Kopparklanens jaktlabradorer

Jösses vilket höst. Tyvärr är säsongen här i öst alldeles
för kort. Fast det blir många apporteringsdagar ändå och hundarna hinner inte
återhämta sig när man kör 3 gånger i veckan eller mer. I år har vi för första
gången tackat nej till jakter för att hundarna ska få vila. Nästa år kommer vi
förhoppningsvis ha dubbelt så många körklara hundar och kan då växla mellan hundarna och
spara på dem. Tacksam att våra hundar klarat sig från allvarligare skador – SKÖNT!

I takt med att mitt skytte har förbättrats så kommer jag på
mig själv att studera skyttarnas teknik när jag apporterar. Det är ganska
fascinerande att man ofta ser vem som kommer skjuta illa. Tyvärr är de
oskolade skyttarna ganska många vilket även innebär en risk för de som står
runtomkring, samt att onödigt många fåglar blir skadeskjutna. En stor bov är givetvis
även förbudet att använda bly i våtmarker. Fast fåglarna faller ned som paket
så kvicknar de till och apporteras in av hundarna med sträckta halsar. En
mycket stor andel änder måste idag avfångas efter dem apporterats in. Stålammunition
är inte bra.

Vad är ett typiskt kännetecken för en farlig/dålig skytt? Det
som syns direkt är att de lägger an tidigt, startar svingen i 90 graders vinkel
och siktar hela vägen från den livsfarliga riktningen rakt fram mot huvudet på
någon stackars apportör/stötare tills att de trycker av och avstannar rörelsen utan
att svinga förbi. Klövviltsfällan – om du stirrar på kornet så kommer fokus
ligga på kornet. Har nog inte sett någon skytt med tidig anläggning som skjuter
bra.

I år lyckades jag ta hem segern på Hargs hemmafolksjakt. En
shootout på fasantornet som är lite orättvis då en enda miss innebär att man
åker ut. Det är mycket nerv och rejält med psykningar redan flera dagar innan
eventet. Alla skyttar står på kö och skjuter på en medelhög lerduva i tur och
ordning. Missar man åker man ut, och träffar man så ställer skytten sig sist i
kön igen. För varje omgång ökar höjden och i sista omgången var man tvungen att
skjuta dubblé på ganska hög höjd (30-35 m), där lerduva 2 var hypersnabb. Detta
år hade finalomgången kryddats med en skjutflotte (utan flyttankar) som placerats
på 4 högar av däck. Det var en gungig plattform. Skytten skulle sitta ned i ena
hörnet och fick inte resa sig innan lerduva nr 1 slungats i väg från masten.
Grymt kul upplägg!

Såklart jag blev glad. Men fotot blev lite stajlat då
fotografen (Madeleine Lewander) bad om en segerpose. Clownen levererade.

Våra hundar har skött uppflog, eftersökt, apporterat dött och skammat. Allt detta från både
båt och land. Kort sagt – gjort allt som har med jakten att göra. På ett gods ansvarade jag och Karlsson för uppfloget hela säsongen med något undantag. Det känner
jag var ett misstag från min sida att ta på oss. Väldigt enahanda och
monotomt för en fullgod apportör att bara stöta fågel. Vi trivs bäst i sällskap
där alla hjälper till med alla förekommande uppgifter och även roterar under
säsongen på olika pass. Det är teamwork i sin härligaste form.

Igår blev jag påmind igen om anledningen att jag skaffade
bössan. Fick förmånen att stå som bakskytt och skjuta ned de fåglar som blivit
skadeskjutna men flyger/glider vidare. 10 fåglar identifierade jag som
påskjutna och samtliga plockades ned. Underbar känsla att stå med världens
bästa Karlsson vid vänstra knät och låta honom apportera för husses gevär. Många
av de änderna hade vi inte nått på en efterapportering då de flög för bra. Jag kortade lidandet för fåglarna, sparade en hel del hundarbete i svårtillgänglig terräng samt hade ganska kul.

Vi har nu bara en inbokad jakt kvar i närområdet (samt
en slottsweekend kryddat med fasanapportering i Skåne senare i november). Så
det är dags att plocka fram tygpåsar och blankskott igen. Men först ska
hundarna få vila sig lite. Hög tid att putsa till lydnaden också… 🙂

I helgen debuterade Copperbirch Moses (Moss) på jaktprov.
Ett tvådagars working test i Gagnef/Bodarna som är så himla trevligt. SSRK
Dalarna har ett fantastiskt gäng som arbetar stenhårt med att få till detta
roliga evenemang.

Nybörjarklassen handlar bara om enkelmarkeringar. Eftersom
markeringar har varit Moss svagaste sida hittills så var det nog med viss vånda
som Ewa ställde upp på första stationen – som vanligt på prov var hon knappt
kontaktbar i första rutan. Men det är inte så konstigt egentligen, då hon bara haft Moss i ca
3 månader och i stort sett startat om honom från grunden med jaktträningen. Men
oron visade sig vara obefogad och Ewa slappnade av i takt med att poängen ramlade in. Moss fick ihop hela 150 poäng och visade att han
håller ihop under press och klarade att fokusera under två hela dagar. De slog
till med 19 poäng på den sista stationen för helgen. Skitbra! Resultatet på de tio rutorna blev 0 19 19 16 20 17 15 19
17 8. Det blev ett fint kvitto att Moss är redo för
jaktpremiär i veckan.

Jag startade Guns & Game Champ (Karlsson) i öppenklass, och var uppenbarligen lite ringrostig i WT sammanhang då vi
första dagen endast fick ihop 66 poäng. Inför dag två var jag dock rejält revanschsugen
och lyckades skrapa ihop 83 poäng. Dagens 4e bästa ekipage i öppenklass. Men
det räckte bara till en 11e placering totalt eftersom lördagens magplask med en
nolla och en åttapoängare drog ned för mycket. Resultatet för Karlsson på de
tio rutorna blev 0 19 20 8 19 20 15 17 17 14. Totalt 149 poäng.

Båda hundarna höll
ihop hela tävlingen. De var stadiga, tysta och fokuserade. Om vi vill ha högre
poäng på WT-markeringar så måste vi träna bort hundarnas fokus på skytten. I
synnerhet när kastare och skytt står mer än 70 meter ifrån varandra. Mycket
tveksamt om det är något att eftersträva då Karlsson är en mästare
på att markera skjutna fåglar efter ca 50 jaktdagar som apportör. För hundar som är omplacerade så får man prioritera lite vad som är
viktigast. I detta fall väljer vi jakt före WT. Men de hundar som vi haft redan
som valp har klarat både jakt och WT på ett bra sätt – viktigt alltså att
redan från början träna hunden mångsidigt.

Dalarna har ett
otroligt vackert landskap och vi hann njuta lite av det också.

Nu ställer vi undan
tygpåsarna och packar för jakt!

Karlsson har varit på kurs två helger på raken och fått fantastiskt fint beröm. Det finaste berömmet kom från Kicki Pilenås som sade att hon aldrig tidigare sett ett mer perfekt sökarbete under en av övningarna. Hädanefter kommer hon ranka jaktlabbars sökarbete utifrån om de kan ”göra en Karlsson”.

Kicki beskrev innan sökövningen vad hon ville se. Att hunden håller sig kvar i området. Att den startar med att jaga av området snabbt och effektivt med näsan påslagen. För om det ligger en påskjuten and där så får hunden sannolikt vittring direkt. Om ingen tydlig vittring upptäcks så ska hunden sänka farten och arbeta allt mer noggrant. Sista fasen i avsökningen ska hunden ”dammsuga” varje kvadratdecimeter som en ivrig spaniel. Helst ska handlern inte behöva repetera sökkommandot hela tiden och störa hunden eller jakten. Sen kom Karlsson och visade exakt vad hon menade! 🙂

Kursen med Rita Kökeny skulle varit på ÖKL/EKL men var av någon okänd anledning snarare NKL/mot ÖKL. Vi lärde oss kanske därför inte så mycket nytt men fick ändå två dagar med upplägg och aktivitet som var kul. Roligt även när feedbacken består av ”brilliant” och ”excellent”. Det är vi inte vana vid! Under Ritas avslutande walkup så blev det en del riktigt snygga blinda apporter där Karlsson visade att han nog är mogen för A-prov i höst. Om sanningen ska fram så gjorde vi även några dåliga insatser också på en av dagarna. Fast det får främst föraren ta på sig då han var uppe lite för länge kvällen innan. Helt klart måste jag höja min lägstanivå och inte vara så ojämn som handler. När jag på tå så ställer Karlsson upp!

Måste erkänna att jag tycker det ser lite fånigt ut när man håller på och belönar med tuber med olika innehåll. Under åren har det gått lite i mode i detta från tid till annan i olika träningsgäng men jag har aldrig prövat själv förrän nu.
Problemet jag hade var med Karlsson som nyss fyllt 4 år och under senaste året blivit allt mer sniken på sitt ”byte” och emellanåt väldigt ovillig att släppa det ifrån sig. Det uppstod från början mest med de roligaste sakerna som en tennisboll, men senare även med dummies. Bägaren rann över när det slutligen slog över på vilt och han nollades på ett B-prov pga lite ”dragkamp”.

Vi har ju samlat på oss en del verktyg under åren men det var blev inte riktigt bra vad jag än tog till för metod. Men utbytesmetoden kändes mest rätt trots att det gick lite sådär med vanligt hundgodis. Köpte till slut en tub skinkost och prövade. Det blev total succé!

Helt plötsligt satt avlämningarna perfekt. Linjerna tillbaka blev spikraka. Farten hem ökade. Helt sjukt bra fungerade det. En vecka tog det och då fick han först en klick ost direkt vid avlämning. Sen har jag skjutit på belöningen undan för undan och krävt avlämning, (skaka), vända runt till sida, sitta ned innan han får nåt. Nu visar jag bara tuben ibland och ger honom allt mer sällan ost, och går över till verbal belöning och smek. Förväntan på lite ost finns ännu kvar och det kommer nog krävas några veckor till med överraskningsbelöningar innan vi skapat ett hållbart nytt beteende.

Tycker fortfarande att det ser lite fånigt ut, men det skiter jag i! 🙂

Copper fyller 6 månader idag. Ingen stor milstolpe, men vi firar med ett porträtt och noterar 22 kg i loggen. Kanske blir en kungslabrador av detta…

Huset är nu fullt av hundar i varierande åldrar med olika
individuella behov. Vi lägger ned mycket tid på träning i egen regi med fokus
på grunder och noggrannhet. Dessbättre har vi hunnit med några externa kurser på Lilla Träskaten med Keith Mathews och Henrik Vilendal.

Dagarna med Keith är alltid trevliga och väldigt nyttiga.
Man tror att man börjar kunna hans ”tänk” vid det här laget men det dyker
alltid upp saker som man inte varit med om och repetition är viktigt. Kursen med
Henrik var riktigt bra och vi plockade ett par nya saker med oss hem. Det
kändes även som Keith och Henriks träningsfilosofier kompletterar varandra. Det jag främst tog med mig från dagarna med Henrik var
noggrannheten och tydligheten. Korrigera fel direkt och visa sen vad ”rätt” är.
Tajming är nyckeln. ”Input” utan variationer ger bättre ”output”. Var noga med att
ge exakt samma tecken och kommandon i alla situationer. Henrik tänjde även på Karlssons
gränser och såg till att vi tog ett rejält kliv framåt i utvecklingen.
Jättekul!

Vi har gjort en rokad med hundarna så att jag tränar
Karlsson istället för Moss. Jag är ingen ”hårding” som tränare men har en auktoritet
och basröst som inte är optimal för en hund som är lite otrygg och behöver
byggas upp. Samtidigt så har Karlsson visat prov på lite väl stor
självständighet senaste halvåret och får finna sig i att ramarna blir lite
snäva ett tag.

Detta år finns inga ambitioner att skaffa några officiella
meriter i provsammanhang. Vi avslutar dock träningssäsongen med att starta Moss
och Karlsson på årets tvådagars WT Bodarna. Det blir ett bra kvitto
på vart vi står inför jaktpremiären 21 augusti.

Karlsson verkar ha släppt handbromsen rejält i år och går
från klarhet till klarhet. Vi startade på ett B-prov i öppenklass men
blev tyvärr diskade då en fågel gick sönder. Vi hade lite dragkamp om några fåglar, så det var ingen tillfällighet – sommarens uppgift är att rätta till
avlämningarna och den upphetsning som har byggts upp där. Delar av vattenarbetet behöver också tränas extra. Karlsson blir otrygg på öppna vatten när apporterna
hamnar över 80 m. Vi har inga problem under jakten för då är motivationen högre
än rädslan. Men jobbar på med dummies för att komma vidare även på provsidan. Vi
har kört lite vattenarbete hos Jenny och Helen på Lovisedal, och de har visat
prov på stort tålamod och nycklat upp situationer för att låta Karlsson lyckas. Riktig
duktiga professionella tränare!

Copper har nu hunnit bli 5 månader men är så storväxt att
han ser betydligt äldre ut. Han är också ganska mogen i huvudet och har nog redan
hittat av-knappen. Jag tror att han kommer få börja sin jaktträning lite
tidigare än planerat då han vid ett litet test visade att han redan nu
klara av linjetag mot en känd dummie på ca 80 m. Det gick så lätt att jag kunde
tänjt det mera, men jag besinnade mig och fortsätter med grundträningen nån eller
några månader till. Han har växt så fort att muskler och senor behöver lite tid
att stabilisera de rangliga benen ;-).

Nästa valp är nu född och levereras i slutet av maj. Vi
kommer då att ha tre jaktlabbar med samma far. Lite ovanligt kanske, men kul
tycker vi. Från början var planen att ha två valpar med linjen som vi
förälskade oss i på Irland. Ödet gjorde att även unghunden som kom till oss nyligen
också har FTCH Copperbirch Liffey (Ross) som far. Ross är hunden som man får
följa 3 år från valp till champion i Keith Mathews DVD ”Retriever Training Guru
Style”

Några har frågat hur vi tänkte när vi skulle välja valp.
Svaret kan vara kort eller långt. Korta svaret är: Vi träffade tre unghundar på
Irland som vi bara älskade. De hade samma far men olika mödrar. Där och då bestämde vi
oss för att vi skulle ha varsin valp efter ”Ross”.

Vi hade kunnat tänka oss att hämta en i UK/Irland i höst men
det visade sig att Ross skulle bo i Sverige ett par månader för att paras här.
Perfekt!

Det längre svaret blir att vi träffade tre unghundar på Irland
som vi hade velat ta med hem. De hade samma far men olika mödrar. En av dem följde vi
under ett Field Trial. De andra två hade vi som picking up dogs under en hel
dags rough shooting och kunde se dem på riktigt nära håll under många timmar. Vi älskade precis ALLT hos dessa unghundar. När det gäller tikvalet så har vi följt många uppfödares arbete genom åren och har en ganska god uppfattning
om hur linjerna ser ut både vad gäller hälsa, mentalitet, exteriör och resultat
på jaktprov. Kemin med en potentiell uppfödare tycker vi också är en faktor
samt hur mycket stöd och hjälp man kan förvänta sig att få. Vårt val föll på Reedsweepers och Moormans eftersom de uppfyller våra önskemål med råge, har otroligt fina hundar, provparningssimulering fick godkänt samt att de låg rätt i tiden med en parning med Ross.

Våra källor och verktyg för de empiriska studierna är SKKs
Avelsdata http://kennet.skk.se/avelsdata/ där man kan göra provparningar. Sedan använder vi Rasdata http://www.rasdata.nu/ och tittar på
statistik över kennlar, höftröntgen och provmeriter. För UK hundar finns inte samma fina verktyg.
Men det finns verktyg för provparningar och bra presentationer av linjernas
hälsa på www.mykc.org.uk. Den sajten
kräver dock att man klickar runt ett bra tag för att hitta viktiga data.

Sist men inte minst värderar vi våra vänners råd och omdömen
mycket högt. Allt kan man inte läsa sig till. Det svåraste att bedöma är om det
i huvudsak är miljö eller gener som format en enskild individ.

Ibland blir det inte som man tänkt. Efter en lång periods sjukdom så fick unghunden Reedsweepers Tex Tracer somna in för gott den 3 februari. Det gjorde riktigt ont och är inget jag orkar dela med mig av. Men jag snubblande över en text som speglar en del av mina känslor.

Det finns ett gammalt religiöst ordspråk som passar in här (även om jag nog är en agnostiker i grund och botten). -”När herren stänger en dörr öppnar han ett fönster.”

Det fanns en ung jaktlabbe som behövde ett nytt hem. En hund som har linjerna vi gillar och har en viss grundträning inom jaktapportering. Det roliga var att han kommer från en god väns uppfödning på Irland – Keith Mathews. Namnet är Copperbirch Moses och han kallas för Moss. I förrgår premiärtränade vi lite grann (se video) och idag var vi med i bakgrunden på en gruppträning. Allt är ännu väldigt färskt, men känns bra.

//www.youtube.com/embed/WNsor5mVYys

Inte nog med det. Den första av två planerade valpar har anlänt hem och vi välkomnar Moormans Kellys Copper Hill. Han kommer att heta Copper. Båda ovan nämnda hanar har samma far – FTCH Copperbirch Liffey (Ross). Även nästa valp har samma far. Vi kommer att ha Triss i Ross avkommor till sommaren.

bildspel 1899-1970

1936 Laborador Retriever Banchory Trump of Wingan

Idag sade vi farväl i Vaksala Kyrka till en vän och mentor inom retrievervärlden. Sören var en otrolig människa som alltid lyssnade och hade ett gott råd på lut. Han förlorade till slut en lång kamp mot cancern. Det var en jobbig period innan han fick ro. Jag kommer dock ihåg honom bäst som på fotot nedan. Med ett leende och stor passion för hundars arbete.

Fotot tog jag när han dömde Lag-SM i Chevalier cup 2008. Från samma period finns en väldigt fin text från ett reportage SKKs Hundsport 2010. Kennel Justlike och Sören Norén har gjort ett stort avtryck i vårt liv och hela hundsverige. Vila i frid.

Vi har haft en underbar långweekend i södra Sverige (eller
Skaune som infödingarna kallar det). Två fantastiska jaktdagar på fasan i
Henrik Svenssons regi som både apportör och skytt. Vi hann även med en tur till
Malmö och en grymt god lunch på Limhams fiskrökeri (missa inte deras varma sillmacka
med stekt sill, lök och hovmästarsås på kavring – helt jävla gudomlig á 39 kr!).
Lördag blev det middag i Ystad med alla tillbehör och bästa vännerna sedan
låååång tid tillbaka.

Resan startade på torsdagen med en 56 mil lång resa och sen incheckning
på Bäckaskog Slott. I höjd med Gränna snöade det och helt plötsligt befann vi
oss i ett vinterlandskap. Väl framme vid Slottet så fanns en fantastisk park
att rasta hundarna i innan vi utmattade satte oss till bords och åt en riktig
brakmiddag på hotellets restaurang som vi först då upptäckte var omnämnda i fasionabla
white guide sedan flera år tillbaka. Notan drog snabbt iväg . Men det
avskräckte inte helt då vi körde en repris även på fredag kväll !

Lyckligtvis var snön i Gränna väldigt lokal för resten av
helgen hade vi riktigt bra väder förutom en regnig körning tidigt på söndag
morgon. Men det slog om till strålande sol lagom till samlingen inför jakten.

Fredagens jakt var jag apportör med Tracer för första gången
på en svensk fasanjakt. Det går åt mycket mer folk i fasandrev än jag
föreställt mig och jakten styrdes på ett mycket professionellt vis av erfarna
beaters, flaggfolk och klappdrev. Även vi ryckte in ibland och drev undan
fasanerna ur såten innan skyttarna ställdes ut. Tracer fixade det bra och höll
sig lydigt inom ett bra avstånd i någorlunda bra slag i sidled. Det blev massor
av apportering av alla de slag. Fasaner som sprang fortare än ”hjulben” och en
del ilskna tuppar och hönor som rev och klöste allt vad de kunde för att komma
undan. Här såg man ganska fort att det krävs dådkraft hos apportören för
att ta in skadeskjutet vilt – mycket spännande apporter!

Dagens mest spektakulära apport var en höna som gled iväg ca
150 m innan den landade och sprang över en hög vall med grusväg på toppen, och sedan
försvann in i mycket täta snår på andra sidan. En hund stack iväg som ett spjut
till nedslagsplatsen, tog upp löpan och försvann bakom vallen över vägen. Den
kom fram efter ca 15 sekunder med fågeln i munnen. Jag tror hela jaktlaget
stannande av och beundrade denna apport – mäktigt. Det var en småväxt
flatcoated retriever från Tyskland som var stjärnan.

Tracer skötte sig överlag väldigt bra men var lite för
orutinerad på en del apporter där avstånd (+150m) och mixen av runners och döda
fåglar blev lite övermäktigt att sortera ut i rätt ordning. Jag glömde faktiskt
bort att han inte stått mitt i en skyttelinje än och är lite ung för det. Men
vi blev ibland utsatta på ställen som jag först i efterhand förstod att en del
undviker för att trycket blir lite mycket med fasanregn och runners hit och
dit. Tracer fixade dock det hetaste ställena med bravur. Han var knäpptyst och
tog på en såt in tolv fasaner, varav fem både sprang och ”slogs” med honom. Det
var inget som Tracer brydde sig om – fjäderfät skulle in till husse – NU! Hjärnan på slyngeln fick
såklart soppatorsk i slutet av jaktdagen och Tracer var mer eller mindre
avsvimmad hela eftermiddagen och kvällen… Men lycklig. Jakten avslutades med en
mäktig parad och tacktal. Mycket trevligt.

Lördagen hade vi ledigt från jakt men hittade en stor
hundpark i skuggan av ”Turning Torso” i Malmö. Träffade massor av trevliga
hundar samt testade en platsbyggd agilitybana. En perfekt dag för jakthundar
som behöver återhämta sig samtidigt som de får röra lite på sig utan att trötta
ut sig.

På söndagen sadlade jag om till skytt och Ewa körde på en
repris som apportör med Karlsson. Det var ett kul gäng skyttar med mycket humor
som munhöggs och häcklade varandra. Fast med värme och en skön avslappnad stil.
Ett sammanhang jag stortrivs i. Efter en något vinglig inledning på första
såten (4 fåglar – 7 skott) så föll axlarna ned och all träning på Shullström
& Mörner i Skavsta inför skyttet på Field Trial på Irland betalade sig med
råge. Det spelade ingen roll vilket led
jag hamnade i – skyttet fungerade grymt
bra.

Fast man är ju lite skadad som apportör. Jag kunde nog skjutit fler fåglar
men tog mig tid att markera både mina och andra skyttars skadeskjutna fåglar.
Sen kom Karlsson förbi ibland och visade hur en fasanexpert tar sig genom
stickiga snår. Som en ”ormpanter” i full fart gled han längs marken under
buskarna och snirklade sig fram med nosen på och hittade alla fåglar. En sån
hund vill jag ha tänkte jag – nämen, det har jag ju! Världens bästa Karlsson!
Som sagt – blev lite distraherad ibland.
Såg även att ”Skaune” har sin beskärda del av både topphundar och mindre bra
ekipage. Hundar som skyggade för levande vilt. Eller planlöst springer runt med
vilt i munnen. Eller kommer till skytten och spottar ut viltet. Men majoriteten
skötte sig utmärkt och allt vilt apporterades innan det var dags för helgens
andra parad.

Tracer fick vila från apporteringen. Hans utmaning blev
istället att sitta passiv och okopplad vid min sida under skyttet på en av de
större såtarna. Det klarade han riktigt bra och vred sig helt naturligt med i
min skjutriktning hela tiden utan att störa eller låta. Tror dock att han blev
ganska snopen när kopplet åkte på när jag skjutit klart och vi gick utan att
hämta någon av fasanerna. He he

Det var finalen på vår fågeljaktsäsong. Nu har vi fyllt på
viltfrysen med färskt apportvilt av alla de slag. Men dem tar vi inte fram förrän
snön försvunnit i vår. Nu är det tygpåsar som gäller.