Rubriken är inte labbar och kråkjakt. Stavningen är rätt. Igår var det dags för en andjakt igen och jag upptäckte baksidan av att ha en duktig hund samt reflekterar lite över tabbar.

Freddy kallas även ”andautomaten” då han i tuffa och ogenträngliga sökområden levererar varje gång man skickar in honom (fast andra hundar gått tomma i samma område). Igår hamnade vi i ett sådant där hopplöst svårt område på en av såtarna. Lyckligtvis var det bara ett par änder som landade där.

Problemet är att ”andautomaten” hittar allt. Han levererade fågel efter fågel – även från FÖREGÅENDE veckors jakt. Ett av kadavren attackerade mig med en lukt som inte går att beskriva. Tung, söt och fullkomligt vidrig stank. Jag bara vek mig dubbel och kräktes när odören nådde min näsa. Illamåendet väller över mig bara jag tänker på lukten. Nästa jakt tar jag med mig handskar och svart sopsäck.

Blog Image

På de större andjakterna går det åt många apportörer (igår 17 ekipage) och även om nivån generellt är hög på kompetens och anlag, så noterar jag att lägstanivån ibland lämnar en del att önska.

En hel del hundar piper både under jakt och samling. Jag påpekade lite försiktigt en gång detta för en förare som hade en ung och pipig hund. Svaret kom att det inte var jakt eller ålder som orsakade det. Det låg i generna. Paradoxalt hade föraren förhoppningar att hunden skulle gå bra på prov. Jaha???

Årets tabbefight var när en förare hade två av sina hundar ute på sök och en and damp ned mellan dem. Båda sprang som tokiga för att nå först. Den som förlorade gav sig inte utan sätter igång att jaga kompisen och nafsa efter bytet. Föraren visslar och skriker utan framgång. Till slut ger förloraren upp och vinnaren går stolt fram till husse och lämnar av med högburet huvud…

Roligaste tabben var när en ”herrelös” flat dök upp på en ö där jag var ensam apportör med två skyttar. Jag såg det inte själv, men hörde att hunden skällde i närheten. Skytten berättade att en skammad and låg nära honom på backen och flatten ställde sig två meter ifrån och skällde på fågeln. Skytten ropade ”Apport” ett par gånger, men flatten bara skällde vidare tills Freddy dök upp och hämtade in den. Sen fick jag bevaka hunden då den försökte röja bland de änder som redan var apporterade.

Senare på kvällen redde vi ut vems hund det var. Föraren (en mycket trevlig prick) hade lånat fruns hund och skulle låta den pröva på jakt. Han var lite orolig för återkomsten då hon inte kände till detta. Hunden hade vattensvans, tovor och var helt slut…

Min egen tabbe hände igår när jag såg ett utmärkt tillfälle att “träna” Freddy på ett linjetag i vatten med lite svåra störningar men kort avstånd. Det låg en and ganska synligt på en klipphäll 40 m ut. Halvvägs var det vassuddar på båda sidor som gjorde att det var ett relativt smalt sund att simma igenom. Tyvärr hade jag inget bra skydd, utan fick stå och huka på knä i vasskanten och skicka Freddy. Under jakten får heller ingen högljudd handling förekomma.

Jag fick Freddy förbi vassuddarna efter något tveksam inledning och ända fram till klipphällen. Där började dessvärre en fight om riktning. Han gick bra åt både vänster och höger, men vägrade ta mitt ihopkurade utkommando för att komma upp på klippan. Mitt i detta så kommer det ett sträck och änder dimper plaskande i vattnet som en oönskad belöning.

Efter en stund är allt inapporterat och jag skickar om Freddy mot klippan igen. Samma visa med perfekta höger/vänster dirigeringar men fruktlösa ”upp på klippan” kommandon. Då kommer ett nytt sträck och änderna dimper ned nästan rakt på Freddy. Till hans stora glädje. Ridå…

Mvh/Benke (gästskribent)