Den envisa vintern med bara nötande av räta linjer och
teckenträning har en baksida. I synnerhet när man för en hund med MYCKET motor
och spring i benen. Näsan har kopplats bort och resulterade i en massa jagande
och energiurladdningar till ingen nytta när barmarken kom.
Lösningen är dock enkel. Göm genom att lätta på
tuvorna/gräset med planterarspaden så att det inte går att hitta dummien utan
att slå på näsan. Efter två veckors gnuggande med minidummies, bollar och annat
så är vi på en bra nivå i utvecklingskurvan igen. Det tog ungefär 4
träningstillfällen innan jagandet minskade och närsökssignalen började fungera
på ett någorlunda tillfredställande vis. Men det här kommer att behöva
repeteras mycket innan det sitter.
Vi har lämnat en del av grundträningens stöd av staket och
diken för långa och raka skick och vinklar bakom oss. Nu varierar vi alltmer
och markerar, skickar eller dirigerar diagonalt över diken, åar och markbyten.
Det är nu man känner att grundträningen ger resultat – att bryta mönstret och
skicka genom skog och över vatten eller stigar diagonalt går bra med helt ok
längd.
Drog iväg och körde ett litet genrep som funktionärer på några rutor inför
elitprovet Eukanuba Competition och det kommer att bli ett grymt kul och bra
prov. Bra och meriterade domare samt över 70 startande från hela Norden. En
riktig retrieverfest! Tracer fick provköra en station och både jag och Ewa chockades
av farten och explosiviteten som han visade upp. Otroligt mycket tryck i den hunden.
Peggy W sammanfattade det såhär. –”om du kan hålla ihop honom så kan detta bli
riktigt bra”.
Jag försöker så gott det går 😉
