Blog Image

Kopparklanens jaktlabradorer

En blogg om...

...Kopparklanens äventyr

Poängträning

Uncategorised Posted on 01 Feb, 2020 13:34

Eh – va? Jo, det är ett nypåkommet namn på ett koncept där vi ger oss själva poäng som sedan övriga deltagare antingen håller med om eller opponerar sig mot.

De bästa träningarna jag varit på är när Guy Bennet inkluderar alla som deltar på kursen genom att be dem recensera olika situationer som uppstår. Han brukar vänta med att ge sin syn till sist och det blir alltid bra diskussioner med olika infallsvinklar som inspirerar.

Vi försöker givetvis alltid att vara noggranna under våra träningar, både i grupp och enskilt. Men det är ibland svårt att bibehålla koncentration och fokus i alla detaljer – position, stadga, skick, handling, avlämning.

Karlsson

Jag fick nyligen idén att göra en *1-2-3 övning med en twist. Efter varje omgång så skulle var och en av de tre aktiva ekipagen ge sig själv poäng på sin insats, med åtföljande kommentar från övriga ekipage. Som grundprincip använde vi WT-reglerna, MEN applicerade dem extra hårt och letade fel. Detta gjorde att en 20:a blev extremt svår att belöna sig med. Ingenting fick dra ned intrycket – varken runt fötterna eller under arbetet.

När man uppger poängen ska man även tala om exakt hur man kom fram till siffran. Vad drog man av för, varje detalj. Ibland uppstod mycket intressanta diskussioner där opponenten ibland kom fram till samma poäng. Men av andra orsaker. Mycket stimulerande och samtidigt lite pressande att fokusera på vad man gör hela tiden, och registrera vad de andra hittar på. Risken finns kanske att man pratar sönder träningen, men om man är konkret och håller det kort så fungerar det.

Det finns en anledning till att jag föreslår att vi ska poängsätta oss själva först. Somliga har lite “svårt” att bli bedömda, och hamnar i försvarsläge. Helt i onödan menar jag, då vi tenderar att vara onödigt självkritiska. Samtidigt så har vi emellanåt något slags filter på olika ”ticks” i vår handling eller nåt mönster i vår hunds beteende som med åren blir osynligt för oss själva men inte för andra. Under vår senaste träning skedde det att opponenterna gav högre poäng, och därmed indirekt lyfte självkänslan på det bedömda ekipaget. Jag tror det kan vara en viktig aspekt i sammanhanget.

Observera att vi tävlade inte. Poängräkningen var endast till för att skapa utbyte av erfarenheter, idéer och synpunkter. Om en hund hittade på nåt konstigt så tar man en 0:a och rättar till det som inte fungerar.

Att köra en 2 timmars träningsomgång med poängräkning skärpte till alla deltagare och gjorde att träningen blev en total succé, och synnerligen väl investerad tid.

*1-2-3 övning: Fyra deltagare eller fler. En är funktionär och ”Ettan” får en direktmarkering, ”Tvåan” en minnesmarkering som plockas in sist. ”Trean” skickar på en blind eller område beroende på ekipagets nivå. När omgången är klar roterar man plats och ”Trean” blir funkis. ”Tvåan” blir ”Trea” och ”Ettan” blir ”Tvåa”. Funkisen blir ”Etta”. Är man fler än fyra så blir det en kö med passiva deltagare.



Licence to kill

Uncategorised Posted on 13 Oct, 2019 12:11

En rubrik som för tankarna till en bondfilm med en känsla av romantiserad beskrivning av en rättfärdigad bödel. Ämnet är inte helt okontroversiellt. Igår hände något som fick mig att reflektera över ansvaret att inneha vapen.

En räv stod på farstutrappan och tryckte sin nos mot glasrutan bredvid dörren. På insidan stod flera av våra hundar och tryckte nosarna mot rävens nos. Räven såg inte fräsch ut och jag plockade fram bössa och smög ut på baksidan för att göra ett omtag. När jag väl kom runt så låg räven kvar vid ytterdörren ihopkrupen och stirrade på mig. Den hade en uppgiven blick, och nu såg jag att pälsen var full av skabb och stora sår. Jag kunde inte skjuta den eftersom ytterdörren var kulfång. Jag backade undan ett par meter och då drog räven iväg så snabbt att inget skott hann avlossas. Vi satte tillfälligt stängsel runt farstubron och tänkte att den måste skuras innan våra hundar får tillträde pga smittorisken.

Arkivbild

Senare på kvällen ringde Ewa mig när hon var ute på kvällspromenad med hundarna. Räven låg i en liten grop 50 m från huset precis bredvid vår infartsväg. Hon kom snabbt hem och vi plockade fram pannlampor och bössor. Vi hittade räven en meter från platsen Ewa senast sett den. Den sprang inte iväg utan låg lugnt kvar och tittade på oss.
Jag avfångade den på nära avstånd och sen hämtade vi handskar och sopsäck och forslade bort den. Jag var lite tagen av situationen som var ganska ledsam. Men på samma gång var jag glad att vi har vapen och möjlighet och att förkorta ett djurs lidande. Det är till och med vår skyldighet. Men hur hamnade jag här? Med ett gevär i handen?

Jag har gjort en lång resa kring jaktligt hundägande som började som en hundsport för snart 15 år sedan. Det var otroligt kul att finna en hobby i att träna och aktivera en jaktavlad labrador. Hundintresset fanns där långt tidigare, (första hunden fick jag när jag var 2 år…, det sög litegrann när jag var typ sju år och tvingades att rasta hunden innan jag fick leka med kompisarna). Med tiden började jag respektera uppgiften, men som tonåring förstod jag tyvärr inte riktigt det totala ansvaret. Min första hund levde ända tills han var sjutton år, de sista åren hos min ”plastbrors” mor. Min egen familj i vuxen ålder startade om med hund i början av 2000 talet, och vi har njutit och gråtit över olika individer sedan dess. Hundlivet är ju tyvärr alltför kort. Intresset för ”jaktdelen” startade med working tests, kallviltsprov och slutligen riktig jakt.

När min första jaktlabbe startade på ett officiellt field trial (A-prov) så var han så jäkla duktig att vi inte fick lämna godset (tänk låten Hotel California…). Vi blev kvar där som apportörer tack vare honom. Efter ett tag kände jag mig tvungen att skaffa ett hagelgevär. Blyförbud och emellanåt lite för skjutglada skyttar ställde till det med efterrapportering i vatten. Jag ville förkorta lidandet för fåglar som inte dog direkt, och samtidigt spara på hundarnas arbete i kalla vatten.

Åren gick, och allt oftare gavs jag möjlighet att stå som bakskytt och apportör där jag identifierade hur träffade fåglar tecknade, och gav dem sedan ett nådaskott – oavsett hur högt de flög. Med tiden blev jag ganska skicklig på att identifiera skadeskjutna fåglar och att plocka ned dem. Någonstans där vaknade även ett starkt intresse för jakt i allmänhet, och viltvård i synnerhet. Ett tag hade vi som mest fem jakthundar, och vi blev till och med tvungna att se över både bilinnehav och boende. Det intresset har gjort att vi köpt gård med jaktmark i Sörmland. Vi åker regelbundet över till hemlandet för våra retrievers – England, och lever där som britter i jaktens tecken.

I ärlighetens namn så har min etiska bakgrund med den initiala anledningen till införskaffandet av vapen även skaffat mig ovänner, eller i bästa fall några som inte förstår min inställning. Antagligen ganska svaga individer men med en lite grandios uppfattning av deras egen person och roll. Tyvärr med en gemensam nämnare – tveksam etik. Jag har varit på gods där man inte vill eller kan förstå hur man minimerar lidandet på skadeskjutet vilt (sic). Träffar fortfarande ibland på elever från det stället och liknande gods, som tyvärr har fått en felaktig utbildning i effektiv efterrapportering och etiskt tänkande. Tänker inte utveckla det mer idag.

Jag delar hellre ut ett stort tack till bland andra R Hanson, R Lewander och C Pfeiff för deras kunskap och professionella inställning och utbildning i denna fråga. Ni har väglett mig och många andra hur fågeljakt bör eller rättare sagt ska hanteras i allt från stötning till apportering och eftersök. Samtidigt så är det skönt att konstatera att en absolut majoritet av de många jaktställen vi arbetat, eller arbetar på har en mycket bra och etisk hantering av vilt – både före, under och efter jakt.

Idag tänker jag lite extra på räven och det ansvar vi med vapen har, att använda den förmånen på ett bra och etiskt sätt i alla sammanhang.



Människans bästa vän

Uncategorised Posted on 29 Sep, 2019 12:52

Bland det roligaste som finns är att se när unga jaktlabbar börjar förstå vad de är födda till under en riktig jakt. Det tänds ett extra ljus i ögonen på dem, och kontakten med föraren fördjupas på ett plan som är svårt att träna fram med dummies och kallvilt. Jag har gnetat på med min yngsta labbe, Blue. I år var det äntligen dags att få arbeta på riktigt. Han var med förra säsongen, men fick mest köra ”hopp å lek”-söka under efterrapportering.

I början av säsongen tog vi det lite lugnt och hade emellanåt lite tur med omständigheterna. En såt stod vi som ”stoppskytt” i kanten på gles vass med uppdraget att skjuta skadade änder. Det blev en alldeles perfekt stadgeträning när jag i lugn och ro kunde skicka honom på apporterna om han uppfört sig rätt – min rutinerade Karlsson (snart 10 år) fanns som backup. En annan såt hade vi inte möjlighet att skjuta i vasskanten, och jag blev tvungen att skicka Blue mot en ganska pigg and som dök när han närmade sig. Jag blåste en lågmäld söksignal och Blue cirklade runt i närområdet. Tre gånger kom anden upp och dök igen. Den fjärde gången dök Blue efter och hann få fatt i stjärten. Fy sjutton vad stolt han var när han kom in med fågeln. En erfarenhet som han kommer ha med sig i resten av hans apporteringskarriär.

I takt med att rutinen ökat under säsongen så har även ”volymen” höjts. Blue har nu flera gånger stått närmast skyttarna och väntat på kommando. Ibland med koppel och ibland utan. Han klarar det alldeles utmärkt utan, men om jag bedömer att en lös hund potentiellt skulle störa under inledningen av jakten så finns det ingen anledning att riskera det.

Senaste jakten var nästan som en slags examen. Jag fick uppdraget att vara apporterande bakskytt och hade båda mina hundar med mig. Vi ställde oss 70-80 m bakom skyttelinjen på en plats där skadeskjutna fåglar ofta glider iväg utom räckhåll i Mälaren och några riktigt stora vassar. Godsägaren ställde ut skyttarna, och gjorde mig sen sällskap längst därbak. Han tittade förundrat när jag tog av kopplen på Blue och Karlsson och frågade: -”Kan dom vara okopplade?” Ja, svarade jag. Här bak stör vi inte någon om dom skulle vara olydiga.

Han blåste igång drevet och på den här såten ramlade alla pusselbitar på plats samtidigt. Vi såg tydligt att en fågel tecknade träff och jag plockade ned den med ett högt skott. Skickade Blue med hans namn och laddade om medan vi fortsatte att spana efter tecken på skadade fåglar. Samtidigt som Blue var på väg in så ramlade två fåglar ned framför oss på vår sida ”häcken”. Jag skickade Karlsson och stod med bössa i ena handen, svingade en fågel med andra och skickade Blue mot den andra fågeln med knät. Tog emot fågeln från Karlsson och ser samtidigt en långglidare på bara 5 m höjd passera förbi oss och landa i en törnbuske 180 m bort. Jag rätar upp Karlsson och skickar iväg honom. Samtidigt kommer Blue in med sin fågel och lämnar av. Nu ser jag att Karlsson missat linjen med ca 10 grader. Hinner inte rätta till det för en fågel tecknar träff igen och bössan avfyras. Träff, skickar Blue direkt. Laddar om och vänder mig mot Karlsson. Blåser stopp. Flyttar honom 10 m höger och stopp igen. UT! Karlsson går rakt in i busken. Jag vänder mig om och tar emot fågeln från Blue. Tittar tillbaka mot Karlsson som då är på väg in med långglidaren. Några sekunder senare står vi beredda på nya uppdrag.

Två hundar vid mitt vänstra knä, en skjutfärdig bössa och en gapande godsägare. Han var helt tagen av ”showen”. Hundarna fick turas om att hämta några fåglar till i lugnare tempo innan drevet var över. På vägen tillbaka till återsamling sade han att detta var bland det läckraste han sett. Mina bästa vänner levererar.



Calmness leads to reward

Uncategorised Posted on 09 Sep, 2019 14:47

Orden i rubriken blev grundligt marknadsförda via Keith Mathews tränings-Dvd:er, och ni har säkert hört andra tränare säga samma eller liknande sak. Den som visade mig, in i minsta detalj, hur man applicerar dessa ord i praktiken var Guy Bennet.

Koppel utan handögla

Konceptet kan appliceras på en 6 månaders valp eller en hypertaggad 4 åring. Givetvis med olika störningsgrad/volym. Det är inte kul när hunden skickar sig själv efter en apport (knallar) eller hoppar fram en halvmeter varje gång en apport skjuts eller landar i närheten. Även om hunden inte rusar ut så skapar det oro som stjälper din egen förmåga att markera allt vad som händer i omgivningen, och kanske även stör andra ekipage.

Observera att jag skriver ”kan appliceras på en 6 månaders valp” – det finns många som har synpunkter på vilken ålder man bör starta. Jag bryr mig inte om åldern. För mig handlar det om individen. Jag bedömer om individen är mogen för olika saker – eller inte. Det finns också individer som är FÖR lugna och kanske t.o.m saknar apporteringslust. För dem skulle jag kanske istället rekommendera “knallapportering” för att väcka apporteringslusten – det går att rätta till senare.

Hur belönar man lugn?

Det finns många teorier och varianter kring detta. Driveträningar, matskålar, godis, klicker, backa undan eller lydnad och dominans. Guys sätt handlar om något helt annat. Att helt enkelt låta hunden själv komma på att den blir belönad när den gör rätt. Att få springa ut och hämta en apport är den absolut största belöningen för jaktavlade retrievers! Det slår både mat och löptikar (för det mesta).

Hunden ska uppfylla tre saker för att ens få chansen att hämta apporten.

POSITION – SINNESSTÄMNING – FOKUS

Inte bara en eller två kriterier. Alla tre ska vara uppfyllda innan vi låter hunden hämta apporten.

Innan vi går ut på gräsmattan med vår 6 månaders valp så behöver vi ett koppel där vi kapat bort handöglan (bild) och en lagom stor vit dummie utan snöre eller rem. Trä gärna en vit strumpa över en dummie. Har den ett snöre/rem så ”försvinner” den på köpet. En rem eller snöre har en förmåga att locka fram oönskat bus och handväskelek hos unga hundar.

En liten definition av de tre kriterierna är nog också bra att fundera lite över innan vi startar.

Position

Engelsmännen använder termen heel work. I Guys definition innebär det att hundens båda framtassar skall vara i höjd med vår häl. Då hamnar hundens ögon precis framför vår knäskål. Denna position underlättar senare mer avancerad följsamhetsträning. I synnerhet när vi vänder oss motsols för att markera eller skjuta något snett bakåt vänster.

Sinnesstämning

Inre stress och flämtning kan vi inte göra så mycket åt. Är det en valp så borde det inte ens finnas någon större förväntan. Men en lyft tass, eller en halvstående spänd fjäder vid sidan diskvalificerar en belöning. En studsande hund funkar inte heller. Till och med ett halvt steg fram räcker för att stryka belöning. Du vill se en lugn och uppmärksam kamrat vid ditt knä. Om du ser något som avviker från det så väljer du själv vad du vill belöna – eller inte belöna. Var konsekvent.

Fokus

Hunden ska markera apporten och fortsätta koncentrera sig på apporten. Hunden får inte titta upp på dig för någon form av bekräftelse. En äldre hund bör klara ganska många sekunder, medan en valp givetvis inte bör belastas med för lång väntan på apportkommando om den gjort allt annat rätt.

Övningen

Det kan ta upp till ca 5 apporter innan valpen förstår vad vi vill. Ha lite extra tålamod i uppstarten. Vi kommer låta valpen apportera med kopplet på (specialkopplet utan handögla som inte fastnar i något.). Bara det kan kännas konstigt första gångerna för valpen. Första apporten kanske den inte ens törs hämta när kopplet sitter på – då får du hjälpa och uppmuntra lite extra.

Ok, då är det dags att gå till handling. Håll apporten i högerhanden och din kopplade valp i vänster. Öva lite följsamhet och låt den gå fot. Stanna, rätta till positionen om det behövs (men – använd ALDRIG kopplet till detta. Kopplet skall alltid vara slackt och är endast en försäkring). Förbered valpen med ”ditt” typiska kvack- eller brrupp läte” innan du kastar dummien.

OBSERVERA NOGA vad valpen gör. Om den tar ett kliv fram så blir det ingen belöning. Lyfter den ena tassen så är den också diskvalificerad. Sätt tillbaka valpen i rätt position och be den stanna kvar innan du hämtar dummien själv. Gå en sväng till. Stanna. Rätta till positionen om det behövs. Kvack/Brrupp – kast. OBSERVERA NOGA. Höll den kvar positionen men tittar upp på dig och söker bekräftelse/kommando? To bad – ingen belöning nu heller…

Det här kan ta flera försök. Det som brukar hända är att valpen prövar sig fram. Den kommer med största sannolikhet testa flera olika saker, men inom 5 försök så kommer sannolikt allt göras rätt. DÅ BELÖNAR du blixtsnabbt genom att ge den ett apportkommando! Släpp inte kopplet innan. Låt valpen dra kopplet ur din hand när den får kommandot. Det är annars lätt att valpen blir störd när du släpper kopplet och touchen av kopplet kommer före ditt kommando.

Men, bara för att den lyckades en gång med alla tre kriterierna så är inte träningen klar. Nu först börjar det roliga. Att få valpen att koppla ihop sitt rätta beteende med belöningen. Ni kommer få bakslag och det är först när den lyckats tre eller fyra gånger som polletten trillar ned. Att den faktiskt FÖRSTÅR sambandet mellan belöning och att alla tre kriterier är uppfyllda.

Om det inte går alls som du tänkt efter tio försök så tycker jag du ska avbryta och pröva igen nästa dag. Ibland måste saker få sjunka in i lugn och ro. Faktum är att jag sällan eller aldrig låter mina hundar hämta fler än åtta apporter när vi tränar på egen hand med polering av olika saker.

I takt med att valpen förstått förutsättningarna för att få arbeta så försvårar du sedan gradvis störningsmomenten (volymen kallar jag det). Efter ett par veckor krävs det en medhjälpare som kastar apporten åt er. Förslagsvis har medhjälparen en rutinerad och stadig hund som kan plocka upp apporten varje gång valpen diskvalificerar sig och inte får hämta apporten. Den konkurrensen brukar också höja viljan att göra rätt. Jag skulle inte träna skott och kast mer än en gång i veckan innan den blivit minst 12 mån. Överträning kan skapa oönskade problem. Det finns ju även andra saker att träna på.

Volymhöjningen består dels av att lägga på ett skott i samband med kast. Först 6 mm ollonskott. Sen cal 22 med apportkastaren. Dra ibland på med skarp hagelammunition om det är möjligt. Volymen höjs också genom att öka retningen med hjälp av skottapporter. Börja med canvasapporter där medhjälparen först står 15-20 m ifrån. Flytta närmare varje vecka. Avsluta med att ta ”examen” där medhjäparen står bredvid och skjuter apportkastarägg snett framför er ner i backen 15 m bort… Det brukar trigga även de mest stadiga hundarna.

Någonstans under den här gradvisa volymökningen så behövs inget koppel längre. Det kommer du känna själv när det är dags.

Den heta och hypertaggade 4 åringen behöver inte starta ända från grunden. Men koppel, volymanpassning och en gräsmatta kan nog behövas för att skapa förutsättningar att hjälpa en het lite mognare hund att skola om sig till en stadig och lugn apportör.  Jag hjälpte en vän nyligen och min ”picking up hund” fick hämta 14 apporter innan den hunden lyckades hitta nyckeln till att få hämta en apport: POSITION – SINNESSTÄMNING – FOKUS

Det här är ingen quick fix. Ta det lugnt. Ge hunden tid att förstå. Var alltid konsekvent. Ha tålamod. Repetera.