Flocken börjar sakta återhämta sig efter en hektisk period som inneburit 2-3 apporteringsdagar per vecka under september. Muskler värkte både på hundar och förare och återhämtningen tog allt längre tid mot slutet. Freddys revben blev allt tydligare tecknade. Trots en rejäl ökning av portionsstorlek. Tassar var ömma och såriga. Nosarna blödde av skarpa blad i vassen. Hundarna var glada när vi packade bilen för jakt – men den där riktigt larviga glädjeyran uteblev. Det var på gränsen till pliktskyldig glädje…
Det har varit otroligt kul och lärorikt på alla plan. Vi har haft en osannolik tur med vädret och faktiskt fått lite solbränna några dagar i september – helt sjukt skönt. Jakterna har varit omväxlande och lärande. Många olika sorters apportering från land, båt, flotte – till öar, på fast mark, i skog och över ängar. Tyvärr även en del träsk. Uppflogsjakt i varierande typer av dammar samt underbara kvällssträck under solnedgång i skärgården.
Vi har apporterat, stött upp flog, eftersökt vassar och vikar samt skjutit både under ordnade former med 45 graders säkerhetsvinkel samt avfångat vilt på det lite friare eftersöket med skott i vattnet med folk runt omkring och hundar simmande i vass.
Benkes roligaste minnen är från ett eftersök, samt en jakt som erbjöds som tack för årets insats – slyngeljakten.
Under ett eftersök så går Ewa på land och söker/stöter scammade änder som ofta avfångas med ett skott från båt utanför vassen. Vassen var på ett ställe manshög med ca 1 meters sikt, samt på vissa partier 50-60 meter djup. Ewa skulle korsa ett parti med vass ut till en dold klippa och lyckades där gå vilse. Hon ropade och frågade om hon skulle gå mot solen eller mot en av skyttarnas röster. Svaren hon fick var väl inte helt solklara och vattnet blev allt djupare (typ lårhöjd). Vet inte vilket som var vassast till slut . Ewas röst eller vassbladen. Hundarna var dock helspända och taggade. De trodde att matte slagit på näsan och hade ett spår på gång. De gjorde allt för att hjälpa matte att hitta den där anden hon jagade i vassen. Det tog en stund innan det glada humöret återfann sig hos matte – men en Marabou chokladbit och några leenden hjälpte till.
”Slyngeljakten” var det roligaste jag gjort på hela året. Det var dags för ”apportörerna” att jaga på godset de arbetat på hela hösten.
Vi startade jaktdagen med lite sporting. Wow, vilken sportinganläggning! Ena stationen bestod av 6 st kastare som simulerade kaniner från både vänster och höger. Lerduva underifrån och uppåt/framåt. Lerduva ovanifrån nedåt/framåt. Lerduva från både höger och vänster. Vi ställde in den på ”doublé” och slumpmässig ordning. Det innebar att två lerduvor presenterades med 1,4 sek mellanrum – och kunde dyka upp varsomhelst. Helt sjukt kul med massor av adrenalin. Vi kunde stannat där hela dagen.
Andra stationen var ”sträcksimulering”. Två fjärrstyrda kastare var monterade på en 30-40 meter hög mast framför oss, som kastade lerduvorna mot oss, över vår huvuden. Svår och verklighetstrogen övning som var jättenyttig. Usch vad svårt det var…
Sen jagade vi av 3 stycken dammar med varierande resultat och tillgång på fågel. Min skjutskicklighet förbättrades dock exponentiellt och när det var dags att åka ut till ”havet” för en sträckjakt i solnedgång så var jag i toppform. Sista passet kröntes med 2 st doubléer – mina första någonsin.
Ha det bäst alla som kikar in!
