Bland det roligaste som finns är att se när unga jaktlabbar börjar förstå vad de är födda till under en riktig jakt. Det tänds ett extra ljus i ögonen på dem, och kontakten med föraren fördjupas på ett plan som är svårt att träna fram med dummies och kallvilt. Jag har gnetat på med min yngsta labbe, Blue. I år var det äntligen dags att få arbeta på riktigt. Han var med förra säsongen, men fick mest köra ”hopp å lek”-söka under efterrapportering.

I början av säsongen tog vi det lite lugnt och hade emellanåt lite tur med omständigheterna. En såt stod vi som ”stoppskytt” i kanten på gles vass med uppdraget att skjuta skadade änder. Det blev en alldeles perfekt stadgeträning när jag i lugn och ro kunde skicka honom på apporterna om han uppfört sig rätt – min rutinerade Karlsson (snart 10 år) fanns som backup. En annan såt hade vi inte möjlighet att skjuta i vasskanten, och jag blev tvungen att skicka Blue mot en ganska pigg and som dök när han närmade sig. Jag blåste en lågmäld söksignal och Blue cirklade runt i närområdet. Tre gånger kom anden upp och dök igen. Den fjärde gången dök Blue efter och hann få fatt i stjärten. Fy sjutton vad stolt han var när han kom in med fågeln. En erfarenhet som han kommer ha med sig i resten av hans apporteringskarriär.

I takt med att rutinen ökat under säsongen så har även ”volymen” höjts. Blue har nu flera gånger stått närmast skyttarna och väntat på kommando. Ibland med koppel och ibland utan. Han klarar det alldeles utmärkt utan, men om jag bedömer att en lös hund potentiellt skulle störa under inledningen av jakten så finns det ingen anledning att riskera det.

Senaste jakten var nästan som en slags examen. Jag fick uppdraget att vara apporterande bakskytt och hade båda mina hundar med mig. Vi ställde oss 70-80 m bakom skyttelinjen på en plats där skadeskjutna fåglar ofta glider iväg utom räckhåll i Mälaren och några riktigt stora vassar. Godsägaren ställde ut skyttarna, och gjorde mig sen sällskap längst därbak. Han tittade förundrat när jag tog av kopplen på Blue och Karlsson och frågade: -”Kan dom vara okopplade?” Ja, svarade jag. Här bak stör vi inte någon om dom skulle vara olydiga.

Han blåste igång drevet och på den här såten ramlade alla pusselbitar på plats samtidigt. Vi såg tydligt att en fågel tecknade träff och jag plockade ned den med ett högt skott. Skickade Blue med hans namn och laddade om medan vi fortsatte att spana efter tecken på skadade fåglar. Samtidigt som Blue var på väg in så ramlade två fåglar ned framför oss på vår sida ”häcken”. Jag skickade Karlsson och stod med bössa i ena handen, svingade en fågel med andra och skickade Blue mot den andra fågeln med knät. Tog emot fågeln från Karlsson och ser samtidigt en långglidare på bara 5 m höjd passera förbi oss och landa i en törnbuske 180 m bort. Jag rätar upp Karlsson och skickar iväg honom. Samtidigt kommer Blue in med sin fågel och lämnar av. Nu ser jag att Karlsson missat linjen med ca 10 grader. Hinner inte rätta till det för en fågel tecknar träff igen och bössan avfyras. Träff, skickar Blue direkt. Laddar om och vänder mig mot Karlsson. Blåser stopp. Flyttar honom 10 m höger och stopp igen. UT! Karlsson går rakt in i busken. Jag vänder mig om och tar emot fågeln från Blue. Tittar tillbaka mot Karlsson som då är på väg in med långglidaren. Några sekunder senare står vi beredda på nya uppdrag.

Två hundar vid mitt vänstra knä, en skjutfärdig bössa och en gapande godsägare. Han var helt tagen av ”showen”. Hundarna fick turas om att hämta några fåglar till i lugnare tempo innan drevet var över. På vägen tillbaka till återsamling sade han att detta var bland det läckraste han sett. Mina bästa vänner levererar.