Vi har haft en underbar långweekend i södra Sverige (eller
Skaune som infödingarna kallar det). Två fantastiska jaktdagar på fasan i
Henrik Svenssons regi som både apportör och skytt. Vi hann även med en tur till
Malmö och en grymt god lunch på Limhams fiskrökeri (missa inte deras varma sillmacka
med stekt sill, lök och hovmästarsås på kavring – helt jävla gudomlig á 39 kr!).
Lördag blev det middag i Ystad med alla tillbehör och bästa vännerna sedan
låååång tid tillbaka.
Resan startade på torsdagen med en 56 mil lång resa och sen incheckning
på Bäckaskog Slott. I höjd med Gränna snöade det och helt plötsligt befann vi
oss i ett vinterlandskap. Väl framme vid Slottet så fanns en fantastisk park
att rasta hundarna i innan vi utmattade satte oss till bords och åt en riktig
brakmiddag på hotellets restaurang som vi först då upptäckte var omnämnda i fasionabla
white guide sedan flera år tillbaka. Notan drog snabbt iväg 
. Men det
avskräckte inte helt då vi körde en repris även på fredag kväll 
!
Lyckligtvis var snön i Gränna väldigt lokal för resten av
helgen hade vi riktigt bra väder förutom en regnig körning tidigt på söndag
morgon. Men det slog om till strålande sol lagom till samlingen inför jakten.
Fredagens jakt var jag apportör med Tracer för första gången
på en svensk fasanjakt. Det går åt mycket mer folk i fasandrev än jag
föreställt mig och jakten styrdes på ett mycket professionellt vis av erfarna
beaters, flaggfolk och klappdrev. Även vi ryckte in ibland och drev undan
fasanerna ur såten innan skyttarna ställdes ut. Tracer fixade det bra och höll
sig lydigt inom ett bra avstånd i någorlunda bra slag i sidled. Det blev massor
av apportering av alla de slag. Fasaner som sprang fortare än ”hjulben” och en
del ilskna tuppar och hönor som rev och klöste allt vad de kunde för att komma
undan. Här såg man ganska fort att det krävs dådkraft hos apportören för
att ta in skadeskjutet vilt – mycket spännande apporter!
Dagens mest spektakulära apport var en höna som gled iväg ca
150 m innan den landade och sprang över en hög vall med grusväg på toppen, och sedan
försvann in i mycket täta snår på andra sidan. En hund stack iväg som ett spjut
till nedslagsplatsen, tog upp löpan och försvann bakom vallen över vägen. Den
kom fram efter ca 15 sekunder med fågeln i munnen. Jag tror hela jaktlaget
stannande av och beundrade denna apport – mäktigt. Det var en småväxt
flatcoated retriever från Tyskland som var stjärnan.
Tracer skötte sig överlag väldigt bra men var lite för
orutinerad på en del apporter där avstånd (+150m) och mixen av runners och döda
fåglar blev lite övermäktigt att sortera ut i rätt ordning. Jag glömde faktiskt
bort att han inte stått mitt i en skyttelinje än och är lite ung för det. Men
vi blev ibland utsatta på ställen som jag först i efterhand förstod att en del
undviker för att trycket blir lite mycket med fasanregn och runners hit och
dit. Tracer fixade dock det hetaste ställena med bravur. Han var knäpptyst och
tog på en såt in tolv fasaner, varav fem både sprang och ”slogs” med honom. Det
var inget som Tracer brydde sig om – fjäderfät skulle in till husse – NU! 
Hjärnan på slyngeln fick
såklart soppatorsk i slutet av jaktdagen och Tracer var mer eller mindre
avsvimmad hela eftermiddagen och kvällen… Men lycklig. Jakten avslutades med en
mäktig parad och tacktal. Mycket trevligt.
Lördagen hade vi ledigt från jakt men hittade en stor
hundpark i skuggan av ”Turning Torso” i Malmö. Träffade massor av trevliga
hundar samt testade en platsbyggd agilitybana. En perfekt dag för jakthundar
som behöver återhämta sig samtidigt som de får röra lite på sig utan att trötta
ut sig.
På söndagen sadlade jag om till skytt och Ewa körde på en
repris som apportör med Karlsson. Det var ett kul gäng skyttar med mycket humor
som munhöggs och häcklade varandra. Fast med värme och en skön avslappnad stil.
Ett sammanhang jag stortrivs i. Efter en något vinglig inledning på första
såten (4 fåglar – 7 skott) så föll axlarna ned och all träning på Shullström
& Mörner i Skavsta inför skyttet på Field Trial på Irland betalade sig med
råge. Det spelade ingen roll vilket led
jag hamnade i – skyttet fungerade grymt
bra.
Fast man är ju lite skadad som apportör. Jag kunde nog skjutit fler fåglar
men tog mig tid att markera både mina och andra skyttars skadeskjutna fåglar.
Sen kom Karlsson förbi ibland och visade hur en fasanexpert tar sig genom
stickiga snår. Som en ”ormpanter” i full fart gled han längs marken under
buskarna och snirklade sig fram med nosen på och hittade alla fåglar. En sån
hund vill jag ha tänkte jag – nämen, det har jag ju! Världens bästa Karlsson!
Som sagt – blev lite distraherad ibland.
Såg även att ”Skaune” har sin beskärda del av både topphundar och mindre bra
ekipage. Hundar som skyggade för levande vilt. Eller planlöst springer runt med
vilt i munnen. Eller kommer till skytten och spottar ut viltet. Men majoriteten
skötte sig utmärkt och allt vilt apporterades innan det var dags för helgens
andra parad.
Tracer fick vila från apporteringen. Hans utmaning blev
istället att sitta passiv och okopplad vid min sida under skyttet på en av de
större såtarna. Det klarade han riktigt bra och vred sig helt naturligt med i
min skjutriktning hela tiden utan att störa eller låta. Tror dock att han blev
ganska snopen när kopplet åkte på när jag skjutit klart och vi gick utan att
hämta någon av fasanerna. He he 
Det var finalen på vår fågeljaktsäsong. Nu har vi fyllt på
viltfrysen med färskt apportvilt av alla de slag. Men dem tar vi inte fram förrän
snön försvunnit i vår. Nu är det tygpåsar som gäller.
