Blog Image

Kopparklanens jaktlabradorer

En blogg om...

...Kopparklanens äventyr

Licence to kill

Uncategorised Posted on 13 Oct, 2019 12:11

En rubrik som för tankarna till en bondfilm med en känsla av romantiserad beskrivning av en rättfärdigad bödel. Ämnet är inte helt okontroversiellt. Igår hände något som fick mig att reflektera över ansvaret att inneha vapen.

En räv stod på farstutrappan och tryckte sin nos mot glasrutan bredvid dörren. På insidan stod flera av våra hundar och tryckte nosarna mot rävens nos. Räven såg inte fräsch ut och jag plockade fram bössa och smög ut på baksidan för att göra ett omtag. När jag väl kom runt så låg räven kvar vid ytterdörren ihopkrupen och stirrade på mig. Den hade en uppgiven blick, och nu såg jag att pälsen var full av skabb och stora sår. Jag kunde inte skjuta den eftersom ytterdörren var kulfång. Jag backade undan ett par meter och då drog räven iväg så snabbt att inget skott hann avlossas. Vi satte tillfälligt stängsel runt farstubron och tänkte att den måste skuras innan våra hundar får tillträde pga smittorisken.

Arkivbild

Senare på kvällen ringde Ewa mig när hon var ute på kvällspromenad med hundarna. Räven låg i en liten grop 50 m från huset precis bredvid vår infartsväg. Hon kom snabbt hem och vi plockade fram pannlampor och bössor. Vi hittade räven en meter från platsen Ewa senast sett den. Den sprang inte iväg utan låg lugnt kvar och tittade på oss.
Jag avfångade den på nära avstånd och sen hämtade vi handskar och sopsäck och forslade bort den. Jag var lite tagen av situationen som var ganska ledsam. Men på samma gång var jag glad att vi har vapen och möjlighet och att förkorta ett djurs lidande. Det är till och med vår skyldighet. Men hur hamnade jag här? Med ett gevär i handen?

Jag har gjort en lång resa kring jaktligt hundägande som började som en hundsport för snart 15 år sedan. Det var otroligt kul att finna en hobby i att träna och aktivera en jaktavlad labrador. Hundintresset fanns där långt tidigare, (första hunden fick jag när jag var 2 år…, det sög litegrann när jag var typ sju år och tvingades att rasta hunden innan jag fick leka med kompisarna). Med tiden började jag respektera uppgiften, men som tonåring förstod jag tyvärr inte riktigt det totala ansvaret. Min första hund levde ända tills han var sjutton år, de sista åren hos min ”plastbrors” mor. Min egen familj i vuxen ålder startade om med hund i början av 2000 talet, och vi har njutit och gråtit över olika individer sedan dess. Hundlivet är ju tyvärr alltför kort. Intresset för ”jaktdelen” startade med working tests, kallviltsprov och slutligen riktig jakt.

När min första jaktlabbe startade på ett officiellt field trial (A-prov) så var han så jäkla duktig att vi inte fick lämna godset (tänk låten Hotel California…). Vi blev kvar där som apportörer tack vare honom. Efter ett tag kände jag mig tvungen att skaffa ett hagelgevär. Blyförbud och emellanåt lite för skjutglada skyttar ställde till det med efterrapportering i vatten. Jag ville förkorta lidandet för fåglar som inte dog direkt, och samtidigt spara på hundarnas arbete i kalla vatten.

Åren gick, och allt oftare gavs jag möjlighet att stå som bakskytt och apportör där jag identifierade hur träffade fåglar tecknade, och gav dem sedan ett nådaskott – oavsett hur högt de flög. Med tiden blev jag ganska skicklig på att identifiera skadeskjutna fåglar och att plocka ned dem. Någonstans där vaknade även ett starkt intresse för jakt i allmänhet, och viltvård i synnerhet. Ett tag hade vi som mest fem jakthundar, och vi blev till och med tvungna att se över både bilinnehav och boende. Det intresset har gjort att vi köpt gård med jaktmark i Sörmland. Vi åker regelbundet över till hemlandet för våra retrievers – England, och lever där som britter i jaktens tecken.

I ärlighetens namn så har min etiska bakgrund med den initiala anledningen till införskaffandet av vapen även skaffat mig ovänner, eller i bästa fall några som inte förstår min inställning. Antagligen ganska svaga individer men med en lite grandios uppfattning av deras egen person och roll. Tyvärr med en gemensam nämnare – tveksam etik. Jag har varit på gods där man inte vill eller kan förstå hur man minimerar lidandet på skadeskjutet vilt (sic). Träffar fortfarande ibland på elever från det stället och liknande gods, som tyvärr har fått en felaktig utbildning i effektiv efterrapportering och etiskt tänkande. Tänker inte utveckla det mer idag.

Jag delar hellre ut ett stort tack till bland andra R Hanson, R Lewander och C Pfeiff för deras kunskap och professionella inställning och utbildning i denna fråga. Ni har väglett mig och många andra hur fågeljakt bör eller rättare sagt ska hanteras i allt från stötning till apportering och eftersök. Samtidigt så är det skönt att konstatera att en absolut majoritet av de många jaktställen vi arbetat, eller arbetar på har en mycket bra och etisk hantering av vilt – både före, under och efter jakt.

Idag tänker jag lite extra på räven och det ansvar vi med vapen har, att använda den förmånen på ett bra och etiskt sätt i alla sammanhang.



Människans bästa vän

Uncategorised Posted on 29 Sep, 2019 12:52

Bland det roligaste som finns är att se när unga jaktlabbar börjar förstå vad de är födda till under en riktig jakt. Det tänds ett extra ljus i ögonen på dem, och kontakten med föraren fördjupas på ett plan som är svårt att träna fram med dummies och kallvilt. Jag har gnetat på med min yngsta labbe, Blue. I år var det äntligen dags att få arbeta på riktigt. Han var med förra säsongen, men fick mest köra ”hopp å lek”-söka under efterrapportering.

I början av säsongen tog vi det lite lugnt och hade emellanåt lite tur med omständigheterna. En såt stod vi som ”stoppskytt” i kanten på gles vass med uppdraget att skjuta skadade änder. Det blev en alldeles perfekt stadgeträning när jag i lugn och ro kunde skicka honom på apporterna om han uppfört sig rätt – min rutinerade Karlsson (snart 10 år) fanns som backup. En annan såt hade vi inte möjlighet att skjuta i vasskanten, och jag blev tvungen att skicka Blue mot en ganska pigg and som dök när han närmade sig. Jag blåste en lågmäld söksignal och Blue cirklade runt i närområdet. Tre gånger kom anden upp och dök igen. Den fjärde gången dök Blue efter och hann få fatt i stjärten. Fy sjutton vad stolt han var när han kom in med fågeln. En erfarenhet som han kommer ha med sig i resten av hans apporteringskarriär.

I takt med att rutinen ökat under säsongen så har även ”volymen” höjts. Blue har nu flera gånger stått närmast skyttarna och väntat på kommando. Ibland med koppel och ibland utan. Han klarar det alldeles utmärkt utan, men om jag bedömer att en lös hund potentiellt skulle störa under inledningen av jakten så finns det ingen anledning att riskera det.

Senaste jakten var nästan som en slags examen. Jag fick uppdraget att vara apporterande bakskytt och hade båda mina hundar med mig. Vi ställde oss 70-80 m bakom skyttelinjen på en plats där skadeskjutna fåglar ofta glider iväg utom räckhåll i Mälaren och några riktigt stora vassar. Godsägaren ställde ut skyttarna, och gjorde mig sen sällskap längst därbak. Han tittade förundrat när jag tog av kopplen på Blue och Karlsson och frågade: -”Kan dom vara okopplade?” Ja, svarade jag. Här bak stör vi inte någon om dom skulle vara olydiga.

Han blåste igång drevet och på den här såten ramlade alla pusselbitar på plats samtidigt. Vi såg tydligt att en fågel tecknade träff och jag plockade ned den med ett högt skott. Skickade Blue med hans namn och laddade om medan vi fortsatte att spana efter tecken på skadade fåglar. Samtidigt som Blue var på väg in så ramlade två fåglar ned framför oss på vår sida ”häcken”. Jag skickade Karlsson och stod med bössa i ena handen, svingade en fågel med andra och skickade Blue mot den andra fågeln med knät. Tog emot fågeln från Karlsson och ser samtidigt en långglidare på bara 5 m höjd passera förbi oss och landa i en törnbuske 180 m bort. Jag rätar upp Karlsson och skickar iväg honom. Samtidigt kommer Blue in med sin fågel och lämnar av. Nu ser jag att Karlsson missat linjen med ca 10 grader. Hinner inte rätta till det för en fågel tecknar träff igen och bössan avfyras. Träff, skickar Blue direkt. Laddar om och vänder mig mot Karlsson. Blåser stopp. Flyttar honom 10 m höger och stopp igen. UT! Karlsson går rakt in i busken. Jag vänder mig om och tar emot fågeln från Blue. Tittar tillbaka mot Karlsson som då är på väg in med långglidaren. Några sekunder senare står vi beredda på nya uppdrag.

Två hundar vid mitt vänstra knä, en skjutfärdig bössa och en gapande godsägare. Han var helt tagen av ”showen”. Hundarna fick turas om att hämta några fåglar till i lugnare tempo innan drevet var över. På vägen tillbaka till återsamling sade han att detta var bland det läckraste han sett. Mina bästa vänner levererar.



Calmness leads to reward

Uncategorised Posted on 09 Sep, 2019 14:47

Orden i rubriken blev grundligt marknadsförda via Keith Mathews tränings-Dvd:er, och ni har säkert hört andra tränare säga samma eller liknande sak. Den som visade mig, in i minsta detalj, hur man applicerar dessa ord i praktiken var Guy Bennet.

Koppel utan handögla

Konceptet kan appliceras på en 6 månaders valp eller en hypertaggad 4 åring. Givetvis med olika störningsgrad/volym. Det är inte kul när hunden skickar sig själv efter en apport (knallar) eller hoppar fram en halvmeter varje gång en apport skjuts eller landar i närheten. Även om hunden inte rusar ut så skapar det oro som stjälper din egen förmåga att markera allt vad som händer i omgivningen, och kanske även stör andra ekipage.

Observera att jag skriver ”kan appliceras på en 6 månaders valp” – det finns många som har synpunkter på vilken ålder man bör starta. Jag bryr mig inte om åldern. För mig handlar det om individen. Jag bedömer om individen är mogen för olika saker – eller inte. Det finns också individer som är FÖR lugna och kanske t.o.m saknar apporteringslust. För dem skulle jag kanske istället rekommendera “knallapportering” för att väcka apporteringslusten – det går att rätta till senare.

Hur belönar man lugn?

Det finns många teorier och varianter kring detta. Driveträningar, matskålar, godis, klicker, backa undan eller lydnad och dominans. Guys sätt handlar om något helt annat. Att helt enkelt låta hunden själv komma på att den blir belönad när den gör rätt. Att få springa ut och hämta en apport är den absolut största belöningen för jaktavlade retrievers! Det slår både mat och löptikar (för det mesta).

Hunden ska uppfylla tre saker för att ens få chansen att hämta apporten.

POSITION – SINNESSTÄMNING – FOKUS

Inte bara en eller två kriterier. Alla tre ska vara uppfyllda innan vi låter hunden hämta apporten.

Innan vi går ut på gräsmattan med vår 6 månaders valp så behöver vi ett koppel där vi kapat bort handöglan (bild) och en lagom stor vit dummie utan snöre eller rem. Trä gärna en vit strumpa över en dummie. Har den ett snöre/rem så ”försvinner” den på köpet. En rem eller snöre har en förmåga att locka fram oönskat bus och handväskelek hos unga hundar.

En liten definition av de tre kriterierna är nog också bra att fundera lite över innan vi startar.

Position

Engelsmännen använder termen heel work. I Guys definition innebär det att hundens båda framtassar skall vara i höjd med vår häl. Då hamnar hundens ögon precis framför vår knäskål. Denna position underlättar senare mer avancerad följsamhetsträning. I synnerhet när vi vänder oss motsols för att markera eller skjuta något snett bakåt vänster.

Sinnesstämning

Inre stress och flämtning kan vi inte göra så mycket åt. Är det en valp så borde det inte ens finnas någon större förväntan. Men en lyft tass, eller en halvstående spänd fjäder vid sidan diskvalificerar en belöning. En studsande hund funkar inte heller. Till och med ett halvt steg fram räcker för att stryka belöning. Du vill se en lugn och uppmärksam kamrat vid ditt knä. Om du ser något som avviker från det så väljer du själv vad du vill belöna – eller inte belöna. Var konsekvent.

Fokus

Hunden ska markera apporten och fortsätta koncentrera sig på apporten. Hunden får inte titta upp på dig för någon form av bekräftelse. En äldre hund bör klara ganska många sekunder, medan en valp givetvis inte bör belastas med för lång väntan på apportkommando om den gjort allt annat rätt.

Övningen

Det kan ta upp till ca 5 apporter innan valpen förstår vad vi vill. Ha lite extra tålamod i uppstarten. Vi kommer låta valpen apportera med kopplet på (specialkopplet utan handögla som inte fastnar i något.). Bara det kan kännas konstigt första gångerna för valpen. Första apporten kanske den inte ens törs hämta när kopplet sitter på – då får du hjälpa och uppmuntra lite extra.

Ok, då är det dags att gå till handling. Håll apporten i högerhanden och din kopplade valp i vänster. Öva lite följsamhet och låt den gå fot. Stanna, rätta till positionen om det behövs (men – använd ALDRIG kopplet till detta. Kopplet skall alltid vara slackt och är endast en försäkring). Förbered valpen med ”ditt” typiska kvack- eller brrupp läte” innan du kastar dummien.

OBSERVERA NOGA vad valpen gör. Om den tar ett kliv fram så blir det ingen belöning. Lyfter den ena tassen så är den också diskvalificerad. Sätt tillbaka valpen i rätt position och be den stanna kvar innan du hämtar dummien själv. Gå en sväng till. Stanna. Rätta till positionen om det behövs. Kvack/Brrupp – kast. OBSERVERA NOGA. Höll den kvar positionen men tittar upp på dig och söker bekräftelse/kommando? To bad – ingen belöning nu heller…

Det här kan ta flera försök. Det som brukar hända är att valpen prövar sig fram. Den kommer med största sannolikhet testa flera olika saker, men inom 5 försök så kommer sannolikt allt göras rätt. DÅ BELÖNAR du blixtsnabbt genom att ge den ett apportkommando! Släpp inte kopplet innan. Låt valpen dra kopplet ur din hand när den får kommandot. Det är annars lätt att valpen blir störd när du släpper kopplet och touchen av kopplet kommer före ditt kommando.

Men, bara för att den lyckades en gång med alla tre kriterierna så är inte träningen klar. Nu först börjar det roliga. Att få valpen att koppla ihop sitt rätta beteende med belöningen. Ni kommer få bakslag och det är först när den lyckats tre eller fyra gånger som polletten trillar ned. Att den faktiskt FÖRSTÅR sambandet mellan belöning och att alla tre kriterier är uppfyllda.

Om det inte går alls som du tänkt efter tio försök så tycker jag du ska avbryta och pröva igen nästa dag. Ibland måste saker få sjunka in i lugn och ro. Faktum är att jag sällan eller aldrig låter mina hundar hämta fler än åtta apporter när vi tränar på egen hand med polering av olika saker.

I takt med att valpen förstått förutsättningarna för att få arbeta så försvårar du sedan gradvis störningsmomenten (volymen kallar jag det). Efter ett par veckor krävs det en medhjälpare som kastar apporten åt er. Förslagsvis har medhjälparen en rutinerad och stadig hund som kan plocka upp apporten varje gång valpen diskvalificerar sig och inte får hämta apporten. Den konkurrensen brukar också höja viljan att göra rätt. Jag skulle inte träna skott och kast mer än en gång i veckan innan den blivit minst 12 mån. Överträning kan skapa oönskade problem. Det finns ju även andra saker att träna på.

Volymhöjningen består dels av att lägga på ett skott i samband med kast. Först 6 mm ollonskott. Sen cal 22 med apportkastaren. Dra ibland på med skarp hagelammunition om det är möjligt. Volymen höjs också genom att öka retningen med hjälp av skottapporter. Börja med canvasapporter där medhjälparen först står 15-20 m ifrån. Flytta närmare varje vecka. Avsluta med att ta ”examen” där medhjäparen står bredvid och skjuter apportkastarägg snett framför er ner i backen 15 m bort… Det brukar trigga även de mest stadiga hundarna.

Någonstans under den här gradvisa volymökningen så behövs inget koppel längre. Det kommer du känna själv när det är dags.

Den heta och hypertaggade 4 åringen behöver inte starta ända från grunden. Men koppel, volymanpassning och en gräsmatta kan nog behövas för att skapa förutsättningar att hjälpa en het lite mognare hund att skola om sig till en stadig och lugn apportör.  Jag hjälpte en vän nyligen och min ”picking up hund” fick hämta 14 apporter innan den hunden lyckades hitta nyckeln till att få hämta en apport: POSITION – SINNESSTÄMNING – FOKUS

Det här är ingen quick fix. Ta det lugnt. Ge hunden tid att förstå. Var alltid konsekvent. Ha tålamod. Repetera.



När nöden är som störst

Allmänt Posted on 10 Jun, 2019 14:39

Senaste halvåret har präglats av sorg och känslor av hopplöshet när skador och sjukdomar på våra hundar avlöst varandra. En hund fick somna in efter drabbats av kraftig epilepsi som gjorde honom farlig för omgivningen. En annan är utdömd som provhund på elitnivå då infästningen till handledssenorna är försvagade. Förra sommarens hetta gjorde att barkborrarna invaderade vår lilla skog, och gran efter gran tappade färg och barr.

Senast så sprang yngsta flockmedlemmen in i en pallkrage och blev blockhalt. Dagen efter så sjönk en annan hund ihop av ett förmodat huggormsbett. Alla planer på lillsemester i Orsa skrinlades och även firandet av sonens examen på Örebro Universitet såg ut att gå i stöpet.

Vi har alltid haft en inkluderande inställning till folk. Vanligen ger vi mer än vi tar. I år slog karma till och våra vänner ställde upp när det var som svårast. Listan blir för lång för att nämna alla men några har gjort insatser som jag bara måste tacka lite extra för.

Jag kontaktade några skogsmaskinsbolag som alla avstod att hjälpa oss med avverkning av vår sjuka granskog. Det skulle helt enkelt inte löna sig att avverka den bedömde de. Men när det såg som mest hopplöst ut kom Anders till hjälp. Han offrade en ledig helg, bodde hos oss och ordnade transporter av maskiner och timmer till absolut lägsta möjliga kostnad. Preliminärt så visade det sig att mängden friskt virke var större än befarat så det kommer sannolikt bli ett litet överskott. Tack som faaan Anders! Utan din hjälp hade vår skog blivit helt förstörd. Nu kommer det istället bli en fantastisk hundträningsmark under föryngringen.

Vi kom iväg till sonens lärarexamen tack vare Mervi och Christer. En fantastisk förmiddag med både tårar och glädje under avslutningsceremonin med fina tal och framträdanden. Kvällen innan examen ringde Christer och frågade hur sjutton vi tänkt lösa problematiken med ormbiten hund och blockhalt valp samt värmeprognos på över 25 grader och alla hundar i en bil? Det var en retorisk fråga. Han visste redan svaret. Vi kunde inte lösa ekvationen. Christer sade då att han och Mervi redan diskuterat vårt problem och kommit fram till att Mervi åker hem till oss tidigt på morgonen och passar alla hundar medan vi åker till Örebro. Mervi och Christer – ni är fantastiska!

Vår halta valp vet vi ännu inte riktigt hur det går med. Röntgen och besök hos ortoped fanns inte att få tag i förrän en månad senare. Men då hade vi inte räknat med Kicki. Jag lämnade Ewa hemma med sjukstugan och tog
övriga hundar och Blue med mig upp till Orsa för att delta på Unghundsderbyt 2019. På fredagskvällen satt jag och beklagade mig för våra vänner under middagen, och några minuter senare var helt plötsligt förhandslöfte om *röntgen och ortopedkonsultation bokad vis SMS redan på måndagen. Vi ringde Ewa som nog började lipa av tacksamhet. Kicki – du är bäst!

Blue gjorde ett litet ”unghundsmisstag” på derbyt som kostade 8-9 poäng, men gick i övrigt som på räls. En helt fantastisk naturlig apportör och viltfinnare. Normalt sett så är en fjärdeplacering inte någon jättebravad. Men i Unghundsderbyt prövas cirka 200 retrievers som är under 24 månader, och provet var inte lätt på något sätt.

Hyllningarna efter placeringen är översvallande. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det är otroligt kul att få så mycket peppning och grattis. Inte bara Blue fick en massa grattis, utan även sonen som nu är behörig mellanstadielärare och redan fått anställning på en skola i Stockholm. Vi har fått så otroligt mycket kärlek denna helg. Det har varit underbart. Man växer av sånt.

TACK

*Updatering – röntgen visade en fraktur på bogbladet. Prognosen är dock god, men kräver en lång period av vila.



Testade nya kameran

Allmänt Posted on 24 Mar, 2019 18:59

Ny kamera inköpt. Sony RX10 IV med superzoom 24-600 mm. Inte riktigt den skärpa jag är van vid, men att bara behöva bära på 1 kg gör kanske att kameran kommer med ut…

Susanna Hultmans fina Hector 130 meter bort

Hector 60 meter bort
Hector 55 meter bort – här ser man verkligen vad en superzoom kan göra.
Hector 0 meter bort
Ewa skickar Moss
Stoppsignal
Apport!
Dagens markvärd hade laddat med ett “plupp”-skott smiley



”Reset”

Allmänt Posted on 11 Dec, 2017 16:16

Reset är en engelsk term för återställning av datorsystem för att rensa fel, låsningar och loopar och sätta systemet i ett normalt eller initialt tillstånd. Termen kan också användas för att beskriva en metod i hundträningen för att hjälpa hunden att välja ett bättre och effektivare sätt att lösa situationen. Tanken är att återställa hunden utan tvång och bestraffning så den lugnar ned sig och tänker till. För att därefter lära sig själv att det lönar sig att lita på sin förare och exempelvis vara noggrann och tajt under ett närsök. Låta polletten trilla ned på riktigt.

Nu pratar vi inte om valpar eller unghundar i början av sin träningskarriär. De behöver sannolikt mer repetitiva övningar och lek. Detta handlar om hundar från 1,5 – 2 år och äldre. Hundar som inte gör ett effektivt närsök. Hundar som inte håller sig i anvisat område. Hundar som bara springer och springer medan föraren blåser hissmusik med visselpipan. Även ”sönderjagade” äldre hundar som kan bäst själv. Har det hänt dig nångång? Mig händer det tyvärr. Kanske för ofta.

Det svårt att skriva om hundträning på ett begripligt vis för alla. Mottagarna har vitt skilda erfarenheter och väldigt olika individer i snöret. Mina tankar och minnesanteckningar kring hundträning handlar oftast om ”polering” av grundtränade hundar där jag förutsätter vissa färdigheter och kunskap. Att genomföra en RESET på ett bra och lärande vis förutsätter att du vet exakt vart apporten ligger, att hunden kan ta ett någorlunda rakt linjetag, att den stannar på stoppsignal och slutligen inte kissar på sig av rädsla om du springer ut till den. Ok? Jag prövar nedan att beskriva momenten.

Detta är inte svårt. Du har säkert gjort det förut. Skillnaden är nog att du inte ska styra hunden och absolut inte korrigera hunden. Det stör ”återställningen”. Hunden ska själv komma på att det lönar sig att leta där du ber den leta.

Skicka hunden mot apporten. Dolt eller minnesapport/område bestämmer du själv beroende på hundens förmåga. Stanna hunden i apportens omedelbara närhet (max 6 m ifrån apporten). Andas. Blås närsöksignal utan att ge handtecken.
Big no no är ”coverup signal”, dvs att lägga på en söksignal direkt efter stoppsignalen eftersom hunden i alla fall inte kommer att stanna (Fast domarna brukar inte gå på den ändå.) Lägg undan pipan och låt den vara. Observera vad hunden gör och vilken attityd den har.

Hunden ska hålla sig kvar i området. Den får gärna starta med att jaga av området snabbt och effektivt – med näsan påslagen! Om det senare under jakt ligger en påskjuten and där så får hunden sannolikt vittring direkt.
Om ingen tydlig vittring upptäcks så ska hunden sänka farten, och arbeta allt mer noggrant. 3dje och sista fasen i avsökningen ska hunden “dammsuga” varje kvadratdecimeter som en ivrig spaniel. Helst ska föraren inte repetera sökkommandot och störa hunden eller jakten.

Sket det sig? Lämnade hunden området och drog iväg på egna äventyr? Dags för en RESET. Bege dig ut till området och kalla till dig hunden (med rösten). Om du vill att hunden ska hitta apporten lättare så kan du sätta hunden i lä om apporten så har den större chans att känna vittringen – det bestämmer du själv beroende på din hunds ålder och rutin. Blås stoppsignal, lämna hunden och återgå hela vägen till din utgångsplats. Blås stoppsignal igen. Andas. Blås närsöksignal utan att ge handtecken. Observera vad hunden gör och vilken attityd den har…

Om inte söklusten riktigt finns där så ska du inte göra det för svårt i början. Sätt tillbaka hunden nära apporten och rätt i vind. Kanske kanindummie eller nån apport som hunden gillar lite extra. Glad attityd från dig är extra viktigt.

Om din hund hittar apporten ”för lätt” så kan du pröva tuffare terräng, boll, minidummie etc. för att göra det svårare och svårare. Se till att hunden lyckas efter max tre försök och nöj dig för dagen. Kör igen nästa dag, och nästa dag och nästa dag…



Sluta ljug för din hund

Allmänt Posted on 22 Nov, 2017 13:00

Årets tre Englands veckor bara rusade förbi. Det var en orgie i rough shooting, apportering, hundträning, shopping och en och annan pint öl. Dagarna med Guy Bennett var mycket lärorika och jag hittade som vanligt några ”russin” att ta med mig i träningen. Men – den här gången nådde Guy fram till mig lite djupare. Det gjorde faktiskt lite ont när han kom åt min ömma punkt. Latmasken och lögnaren.

Om man kombinerar lathet med att ljuga för sin hund så fastnar man i det mediokra träsket. Ibland blir det bra och ibland blir det skit. Ni vet säkert vad jag menar. Guy berättade om två personer som en dag klev upp bland eliten och började konkurrera på högsta nivå. De bestämde sig för att sluta ljuga för sina hundar och börja markera. Inte bara ungefär, utan markera exakt vart varje apport ligger under både jakt och träning.

Varje gång man ljuger för sin hund och anvisar ett område där INGEN apport ligger så förlorar hunden tron på dig och dina anvisningar. Närsöksignalen slutar fungera, hunden börjar jaga, det går för fort, för stort och stoppen börjar slira tills de kanske inte fungerar alls.

Först när man väl börjar markera på riktigt, och är beredd att springa/gå ut till hunden varje gång det inte går som man tänkt, kan man växa som ekipage. Om din hund hittar nåt varje gång DÄR du ber den leta så ökar lusten att lyda dina stopp och anvisningar. Det kan vara precis så enkelt att lyfta dig och din hund till nästa nivå.

Vi är många som tappar bort oss i hundträningen. Vi glömmer att det viktigaste inte är att få in apporten. Det är HUR man får in den som är viktigt. Ibland kanske man inte vill ta plats i träningsgruppen och känner prestationsångest. Lägg av med det. Ingen blir glad av att se din hund göra ett stort sök på markeringen eller jaga in dirigeringen mot minnesområdet. Ta den tid du behöver och gör rätt saker. Inte mängder av saker.

Guy gav oss också ”The flip” och ”Reset”. De kanske kommer i ett annat inlägg om skrivklådan återkommer.



Mossungar

Allmänt Posted on 31 May, 2016 21:49

Copperbirch Moses och Moormans Warren Tipi har parats! Mossungar på gång! smiley



Retriever Challenge 2015

Allmänt Posted on 04 Aug, 2015 14:38

Vi avrundade som vanligt träningssäsongen med ett
Working Test. I år blev det 2 dagars Retriever Challenge som hölls i Ransäter,
Värmland. Det var lite extra trevligt att SSRK Värmland ordnat med gemensam
middag och förbokning av stugorna på hembygdsgården i Ransäter. Vi anlände
tidigt på fredag eftermiddag för att hinna rasta hundar och träna en liten
sväng innan kvällens mingel.

Till vår förtjusning så var det ett musikevenemang bokat
i Ransäter fredag kväll. Det var ”Packmopedsturnén” som spelade med Nisse
Hellberg, Ebbot, Caroline af Ugglas och Sarah Riedel som huvudnummer. Skön
musik strömmade över stugbyn under kvällen och många gick och lyssnade framför
scenen in när det blev gratis efterinsläpp i halvtid.

Jag startade Copper i nybörjarklass tidigt på lördag
morgon. Första stationen blev en ganska diffus markering, där dummyn kastades
med hög skog som bakgrund. Jag såg direkt att han inte gick ut med den
självsäkerhet som jag är van vid. Tog då snabbt beslut att stötta honom med
lite dirigering och söksignal. Jag fick enkelt in hunden i området, men när jag
blåste söksignal så stannade Copper upp och bara stirrade på mig innan han
snabbt lämnade området. Jag blåste stopp och dirigerade tillbaka honom i
området och blåste söksignal igen med samma resultat – fast denna gång sprang
han emot mig. Efter ett tredje försök så tappade domaren tålamodet med oss och
bad mig kalla hem hunden med påföljande 0 poäng. DÅ först slog det mig! Jag använde
fel söksignal. Mina nya yngre hundar har fått ”drillen” inlärd som söksignal,
Medan endast Karlsson fått behålla den gamla traditionella söksignalen. Jag var
morgontrött och körde Karlssons söksignal fast det var Copper som skulle
styras. Dumstrut på husse… Men Copper höll en hög nivå resten av dagen med
20, 17, 18, 18 poäng på övriga stationer. Dag två visade Copper att han är mogen
för att få prya som apportör i höst. Han fick hela 96 poäng och löste
uppgifterna galant (20, 20, 18, 20, 18).

Karlsson
hade en medioker förstadag i öppenklassen men fick ändå ihop 78 poäng (16, 15,
15, 17, 15). Det är ungefär så han brukar prestera på dummieprov så jag var nöjd
med att han hade poäng på alla rutorna och höll ihop hela dagen. Men dag två
hände någonting kul. Efter att ha börjar med en ganska enkel dirigering (18p)
så tappade han avståndsbedömningen och blev kort på markeringsstationen
(13p). Därefter kom det en walkupstation som Karlsson älskar! Plötsligt vaknade
han till och levererade tre 19 poängare på rad. Det blev hela 88 poäng trots
markeringsmissen. Totalpoäng 166. Det var riktigt roligt att föra honom när
motivationen är på topp – nästan lika kul som på riktig jakt.

Ewa och Moss
klämde till med hela 89 poäng i öppenklass och var plötsligt med i topp fem
inför dag 2. Dessvärre vaknade Moss med vattensvans och kunde inte fullfölja
tävlingen. Det var riktigt synd då det kändes som att Moss var på
hugget. Ewa var supernöjd med hans insats – i synnerhet
dubbelmarkeringarna som varit sommarens fokusområde. De löste han helt
perfekt! Senare på lördagskvällen hände något som värmde våra hjärtan. Anders
Carlsson skulle säga några ord under middagen, men han började prata om Moss
istället och att han ångrade lite att de placerat om honom efter att ha sett
honom prestera under dagen. Anders kom helt av sig i talet och det blev i stort sett en lång
gratulation till Moss och Ewa. Både jag och Ewa fick torka en tår – väldigt fint
sagt av Anders och roligt att Ewa och Moss fick en så fin feedback för sitt nötande
i ur och skur.

Lördagens
grillbuffé kräver ett eget omnämnande. Vilken fest! Långbord med säkert 100
gäster, en lyxig mixad grillbuffé och underhållning. Henrik på bas med en
kompis som hette Matti som trubadur. Fullt ös och grymma framträdanden varvades
med ståuppkomikern Henry (tillika Henriks
bror) som på bredaste värmländska (vi fattade typ 2/3 delar) lyckades få
publiken att skratta så tårarna rann. Kvällen tog slut alldeles för fort och
det är ett bra betyg på hur kul vi hade.

Enda smolken i
bägaren var att det blev ett fel i resultathanteringen så fel vinnare i
elitklassen korades på plats. Men som en sann ”sportsman” så klippte och
klistrade Märta om bilden dagen efter och lade ut rätt vinnare som var Anna
Ekström. Well done!

Återigen, TACK alla värmlänningar och annat löst folk som ordnade detta fantastiska evenemang!



Förändringar

Allmänt Posted on 23 Jun, 2015 10:42

Den här bloggen har ju legat i träda sedan december. Kan man snabbspola? Javisst! Småviltsjakter, hundträningar, domaruppdrag, kurser med Keith Mathews och Henrik Vilendal, kennelträffar, fullmäktige SSRK, jägarexamen och bössa till Ewa, funktionärsinsatser, mera hundträningar, ännu mera funktionärsjobb och slutligen en husförsäljning.

Det mesta är positivt, men under året så har ett beslut växt fram angående yngsta flockmedlemmen Blayke. Han är en läcker hund på alla vis och har extremt goda jaktliga egenskaper. Tyvärr finns inte kemin där. Det där med ”kemi” används ibland när man inte riktigt kan sätta fingret på något som inte fungerar. I vårt fall handlade det om kontakt. Han har rymt en handfull gånger, varav två har slutat med polishämtning. Vi har saknat ”hundmyset” med honom och den där sköna känslan när hunden söker kontakt och vill vara till lags. Ewa har kämpat vecka in och vecka ut i en brant uppförsbacke – till slut började hon tappa glädjen i hundträningen. Tack och lov har vi fantastiska uppfödare och Helena/Fredrik erbjöd sig att ta hem honom på prov för att ge honom en ny chans med miljöbyte, andra hundar i flocken och nya handlers. Det gick kanonbra och kennel Reedsweepers köpte tillbaka Blayke för vidareutbildning och fortsatt karriär inom jakt. Det känns givetvis som ett misslyckande från vår del, men ibland måste man ta tuffa beslut som i längden blir rätt.

Efter att ha sålt hus (och en hund) så hade vi bara ett litet problem till. Vart ska vi bo? Efter en hel del funderande och sökande så fann vi en gård i Sörmland med mark för hundträning och småviltsjakt samt möjlighet att sätta vår egen prägel (läs renoveringsobjekt). 20 augusti går flyttlasset!



Next »