Årets and och fältfågel säsong närmar sig sitt slut. Detta år blev helt fantastiskt i motsats till vad jag trodde i våras. Det är så jävla sorgligt att förlora mina tre jaktkamrater – Karlsson, Copper och Blue. De kommer för alltid leva kvar i minnet.

Denna säsong hade jag bara en slyngel (Willowridge Seven Eleven) i kopplet och eftersom han var för ung att ha med som ren apportör uppstod ett problem. Jag kunde inte vara med som vanligt.

Jag ville ju förstås inte stanna hemma och sura, utan erbjöd mig att ingå i jaktbetjäningen och stöta och hjälpa till i allmänhet. Det slog mig även att en skytt på varmviltsproven skulle föra mig närmare retrieverarbeten och vara både kul och lärorikt. Jag slängde ut alla krokar jag kunde och startade redan i februari med att kontinuerligt vässa hagel skyttet på skjutbanor. Ca tvåtusen lerduvor krossades vecka efter vecka hela våren, sommaren och hösten. Fast jag sköt inte direkt dåligt innan. Det som hände var att jag inte fick djupa svackor i skyttet, utan har skjutit på en jämnbra nivå hela hösten. Lite som Stenmarks citat – konstigt, ju mer jag tränar desto mer tur har jag.

Utfallet av min önskan att skjuta mycket i år hade jag inte kunnat drömma om. Det blir tjugo dagar som skytt på fågeljakter. Åtta field trials (A-prov retriever), varav två dagar nordiskt mästerskap och en dag svenskt mästerskap. Helt fantastiskt kul. På köpet har jag fått se Sveriges och Nordens bästa hundar på första parkett (eller från scenen faktiskt). Otroligt lärorikt och fina målbilder för framtiden.

Utöver retrieverarbetet så har jag givetvis sett massor av spanielekipage. Blir t.o.m. lite sugen på en egen spaniel. Har väldigt fina målbilder därifrån också. Och tyvärr några mindre bra bilder. Utvecklar det en annan gång. Nu återstår ett field trial i helgen och grand final nästa vecka i form av skånetripp med slottsvistelse. Även kallad ”Egotrippen” för att vi är få deltagare OCH skjuter för våra egna hundar. Den ultimata upplevelsen som kommer kröna Sevens träning detta år. Jag tror han är mogen nu. Men ärligt talat – hela säsongen blev något av en egotripp. Ödmjukt tackar jag alla inblandade att jag fick chansen. Tack så hemskt mycket!