Kopparklanens jaktlabradorer

Reflekterar lite efter en fantastiskt kul säsong som skytt på prov, träningsjakter, tackjakter och egna jakter.

Inlägget handlar primärt om uppflogsjakt på ett köpt retrieverjaktprov. Spanielprov och trampjakt har andra betingelser. Där krävs skyttar som värderar kulfång och säker skjutriktning i varje steg. Och som förstår upplägget med stöt och apport. En klar fördel är att även kunna läsa spanielns beteende före stöt.

Jag höll en liten genomgång för skyttarna på ett av de senaste retrieverproven. Tänkte att fler kan dra nytta av tankar kring detta. Det har blivit ganska många skytteuppdrag under åren. Med tiden har jag sett prov både flippa och floppa på grund av skyttar.

Mycket handlar om annat än träffskicklighet. Det första en skytt bör tänka på är att de är där för hundarnas skull. Det brukar svenska domare betona – ”Skjut inte över en arbetande hund!”. Om en hund skickas till en apport medan jakten pågår så måste skyttarna ha lite koll och pausa skyttet i området 40-50m kring hunden.

Det som sällan eller aldrig nämns är att vi även är där för deltagarnas skull. Där är engelska domarna bra på att påminna om detta. Jag hör det varje gång jag är i UK, och jag har hört det på flera domarutbildningar engelska domare genomfört för svenska domare. Ingen deltagare blir glad om provet är klart på 2 timmar på grund av att skyttarna fäller allt på en gång. Många reser i timtal för att pröva sin hund. Kanske kostat på hotellövernattning. Vi måste försöka bidra till en trevlig dag som gärna får avslutas på eftermiddagen. Givetvis har samspelet mellan stötgänget/domare/skyttar en viktig roll. Ibland vet man inte heller hur mycket vilt som kommer presenteras. Då spelar skyttens omdöme och erfarenhet in.

En provskytt bör klara av att ”se” terrängen i sitt närområde och undvika att lägga ned vilt i en och samma hög bakom sig. Helst inte lägga vilt på kortklippta vallen om ruffigare alternativ erbjuds. Alltid ta andraskottet på samma fågel om den inte tecknat fullträff i första. När man lagt ned 4-5 vilt och spridit dem lite kring sig så är det hög tid att pausa skyttet. Återigen – här krävs det omdöme. Står du inom räckhåll från provhundarna? Har det smällt mycket i såten? Hur mycket har du sett andra skyttar fälla?

I omdöme räknar jag även in säkerhet. Vapenhantering under förflyttning, laddning och väntan. Förståelse för räckvidden och projektilbanor – även när man skjuter i säker 45 graders vinkel så bör hus och bilar undvikas (ser tyvärr alltför ofta skott som garanterat kommer skapa obehag när det börjar regna hagel). Otroligt viktigt att alla deltagare och funktionärer känner sig trygga. Det är inte skytten som avgör om den är säker – det är bara om omgivningen känner sig säker som man lyckats. Slutligen – miljön. Använd ammunition med filtförladdning. Sprid inte plast i jaktmarkerna! Tack

PS. Detta är bara mina tankar om hur vi kan förbättra prov. Jag är inte felfri på något vis. Önskar dock att fler skyttar ökar ambitionen att genomföra proven med hundar och deltagare i fokus. DS

Årets and och fältfågel säsong närmar sig sitt slut. Detta år blev helt fantastiskt i motsats till vad jag trodde i våras. Det är så jävla sorgligt att förlora mina tre jaktkamrater – Karlsson, Copper och Blue. De kommer för alltid leva kvar i minnet.

Denna säsong hade jag bara en slyngel (Willowridge Seven Eleven) i kopplet och eftersom han var för ung att ha med som ren apportör uppstod ett problem. Jag kunde inte vara med som vanligt.

Jag ville ju förstås inte stanna hemma och sura, utan erbjöd mig att ingå i jaktbetjäningen och stöta och hjälpa till i allmänhet. Det slog mig även att en skytt på varmviltsproven skulle föra mig närmare retrieverarbeten och vara både kul och lärorikt. Jag slängde ut alla krokar jag kunde och startade redan i februari med att kontinuerligt vässa hagel skyttet på skjutbanor. Ca tvåtusen lerduvor krossades vecka efter vecka hela våren, sommaren och hösten. Fast jag sköt inte direkt dåligt innan. Det som hände var att jag inte fick djupa svackor i skyttet, utan har skjutit på en jämnbra nivå hela hösten. Lite som Stenmarks citat – konstigt, ju mer jag tränar desto mer tur har jag.

Utfallet av min önskan att skjuta mycket i år hade jag inte kunnat drömma om. Det blir tjugo dagar som skytt på fågeljakter. Åtta field trials (A-prov retriever), varav två dagar nordiskt mästerskap och en dag svenskt mästerskap. Helt fantastiskt kul. På köpet har jag fått se Sveriges och Nordens bästa hundar på första parkett (eller från scenen faktiskt). Otroligt lärorikt och fina målbilder för framtiden.

Utöver retrieverarbetet så har jag givetvis sett massor av spanielekipage. Blir t.o.m. lite sugen på en egen spaniel. Har väldigt fina målbilder därifrån också. Och tyvärr några mindre bra bilder. Utvecklar det en annan gång. Nu återstår ett field trial i helgen och grand final nästa vecka i form av skånetripp med slottsvistelse. Även kallad ”Egotrippen” för att vi är få deltagare OCH skjuter för våra egna hundar. Den ultimata upplevelsen som kommer kröna Sevens träning detta år. Jag tror han är mogen nu. Men ärligt talat – hela säsongen blev något av en egotripp. Ödmjukt tackar jag alla inblandade att jag fick chansen. Tack så hemskt mycket!

En del tycker det är lite nördigt, men det är ganska dumt att inte veta hur träffbilden ser ut. Andelen skadeskjutna fåglar kan minskas rejält om alla skyttar tränar mer offseason OCH testar sina bössor med olika sorters ammunition.

Nyligen har det kommit ut miljövänligare alternativ till förladdningar. Filt har funnits länge och bryts med tiden ned. De nya vattenlösliga förladdningarna är mycket spännande och verkar fungera riktigt bra. Plastförladdningarna är ett gissel som borde fasas ut så fort det bara går.

Idag testade jag Normas 28 grams US 3 stål samt Clevers 32 grams US 5 stål med vattenlöslig förladdning.

Jag mäter upp 20 meter och ser till att det finns kulfång eller fri sikt några 100 meter bakom tavlan. Det tar en stund med förberedelser och att sen skjuta ett skott, notera choke och typ på tavlan. Montera ny tavla och göra om allt igen 4 ggr för samtliga chocketyper jag använder – cylinder, kvarts, halv och trekvarts.

När alla chocker provskjutits går jag in i garaget och lägger upp träffbilderna bredvid varandra. Därefter påbörjas en mycket subjektiv poängräkning med ranking av choke/ammo.

Slutresultatet hamnar i en Excelfil som jag skriver ut och har liggandes med licensen i vapenfodralet. Observera att mitt slutresultat inte är en rekommendation för dig som läsare. Jag har en Beretta SP 686 med 71 cm pipor och 20 mm victory choker. Du kan få helt andra resultat än mig beroende på din konfiguration.

Fyrkanten (Rotating diamond) förlängd och med närsök

En setup som adresserar många av de moment som vi kräver av våra apporterande hundar.

• Lämna hunden vid 4 och gå till 1. Droppa en boll/minidummie vid 5. (böj dig ned och vittra in lite om hunden är väldigt ovan). Kalla in hunden och stoppa den vid 5. Be den göra ett närsök.
• Kasta en dummie mot 6. Gå sedan till 4. Droppa boll/minidummie vid 5 utan att hunden märker det. Skicka hunden mot 6 och stoppa hunden vid 5. Be den göra ett närsök.
• Skicka hunden mot 6. Stoppa hunden vid 5. Kasta en dummie till 2. Dirigera hunden till 2.
• Skicka hunden mot 6. Stoppa hunden vid 5. Kasta en dummie till 3. Dirigera hunden till 3.
• Skicka hunden till 6. Klart.
• Rotera och starta från alla hörn (1-4).

Oerfaren Unghund: Starta med en liten fyrkant (25-40 m långa sidor). Då kan du träna på egen hand utan medhjälpare.

Vältränad Unghund: Dra ut fyrkanten upp till 100 m långa sidor. Då blir diagonalen 141 m och sidodiringeringarna upp till 75 m. Ha en eller två medhjälpare som kastar sidodirigeringarna. Öka svårighetsgrad/störning genom att kasta ut båda sidorna – hämta den först kastade.

Polering av tävlingshund: Kör 100 m långa sidor. Använd tuffare terräng, lägg en sida längs med staket eller krondike (då blir hunden tvungen att ta sig snett över hindret när den hämtar apport från 6). Placera gärna fyrkanten så att markbyte, staket, dike, bäck eller annat hinder är i spel. Om du kan skjuta med apportkastare så klarar du även av att göra övningen på egen hand. Skjut iväg apporterna efter stoppsignal, ju tajtare efter stoppsignal desto bättre. Ett bra sätt att få en snabb och snygg ”förväntansstopp” på din hund.

Ordna gärna med ett ytterligare målområde bakom dig innan övningen startar, för att kunna variera och överraska hundar som använder hjärnan och lär sig setupen lite för fort.

En rubrik som för tankarna till en bondfilm med en känsla av romantiserad beskrivning av en rättfärdigad bödel. Ämnet är inte helt okontroversiellt. Igår hände något som fick mig att reflektera över ansvaret att inneha vapen.

En räv stod på farstutrappan och tryckte sin nos mot glasrutan bredvid dörren. På insidan stod flera av våra hundar och tryckte nosarna mot rävens nos. Räven såg inte fräsch ut och jag plockade fram bössa och smög ut på baksidan för att göra ett omtag. När jag väl kom runt så låg räven kvar vid ytterdörren ihopkrupen och stirrade på mig. Den hade en uppgiven blick, och nu såg jag att pälsen var full av skabb och stora sår. Jag kunde inte skjuta den eftersom ytterdörren var kulfång. Jag backade undan ett par meter och då drog räven iväg så snabbt att inget skott hann avlossas. Vi satte tillfälligt stängsel runt farstubron och tänkte att den måste skuras innan våra hundar får tillträde pga smittorisken.

Senare på kvällen ringde Ewa mig när hon var ute på kvällspromenad med hundarna. Räven låg i en liten grop 50 m från huset precis bredvid vår infartsväg. Hon kom snabbt hem och vi plockade fram pannlampor och bössor. Vi hittade räven en meter från platsen Ewa senast sett den. Den sprang inte iväg utan låg lugnt kvar och tittade på oss.
Jag avfångade den på nära avstånd och sen hämtade vi handskar och sopsäck och forslade bort den. Jag var lite tagen av situationen som var ganska ledsam. Men på samma gång var jag glad att vi har vapen och möjlighet och att förkorta ett djurs lidande. Det är till och med vår skyldighet. Men hur hamnade jag här? Med ett gevär i handen?

Jag har gjort en lång resa kring jaktligt hundägande som började som en hundsport för snart 15 år sedan. Det var otroligt kul att finna en hobby i att träna och aktivera en jaktavlad labrador. Hundintresset fanns där långt tidigare, (första hunden fick jag när jag var 2 år…, det sög litegrann när jag var typ sju år och tvingades att rasta hunden innan jag fick leka med kompisarna). Med tiden började jag respektera uppgiften, men som tonåring förstod jag tyvärr inte riktigt det totala ansvaret. Min första hund levde ända tills han var sjutton år, de sista åren hos min ”plastbrors” mor. Min egen familj i vuxen ålder startade om med hund i början av 2000 talet, och vi har njutit och gråtit över olika individer sedan dess. Hundlivet är ju tyvärr alltför kort. Intresset för ”jaktdelen” startade med working tests, kallviltsprov och slutligen riktig jakt.

När min första jaktlabbe startade på ett officiellt field trial (A-prov) så var han så jäkla duktig att vi inte fick lämna godset (tänk låten Hotel California…). Vi blev kvar där som apportörer tack vare honom. Efter ett tag kände jag mig tvungen att skaffa ett hagelgevär. Blyförbud och emellanåt lite för skjutglada skyttar ställde till det med efterrapportering i vatten. Jag ville förkorta lidandet för fåglar som inte dog direkt, och samtidigt spara på hundarnas arbete i kalla vatten.

Åren gick, och allt oftare gavs jag möjlighet att stå som bakskytt och apportör där jag identifierade hur träffade fåglar tecknade, och gav dem sedan ett nådaskott – oavsett hur högt de flög. Med tiden blev jag ganska skicklig på att identifiera skadeskjutna fåglar och att plocka ned dem. Någonstans där vaknade även ett starkt intresse för jakt i allmänhet, och viltvård i synnerhet. Ett tag hade vi som mest fem jakthundar, och vi blev till och med tvungna att se över både bilinnehav och boende. Det intresset har gjort att vi köpt gård med jaktmark i Sörmland. Vi åker regelbundet över till hemlandet för våra retrievers – England, och lever där som britter i jaktens tecken.

I ärlighetens namn så har min etiska bakgrund med den initiala anledningen till införskaffandet av vapen även skaffat mig ovänner, eller i bästa fall några som inte förstår min inställning. Antagligen ganska svaga individer men med en lite grandios uppfattning av deras egen person och roll. Tyvärr med en gemensam nämnare – tveksam etik. Jag har varit på gods där man inte vill eller kan förstå hur man minimerar lidandet på skadeskjutet vilt (sic). Träffar fortfarande ibland på elever från det stället och liknande gods, som tyvärr har fått en felaktig utbildning i effektiv efterrapportering och etiskt tänkande. Tänker inte utveckla det mer idag.

Jag delar hellre ut ett stort tack till bland andra R Hanson, R Lewander och C Pfeiff för deras kunskap och professionella inställning och utbildning i denna fråga. Ni har väglett mig och många andra hur fågeljakt bör eller rättare sagt ska hanteras i allt från stötning till apportering och eftersök. Samtidigt så är det skönt att konstatera att en absolut majoritet av de många jaktställen vi arbetat, eller arbetar på har en mycket bra och etisk hantering av vilt – både före, under och efter jakt.

Idag tänker jag lite extra på räven och det ansvar vi med vapen har, att använda den förmånen på ett bra och etiskt sätt i alla sammanhang.

Bland det roligaste som finns är att se när unga jaktlabbar börjar förstå vad de är födda till under en riktig jakt. Det tänds ett extra ljus i ögonen på dem, och kontakten med föraren fördjupas på ett plan som är svårt att träna fram med dummies och kallvilt. Jag har gnetat på med min yngsta labbe, Blue. I år var det äntligen dags att få arbeta på riktigt. Han var med förra säsongen, men fick mest köra ”hopp å lek”-söka under efterrapportering.

I början av säsongen tog vi det lite lugnt och hade emellanåt lite tur med omständigheterna. En såt stod vi som ”stoppskytt” i kanten på gles vass med uppdraget att skjuta skadade änder. Det blev en alldeles perfekt stadgeträning när jag i lugn och ro kunde skicka honom på apporterna om han uppfört sig rätt – min rutinerade Karlsson (snart 10 år) fanns som backup. En annan såt hade vi inte möjlighet att skjuta i vasskanten, och jag blev tvungen att skicka Blue mot en ganska pigg and som dök när han närmade sig. Jag blåste en lågmäld söksignal och Blue cirklade runt i närområdet. Tre gånger kom anden upp och dök igen. Den fjärde gången dök Blue efter och hann få fatt i stjärten. Fy sjutton vad stolt han var när han kom in med fågeln. En erfarenhet som han kommer ha med sig i resten av hans apporteringskarriär.

I takt med att rutinen ökat under säsongen så har även ”volymen” höjts. Blue har nu flera gånger stått närmast skyttarna och väntat på kommando. Ibland med koppel och ibland utan. Han klarar det alldeles utmärkt utan, men om jag bedömer att en lös hund potentiellt skulle störa under inledningen av jakten så finns det ingen anledning att riskera det.

Senaste jakten var nästan som en slags examen. Jag fick uppdraget att vara apporterande bakskytt och hade båda mina hundar med mig. Vi ställde oss 70-80 m bakom skyttelinjen på en plats där skadeskjutna fåglar ofta glider iväg utom räckhåll i Mälaren och några riktigt stora vassar. Godsägaren ställde ut skyttarna, och gjorde mig sen sällskap längst därbak. Han tittade förundrat när jag tog av kopplen på Blue och Karlsson och frågade: -”Kan dom vara okopplade?” Ja, svarade jag. Här bak stör vi inte någon om dom skulle vara olydiga.

Han blåste igång drevet och på den här såten ramlade alla pusselbitar på plats samtidigt. Vi såg tydligt att en fågel tecknade träff och jag plockade ned den med ett högt skott. Skickade Blue med hans namn och laddade om medan vi fortsatte att spana efter tecken på skadade fåglar. Samtidigt som Blue var på väg in så ramlade två fåglar ned framför oss på vår sida ”häcken”. Jag skickade Karlsson och stod med bössa i ena handen, svingade en fågel med andra och skickade Blue mot den andra fågeln med knät. Tog emot fågeln från Karlsson och ser samtidigt en långglidare på bara 5 m höjd passera förbi oss och landa i en törnbuske 180 m bort. Jag rätar upp Karlsson och skickar iväg honom. Samtidigt kommer Blue in med sin fågel och lämnar av. Nu ser jag att Karlsson missat linjen med ca 10 grader. Hinner inte rätta till det för en fågel tecknar träff igen och bössan avfyras. Träff, skickar Blue direkt. Laddar om och vänder mig mot Karlsson. Blåser stopp. Flyttar honom 20 m höger och stopp igen. UT! Karlsson går rakt in i busken. Jag vänder mig om och tar emot fågeln från Blue. Tittar tillbaka mot Karlsson som då är på väg in med långglidaren. Några sekunder senare står vi beredda på nya uppdrag.

Två hundar vid mitt vänstra knä, en skjutfärdig bössa och en gapande godsägare. Han var helt tagen av ”showen”. Hundarna fick turas om att hämta några fåglar till i lugnare tempo innan drevet var över. På vägen tillbaka till återsamling sade han att detta var bland det läckraste han sett. Mina bästa vänner levererar.