pröva kortare och kortare avstånd – då tränar ni ju åt fel håll! För när hunden äntligen lyckades så kom belöningen på den sämsta insatsen hittills…
Fast i grund och botten handlar det om samarbete. Att få din hund att lita på dig. Att respektera ditt ledarskap. Forma din valp och unghund med lugn, belöning och tillit. Läs din hunds temperament och arbeta med rätt nivå på kontakt och stadga. Det har du tusenfalt igen de resterande 10-12 åren…
Och du – det här är inget jag hittar på. Jag hör och läser samma synpunkter från både utländska och svenska domare och tränare. Lasse Johnsson skrev en bra artikel i senaste numret av Apportören:
En annan bra artikel som bygger på en intervju av Anders Carlsson i Svensk Jakt
