Kopparklanens jaktlabradorer

I söndags gjorde jag och Alissa vår fösta start tillsammans. Det var på LRK Östra’s WT. Dagen bjöd på underbart höstväder med klarblå himmel och för årstiden en hel del plusgrader. Skönt! Att samlingen inte var förrän klockan 12:00 för ökl & ekl, så man fick lite sovmorgon, gjorde inte dagen sämre. Stämningen bland deltagarna var på topp från början, och det var roligt att träffa en hel del (numera) kända ansikten igen. Alissa & jag startade i ekl, och jag som tidigare bara startat 2 ggr i nkl, var riktigt pirrig. Men nån’ gång måste vara den första, som de säger…

Station 3 – Dubbelmarkering på linje – Peggy Westerlund:

Där stod vi två ekipage bredvid varann från början på en äng. Skytten sköt först ett skott och dummien landade i början av en kulle (ca 70 m). Efter det andra skottet kastades en dummie som landade uppe på kullen (ca 85 m)i linje med den första, i en liten sänka vid ett par enar. Den med lägst startnummer – inte jag – började med att hämta in dummien som låg närmast (man blev 0:ad om fel dummie kom in). När den väl var inne var det min tur att skicka Alissa på den bortre. Hon blev lite distraherad av den andra föraren som blev tvungen att blåsa en hel del på sin hund för att få in rätt. Hon gick även framför Alissa, vilket gjorde att hon tappade focus något. När jag väl skickade henne gick hon rakt på, men vek av bland enbuskarna lite för tidigt. Det gjorde att jag blev tvungen att använda pipan lite för att styra in henne rätt. När hon sen fick tag på den var det en ”missil” som kom och avlämnade snyggt i hand. Efter det gjordes proceduren om igen och det var vår tur att hämta in den närmsta först. Alissa gick rakt på och efter bara en liten stoppsignal och sido-när-sök var hon snabbt tillbaka även med den. puh, 1:a stationen avklarad och hjärtat började slå lite normalare igen. 16 poäng (av 20)

Station 4 – Dubbelmarkering + dold dirigering – Peder Dammgard:

Här startade vi mitt ute på ett fält. Första markeringen landade mellan en stor sten och ett stenröse (ca 100 m). Dummien kunde antigen studsa bakåt in i ett gransnår, eller framåt ner i ett litet dike. För oss hamnade den i gransnåret. Den andra markeringen kastades i ca 45 graders vinkel därifrån och landade på plan betesmark. På bägge sidor fanns det skog som drog. Det var svårt att se dummisarna både för hund & förare eftersom de vara gröna mot grön bakgrund. Likaså var det svårt med vinden. Det var ett riktigt vindhål just där. Ena stunden blåste det si och nästa så för att helt plötsligt inte blåsa alls nästan, men det var lika för alla. Vem har sagt att det ska vara enkelt?… Alissa gick på den första markeringen, rakt mot målet men för långt. Jag tappade henne lite bakom gransnåret och hon sökte själv ganska yvigt. Så det var bara att ta till pipan och styra in henne rätt. Efter lite mankemang var apporten inne. Nästa apport gick inte bättre den. Hon drog sig mot skogen på höger sidan och verkade ha tappat var den låg. Så då var det bara att gå in och styra igen. Då hittade hon den nästa direkt och kom i flygande fläng in för avlämning. Väl inne blir hon så ivrig att käkarna nästa låser sig (det är ju sååå kul att hämta ”tygpåsar”) när hon ska lämna ifrån sig apporten. Inte de snyggaste avlämningarna jag varit med om, men det är bara att hålla masken så gott det går, puh.

Men det var inte slut med det, sen skulle jag skicka Alissa på ett dolt linjetag i samma riktning och förbli legan efter den andra markeringen (ca 130 m). Det gick över förväntan (två små dirigeringar) och hon var snabbt tillbaka. Nu var avlämningen om möjligt ännu sämre, tyvärr. Vad gör man? Försöker hålla färgen igen och lirka ut den. Sånt ger poängavdrag – inte bra. 30 poäng (av 40)

Station 2 – Trippelmarkering, 1 land & 2 vatten på linje – Elisabeth Sahlin:

Här stod vi i en nerförsbacke med träd innan vattnet och vass. Det var inte mycket man såg, så här var man tvungen att lita på hunden. Den första markeringen kastades i 90 graders vinkel från vattnet in mot skogen (ca 60 m). Vägen dit skymdes att något snår av obestämd sort som hundarna skulle igenom eller gå runt. Men den fick inte hämtas direkt. Två skott till gick av mot vattnet och man hörde nerslaget men man såg inte var de hamnade.

Efter den förra stationens ”äventyr” var jag rejält nervös vilket Elisabeth noterade ganska snabbt. Hon dubbelcheckade mig med att fråga om mitt startnummer. När jag lyckats få fram nr 43 som svar, ansåg hon att jag var kontaktbar och gav klarsignal för oss att lösa uppgiften. Jag skickade Alissa på vattenmarkeringarna först och hon spikade bägge två, skönt! Då släppte nervositeten lite. Sen skickade jag henne på landmarkeringen. Hon såg ut att ha full koll när jag skickade, men även den här gången sprang hon för långt, suck. Vad gör man för fel? Fram med pipan igen och efter ett par styrningar var den ”plättlätt” inne – så typiskt. Även här fick jag en del problem med avlämningarna, som också Elisabeth påpekade efter avslutad uppgift. Så nu vet vi vad vi har att jobba med under vintern. Det är tur att det finns experter att fråga. 14 poäng (av 20)

Station 1 – En minnesmarkering & riktat närsök – Peter Flinck:

Här gick vi ner till ganska geggig och otillgänglig skogsterräng och ställde upp för en enkel markering som hamnade bakom ett träd ca 30 meter bort. Alissa markerade ordentligt (tyckte jag). Den fick vi inte hämta på en gång utan vi vände ca 45 grader och fick ett område anvisat ca 15 meter bort. Där fanns ett antal dummies gömda och vår uppgift var att hämta in 2 av dem, vilket vi också gjorde utan större svårighet. När det var gjort vände vi tillbaka för att ta in markeringen. Alissa rusar ut och för långt även denna gång. Pipan fram igen (suck) och efter ett par styrningar så hämtar hon in även den. Provet är äntligen SLUT och jag med mentalt. 11 poäng (av 20)

Sammanfattningsvis kan man säga att provet var jättetrevligt upplagt och de hade lyckats ta tillvara markens alla olikheter på ett roligt och svårt sätt. Dagens poäng räckte till en 3:e placering. Nu är det bara att träna, träna och åter träna. Det känns som Alissa markerar allt jättebra men att hon inte registrerar. Det beror säkert på min okunskap, men med lite hjälp ska vi säkert komma över det och vidare. Det var i alla fall jätteroligt att äntligen ha fått gjort något tillsammans efter allt hon råkat ut för under säsongen. Alissa verkade också ganska nöjd efter dagens strapatser.

JÄTTEGRATTIS!!! vill jag också säga till superduktiga Monica Löttiger & Alma som kom 2:a i öppenklassen.

Ha en fortsatt bra höst ni som tittar in /Ewa

En liten knöl vid halsen har oroat oss ett tag. Den var fylld av vätska och svullnade upp, men hade via penicillin minskat i omfång. Veterinären beslöt ändå till sist att de behövde skära i den för att utesluta tumör eller otyg.

Freddy är inte särskilt nöjd med den något spejsade kragen (trots att jag försökt övertyga honom att det är det senaste skriket på planeten Pluto). De var tvungna att skära ett väldigt långt snitt och det blev en rejäl rakning och dräneringsrör. Nu ser det kanske lite värre ut än var det är. Inga läskiga saker hittades och prognosen är bra (fast svar på vävnadsprover dröjer ett tag till). Nu är det tydligen Alissas tur att få arbeta lite…

Benke (gästskribent)

I helgen blev vi tillfrågade om vi kunde ställa upp som apportörer på en gås- och andjakt på måndagen. Eftersom vi inte är allt för bortskämda med att bli tillfrågade, tackade vi JA. När vi en stund senare började fundera, kom vi på att gäss är stora fåglar, och att vi inte hade en aaaning om hur man avfångar en om man skulle plocka in någon skammad. Som tur är finns det mer erfarna kompisar man kan ringa och fråga. Lite pinsamt kan det bli annars…

Så i måndags tog jag x:tra ledigt från mitt jobb och Benke gjorde sig fri från sina åtaganden. Douglas (vår hockeytränande son) hade vi ordnat skjuts åt både till och från träningen. Även maten var förberedd. Allt för att vi i lugn och ro skulle kunna åka iväg på en trevlig jakteftermiddag i härligt solsken. Bilen packades med allt man behöver och lite till, och så bar det iväg…

Klockan 15:00 var det samling och genomgång. Sen bar det iväg till anvisat område. Väl där förbereddes Freddy & Alissa med sina wetwests och en filt att sitta på. Vi själva packade upp stolar och annat och gjorde det så ”mysigt” vi kunde. 4 skyttar var redan på plats, 2 i båten och de andra två i varsitt gömsle på land. Nu kunde jakten börja! …När klockan passerat 18:30 och det var så mörkt ute att det inte gick att skjuta, gick vi tillbaka till samlingsplatsen. Då hade det skjutits 1 (ett) skott och flugit förbi sammanlagt 10 änder utom träffhåll. Så mycket för den Gåsapporteringen och all förberedelse. Hundarna fick ett ordentlig passivitetspass. Vilket de skötte mer än utmärkt! När vi sedan stod uppe hos markägaren och tog en sista kaffe innan hemfärd kom gäss-sträcket kvackande rakt över oss där vi stod – så typiskt på nåt’ sätt! Men så är det att vara på jakt. Man vet aldrig förrän efteråt om det blir mycket eller lite, lätt eller svårt. Det är det som är en del av tjusningen.

Det enda som blev ”skjutet” den här gången var den här fågeln som hamnade i skottlinjen på Benkes kamera.

/ Ewa

Äntligen är Alissa helt återställd i tassen. Det blev inget Retrievermästerskap i år för vår del. Det kändes viktigare att Alissa blev helt bra än att komma till start. Förhoppningsvis har vi några år till på oss innan hon pensioneras helt.

Vi har istället ägnat den här underbara höstveckan åt att träna lite på egen hand. Vi har mjukstartat med lite enkla & dubbla markeringar och några lagom långa linjetag. Gissa om det var någon som var lycklig över att äntligen få arbeta och hämta ”tygpåsar” igen !!! Freddy har fått följa med men fått vara helt passiv. Han ska bara få ha tråkigt ett tag nu när Alissa & jag är ute och tränar, så får vi se om han kan få upp gnistan igen när det är dags för träning igen inför vårproven.

I övrigt har vi bara njutit av en underbar höstvecka med långa skogsprommenader. Vi har ett par fantastiska naturreservat alldeles i närheten där vi bor, så man kan variera område en del del så det inte bara blir samma samma hela tiden. Så här på hösten är man i stort sett själv ute i markerna, i alla fall i veckorna. På helgerna däremot kan man möta både svampplockare och indianer(det brukar vara en massa scoutbarn utklädda till indianer och leta saker i skogen). Hundarna blir lite snopna men det är bra träning att det kan dyka upp något helt oförutsett där man minst anar det…

Ha en fortsatt bra höst ni som tittar in! //Ewa

Rubriken är inte labbar och kråkjakt. Stavningen är rätt. Igår var det dags för en andjakt igen och jag upptäckte baksidan av att ha en duktig hund samt reflekterar lite över tabbar.

Freddy kallas även ”andautomaten” då han i tuffa och ogenträngliga sökområden levererar varje gång man skickar in honom (fast andra hundar gått tomma i samma område). Igår hamnade vi i ett sådant där hopplöst svårt område på en av såtarna. Lyckligtvis var det bara ett par änder som landade där.

Problemet är att ”andautomaten” hittar allt. Han levererade fågel efter fågel – även från FÖREGÅENDE veckors jakt. Ett av kadavren attackerade mig med en lukt som inte går att beskriva. Tung, söt och fullkomligt vidrig stank. Jag bara vek mig dubbel och kräktes när odören nådde min näsa. Illamåendet väller över mig bara jag tänker på lukten. Nästa jakt tar jag med mig handskar och svart sopsäck.

På de större andjakterna går det åt många apportörer (igår 17 ekipage) och även om nivån generellt är hög på kompetens och anlag, så noterar jag att lägstanivån ibland lämnar en del att önska.

En hel del hundar piper både under jakt och samling. Jag påpekade lite försiktigt en gång detta för en förare som hade en ung och pipig hund. Svaret kom att det inte var jakt eller ålder som orsakade det. Det låg i generna. Paradoxalt hade föraren förhoppningar att hunden skulle gå bra på prov. Jaha???

Årets tabbefight var när en förare hade två av sina hundar ute på sök och en and damp ned mellan dem. Båda sprang som tokiga för att nå först. Den som förlorade gav sig inte utan sätter igång att jaga kompisen och nafsa efter bytet. Föraren visslar och skriker utan framgång. Till slut ger förloraren upp och vinnaren går stolt fram till husse och lämnar av med högburet huvud…

Roligaste tabben var när en ”herrelös” flat dök upp på en ö där jag var ensam apportör med två skyttar. Jag såg det inte själv, men hörde att hunden skällde i närheten. Skytten berättade att en skammad and låg nära honom på backen och flatten ställde sig två meter ifrån och skällde på fågeln. Skytten ropade ”Apport” ett par gånger, men flatten bara skällde vidare tills Freddy dök upp och hämtade in den. Sen fick jag bevaka hunden då den försökte röja bland de änder som redan var apporterade.

Senare på kvällen redde vi ut vems hund det var. Föraren (en mycket trevlig prick) hade lånat fruns hund och skulle låta den pröva på jakt. Han var lite orolig för återkomsten då hon inte kände till detta. Hunden hade vattensvans, tovor och var helt slut…

Min egen tabbe hände igår när jag såg ett utmärkt tillfälle att ”träna” Freddy på ett linjetag i vatten med lite svåra störningar men kort avstånd. Det låg en and ganska synligt på en klipphäll 40 m ut. Halvvägs var det vassuddar på båda sidor som gjorde att det var ett relativt smalt sund att simma igenom. Tyvärr hade jag inget bra skydd, utan fick stå och huka på knä i vasskanten och skicka Freddy. Under jakten får heller ingen högljudd handling förekomma.

Jag fick Freddy förbi vassuddarna efter något tveksam inledning och ända fram till klipphällen. Där började dessvärre en fight om riktning. Han gick bra åt både vänster och höger, men vägrade ta mitt ihopkurade utkommando för att komma upp på klippan. Mitt i detta så kommer det ett sträck och änder dimper plaskande i vattnet som en oönskad belöning.

Efter en stund är allt inapporterat och jag skickar om Freddy mot klippan igen. Samma visa med perfekta höger/vänster dirigeringar men fruktlösa ”upp på klippan” kommandon. Då kommer ett nytt sträck och änderna dimper ned nästan rakt på Freddy. Till hans stora glädje. Ridå…

Mvh/Benke (gästskribent)

Den här helgen är det Douglas – lillhusse – som har varit huvudpersonen.

I fredags eftermiddag packade vi bilen full med hockeybackar, oss själva samt Freddy & Alissa och styrde mot Norrköping. Douglas hockeylag, Järfälla HC team-95, spelade årets första hockey cup där lördag – söndag.

Eftersom det blir en hel del ”dötid” mellan matcherna är det perfekt att ha med sig hundarna. De får visserligen ligga en del i bilen men mellan matcherna har man ändå mycket tid över att ägna åt dem. Just i Norrköping ligger ishallen väldigt bra till i anslutning till stora, välklippta fotbollsängar. Så här års är det inte någon aktivitet på dem så man har suveränt bra ställen att träna låååånga linjetag på. Eftersom Alissa fortfarande är justerad efter tassingreppet så tog vi det dock väldigt lugnt med henne. Freddy däremot fick en del träning under helgen. Det blir ju även en hel del socialträning för hundarna. Inte nog med alla nya dofter och marker, det är ju så mycket nya människor som vill hälsa – vissa i konstiga kläder (hockeyutrustning)… Inte bara det – man sover ju borta också. Det har gått alldeles utmärkt att bo på hotell med hundarna. I alla fall när man har såna’ här ”juveler”, de är så coola!!! Det blir lite speciellt och mysigt även för dem, eftersom man lever så tajt på hotell och alla sover tillsammans i en enda stor ”rul” i dubbelsängen. Men som man säger ”borta bra, men hemma bäst”. Det var två lyckliga hundar som kom hem till sitt på söndagskvällen.

Douglas var också trött på vägen hem men mycket lycklig…Killarna VANN hela cupen utan en enda förlorad match !!! Då känns det extra roligt att ha varit med och hejat fram dem.

Idag har hundarna mest legat utslagna och sovit. Det är jobbigt att vara hockeymaskot till lillhusse.

Ha en bra vecka ni som tittar in! Ewa

Det har varit andjakt igen och Hans Majestät Konungen var på plats. Han tyckte Freddys nya jaktväst var snygg och praktisk. Freddy tackade med att hämta hem några fåglar som fått uppleva kunglig skjutskicklighet.

Freddy löste sina uppgifter under gårdagens jakt, och dagens eftersök på ett fantastiskt vis. Det blev många apporter (ca 50 igår och 30 idag) utan att han blev trött eller stressad. Faktum är att hans säkra näsa i kombination med låga tempo gör att effektiviteten och uthålligheten blir suverän under jakten.

Han kom återigen in med flera änder ur samma vass som andra hundar gått tomma i. Hans snabba simning gör även att han faktiskt kom ikapp många skadeskjutna fåglar och levererade in dem med stjärtfjädrarna långt ned i halsen. Han gör ett sista ryck i simtaget och suger tag i en fjäder innan hans stora mun tar halva fågeln på längden så att bara bröst och hals tittar fram – fascinerande…

Upp som en sol och ned som en pannkaka kan vi väl samanfatta B-provs ambitionerna just nu. Vi kan inte kombinera andjakten med B-prov. Freddy är just nu lite för kräsen och därmed selektiv med kallviltet på söket under prov. Det har säkert även sin grund i att det är vår första hund och vi har nog missat en och annan pusselbit under valp och unghundsträning.

Jag läste nyligen en text om individtyper och linjer inom avel. Freddy är sannolikt en typ ”P”, beskrivning:

”Individtyp – Passivhantering (P-typ)
Hunden som sitter stilla på prov och andjakter och väntar
på apportkommando. Hunden som sällan hittar på något på egen hand. Arbetet utförs lugnt och stilla, och han lyder
när man ”tittar” på honom. Ändå är hans jaktlust tillräckligt stor för att på kommando skickas på avslut.
Vill du ha en hund för jaktprov eller trampjakt kan det här vara den rätta typen för dig.”

Jag tror att vårt fokus kommer att ligga på A-prov i framtiden, men efter höstjakterna i år blir det en vilomånad och ”avprogrammering” av änder. Därefter gör vi en ny satsning på B-provsträning under vintern för start våren 2009. Går det så går det…

Mvh/Benke (gästskribent)

Tänk som det kan bli – ena dagen glädje över andjakt och annat skoj som hänt, för att nästa dag bytas till skador och veterinärbesök.

I fredags skulle jag som vanligt ta ut hundarna på en morgonrunda, då jag till min förskräckelse upptäcker att Alissa knappt kan gå. Hon är blockhalt på vänster fram. Efter genomgång hemma av både tass och ben, utan att hitta något sår eller annat konstigt, konstaterar vi att det bara är att åka till Albano djursjukhus akut.

Väl där är det som med alla sjukhus – det är bara att vänta och det kan ta lååång tid. Efter ca 2 timmar kommer vi så in och får träffa en jättetrevlig veterinär. Inte heller hon kan hitta något fel men konstaterar att hon är lite svullen på tassen. Det kan ju ha kommit in ett strå eller att hon fått ett sticksår som inte syns. Vi skickas hem efter att Alissa fått en spruta med smärtstillande och penicillin, vi får även ett recept med antibiotika för säkerhets skull.

Framåt kvällningen har tassen svällt upp till över dubbla sin storlek och en böld har bildats mellan ”ring & lill-tån”. Så det är bara att sätta sig i bilen igen och åka tillbaka till Albano. Roligare kan man ju ha en fredagskväll… Kvällen/natten (00:45) slutar med att jag får åka hem utan Alissa. Henne behåller de för att skära upp bölden och sätta i dränage. Jag får hämta hem henne på lördag förmiddag igen. Så nu är det ett par veckors konvalescens innan vi kan träna och göra annat skoj igen, typiskt, när allt såg så bra ut inför höstens äventyr.

Freddy har startat på B-prov igen i söndags. Den här gången var det Uppsala – Höst, i Siggefora. Tyvärr 0:ade han & Benke. Söket som har varit hans paradgren har nu blivit hans akilleshäl. Tills vi fått rätsida på det kommer han inte att få starta fler gånger. Det är väl som med barn – de mognar fläckvis. Det är bara att ta nya tag och kämpa vidare med träningen. Freddy’s syster Ace däremot tog sin andra 1:a i ÖKL på lika många starter! Jättegrattis säger vi till superduktiga Ace & Peggy!!!

Själv var jag funktionär på elitrutan och skrev till domaren. Det är lika roligt varje gång. Jag kan verkligen rekommendera andra att vara ”funkis” på prov. Man lär sig så himla mycket. M.a.o. åter en härlig helg i hundens tecken!

Sent i onsdagskväll (ca 22:30) fick Benke ett SMS om att det behövdes hjälp med att eftersöka ett stort jaktområde. Det skulle gå av stapeln dagen efter (dvs torsdag) med samling kl. 08:00. Vad gör man ? Jag skulle arbeta och Benke & Freddy hade kommit med i sista stund på B-provet i Norrtälje… Jo jag mailar min fantastiska arbetsgivare och säger som det är ”Jag har fått möjlighet att äntligen, efter lång väntan, få komma ut och se hur det är i verkligheten. Vad det är vi tränar för egentligen.”… och att jag kommer att bli sen till jobbet.

När det är klart är det bara att svara JA tack, vi kommer jag & Alissa!

Det blir sent i säng eftersom det är en del att förbereda och packa inför tordagens spännande äventyr. (Vilken tur att Wet-västarna jag beställt kom så snabbt!). Det blir en natt med ganska lite och orolig sömn, man vill ju inte försova sig. Klockan var ställd på 05:00, puh!. Vad gör man inte för att få utöva sin hobby…

Väl på plats efter en dryg timmes bilfärd, kommer vi fram till samlingsplatsen där resten av gänget redan väntar. Efter information sätter vi oss i båtarna som tar oss ut till anvisat område. Vi har vid samlingen bl.a. fått reda på att det dagen innan har fällts många änder och det är vår uppgift att söka av och ta in det som ev. kan finnas kvar.

Jag & Alissa blir avsläppta på en udde och ska söka av ett vassområde från landsidan. Vi ska arbeta oss fram ca 600-800 meter. Kanske inte låter så långt, men med den vegetationen blir det som ett marathonlopp! Vi börjar söka av ett ganska lätt område med ”snäll” vass och fast mark innanför. Där jobbar vi oss fram ca 300 meter utan att hitta en enda fågel. På utsidan av vassen kör en förare sina 2 hundar från båten och letar. Inte heller han hittar något. Efter nästan 20 minuter och inga fåglar funna, börjar jag fundera på vad det är vi gett oss in på egentligen? Är det det här vi gått och suktat efter för ingenting?

Vi kämpar oss vidare framåt, och nu har vassen blivit tjockare, högre och bredare. Marken innanför har blivit mer lerig och ”svampig”och jag sjunker ner en bra bit varje steg jag tar. Det är då det händer…

Jag har skickat Alissa långt in i den höga, tjocka vassen och hon har varit borta länge. Plötsligt kommer hon ut med en and i munnen och levererar. Jag vet inte vem som är lyckligast, hon eller jag? Äntligen kom belöningen för hennes slit! Jag stannar på samma stället och skickar henne i samma riktning igen. Det dröjer inte länge förrän hon kommer med ytterligare en and, stolt i munnen. Där står vi sedan och skickar och skickar… Jag hittar en liten grästuva där jag kan samla alla änder. Jag räknar till 18 stycken! innan det området är tömt.

Sedan börjar arbetet med att släpa alla fåglarna över lervällingen/dyn till ett ställe där någon med båt kan komma och plocka upp dem. Alissa låg snällt och väntade (och vilade) medan jag ”tjofsade” mig igenom leran i flera omgångar med alla fåglarna. Vad ska man med gym till när det finns jaktmarker?!

När alla änder är flyttade till en bättre plats börjar vi söka av även det vassområdet. Det dröjer inte länge förrän Alissa åter kommer med en and i munnen. I det här området hittar vi sedan ytterligare 6 änder innan vi kallar till oss en båt som får plocka upp alla fåglar för vidare transport.

Vi fortsätter sedan i lugn takt området upp till den avslutande mötesplatsen. På vägen kommer Alissa med ytterligare ett par änder, men nu är hon trött (och jag med för den delen). Det är jobbigare än man tror att gå i den här typen av terräng.

Vi blir hämtade med en båt fylld med änder som vi trängs med på väg tillbaka till startplatsen. Under båtfärden dit, träffar vi på ett par skammade änder som skjuts och jag får möjlighet att skicka Alissa en sista gång från båten. Hon simmar snabbt ut och hämtar en av dem. Det blev bra på flera sätt. Ett var att hon fick skölja av dig all lera och dy från landsöket. Ett annat var att jag ficka pröva att skicka henne från båt och även ta upp henne i båten efteråt.

Väl tillbaka vid utgångspunkten tackar vi för oss. Vi måste tillbaka till vardagen och arbeta. De andra tar en fikapaus för att sedan ge sig ut igen och söka av resten av området. Jag ”pysslar om min ”prinsessa” ordentligt och raster henne innan vi mer än nöjda sätter oss i bilen för att ta oss tillbaka till vardagens sysslor.

Jag är jättenöjd att mitt första jaktäventyr var ett eftersök. Då fick vi tid, att i lugn och ro, känna oss för tillsammans jag & Alissa. Hon är en helt underbar hund som jag förhoppningsvis kommer att lära mig mycket av. Jag är så glad att vi fått förtroendet att ta hand om henne!

Hur det gick för Freddy & Benke då?…

De började provet lysande med landmarkeringar och dirigeringar som spikades. Därefter hade de otur på söket som delvis gick i och över vatten. Han hittade en kaja på andra sidan vattnet som han levererade in, men hade ”oturen” att när han skulle tillbaka över vattnet med den, så gick han i och krockade med stor trut som han då också tog med sig. Kajan tappade han ur mungipan och 0:ade då tyvärr. Benke var dock jättenöjd med Freddys arbete innan detta hände.

Tråkigt, men det är sån’t som händer och det är bara att försöka igen. Skam den som ger sig!

Dubbelmarkering uppför en backe i tät skog 50 och 60 m
Bra stadga och fokuserad markering. Tvekar när jag säger ”Freddy” och går först när jag peppar med ett tyst ”ya”. Springer rakt på markeringen men stannar och ”hänger” över kråkan utan att ta upp den. Lämnar den och tar ett varv 5 m runt och kommer sedan tillbaka och tar upp den. Inleverans och grepp är bra. Andra markeringen spikas efter en snabb angivning av riktning och ett tyst ”ut”. Vi bör nog värma upp strax före provstart med att hämta en kråka…

Dold dirigering ca 70 m i en naturlig ”gata” i granskogen
Spikar efter ett rakt linjetag med en kort närsöksignal. Effektivt och bra.

Sökområde ca 40 m djupt och 90 m brett. Blandad terräng med högt gräs, vatten och lite skog
Freddy går ut i slowmotion och ”hänger” länge över en hare som han till slut plockar upp. Efter ett par inleveranser höjs farten men ”hängandet” kvarstår. Två gånger går han runt lite håglöst med vilt i munnen. Jag blåser inkallning och han kommer då direkt. Domaren ber mig att inte blåsa för att se vad Freddy gör utan inkallning. Han piggnar dock till ordentligt i halvtid och tar för sig hela sökområdet med bättre upptag och fart. Bra grepp och avlämningar.

Dold dirigering över vatten ca 80 m
En lång vassudde möter upp halvvägs och en vass-ö står nästan mitt i linjen mot målområdet lite till höger. Jag pekar med flit en aning längre till vänster om målområdet för att försöka undvika att Freddy skall ”fastna” i vassen. Starten går ca 3 m från vass/strandkanten. Freddy som även vanligtvis går i ganska försiktigt i vatten, trippar till min färskräckelse ned i sirapsslowmotion och snurrar i vasskanten på land två varv innan han mycket tveksamt doppar tassarna. Sedan få han syn på en liten rot/sten långt till höger bara 10 m ut och simmar snabbt dit. Väl i vattnet så blir det dock fart på honom. Sen börjar en mycket omständlig dirigering för att komma rätt. Två gånger stoppar jag honom och dirigerar vänster och sedan ut. Han går förbi ön men fastnar sedan i vassudden och ”sågar” sig fram över till andra sidan. Jag håller dock bara ut armen som en sidodirigering och peppar med mjuka ”ut” och ”ya” varje gång han simmar ut från vasskanten mot andra sidan då jag inte vill ”blåsa sönder” honom. Väl framme så stannar han och tittar på mig varvid jag blåser en kort närsöksignal samtidigt som jag med armen ger utkommando. Han hittar vilt direkt och kommer tillbaka i en rak linje. Han tappade helt riktning när han ”brottades” med beslutet att gå i vattnet. Jag kände inte igen honom alls…

Dubbelmarkering i vatten från båt ca 70 m
Lite knepig uppgift då den vänstra markeringen landar bakom två öar av vass. Freddy markerar båda bra, men går i vattnet med stor tveksamhet igen. Han simmar dock som vanligt fort och effektivt och tar in den högra som låg nära strandkanten. Rak och bra inleverans. Sen händer det konstiga saker. Jag riktar upp honom rakt ut, över de två öarna av vass och skickar iväg honom igen. Han går istället rakt till höger in i vassen i strandkanten. Efter ett par meter springer han dock ut i vattenbrynet och trasslar sig igenom ett sumpigt område på högersidan av sjön upp mot kastbåten. Väl vid båten simmar han ut bakom öarna (jag tappar honom givetvis då) och börjar söka. Efter en stund ser jag plötsligt en svart siluett långt borta, ungefär 150 m rakt ut i ett sund. Jag blåser då stoppsignal och kallar honom inåt. Domaren som ställt sig på en plats där man har uppsikt över området bakom vass öarna kommer då fram till mig och meddelar att vinden plötsligt ökat och tryckt iväg viltet ungefär där Freddy befunnit sig när jag blåste stopp. Nu började en lite orolig väntan, men när Freddy rundade öarna och kom inom synhåll igen så hade han med sig viltet! Magnus W´s kvicka kommentar var: -”du trodde det var en desertör istället för apportör, hehe”.

Släpspår ca 150 m med hare
Freddy satte ned nosen djupt i backen när jag böjde mig ned och visade startpunkten. Han drog iväg med bra fart men verkade falla av lite sidledes i vindriktningen efter ca 50 m. Han försvann bakom träd och berg men dök sedan upp igen i en extra lov och sänkte nosen lite för att få tydligare vittring på spåret. Därefter dröjde det inte många sekunder till att han i full fart inlevererade en hare. Kanonjobb!

Kommentar: Freddy apporterade på en ganska stor andjakt dagen före provet. Det var givetvis ingen bra uppvärmning då han var trött redan innan provet började. Sen kan man spekulera i hur motiverad han var att ta kallvilt efter en heldag med varma apporter. Dagen resulterade ändå i 2:a pris och ett godkänt släpspår. Vi är efter omständigheterna väldigt nöjda med det.

Mvh/Benke (gästskribent)