Så har även jag och Alissa startat på Dummy Trial. Det skedde i helgen i Stålbåga, nära Flen. Det var en helt ny upplevelse för mig, så gissa om jag var nervössmiley?!…

På väg till Stålbåga stannade jag till i Solna hos mina föräldrar och lämnade av Freddy. Han tillbringade dagen hos dem med ”kaninspotting”, doftpromenader och en massa mys & bus.

Benke och Douglas var uppe i Timrå på hockeycup.

När Alissa & jag kom fram till uppsamlingsplatsen var jag rejält pirrig i magen. Jag fick inte ens i mig någon frukost på morgonen pga. alla fjärilar i magen. Varför utsätter man sig för sånt här när man blir så nervös?

Vi var 21 ekipage till start och vi började med att gå på linje. Det fantastiska var att alla är med hela tiden även om man inte är aktiv. 4 hundar bedömdes åt gången av lika många domare. Varje hund fick två apporter var och så snart en hund var klar kopplades den och gick ut ledet och gick med alla andra några meter bakom den aktiva linjen. Hela tiden hade en stewart koll på vilket nummer som var på tur att kliva in i linjen och bli bedömd. När alla hundar fått två apporter var fortsatte man så att alla hundar fick varsin apport till. Därefter hade domarna överläggning om vilka hundar som skulle gå vidare. Under tiden fick vi ta lunchpaus (för min del frukost). Det var en underbar stämning och det blev ju inte sämre av att solen faktiskt försökte ta sig fram och värma oss lite.

Jag måste säga att det här är en tävlingsform som verkligen tilltalar mig! Den kändes mycket jaktlik och alla fick se alla hundar ”in action”. Vi gick över fält och snårskog, ja den mest skiftande terräng, och dummysarna hamnade lite här och där så som det blir. Ibland stannade vi och det övergick till en drive istället för linje. Mycket naturtroget upplevde jag.

Nu gick det inte speciellt bra för mig och Alissa, jag var alldeles för nervös och det märkte hon. Alissa var också väldigt övertänd och gick mest och studsade vid min sida. Hon markerade alla apporter jättebra, men när det sedan var dags att skicka rusade hon bara ut och hade ”glömt” var de låg eller tyckte att hon skulle göra allt själv och inte lyssna på mig, hmmmsmiley. Vi fick i alla fall in alla apporter (det var det inte alla som fick) om än något omständligt. Så självklart gick vi inte vidare till semifinal. Det gjorde 12 andra ekipage. Dessa hundar fick ytterligare 3-4 apporter och av dessa gick sedan 5 stycken till ”Grand Final”. Där fick de tre apporter var innan en segrare kunde utses.

Ytterligare ett plus för den här tävlingsformen är att vi som blivit utslagna i grundomgången kunde gå med i linjen och titta under resten av tävlingen eller stå på anvisad plats när så krävdes. Mycket lärorikt! Det är det här som verkligen visar vad träningen går ut på och varför man lägger ner så mycket tid på det man gör. Jag fick en riktig Aha-upplevelsesmiley.

Väl hemma igen sent på eftermiddagen efter att ha hämtat upp Freddy igen på vägen, satte jag mig faktisk vid datorn och anmälde oss till de andra två Dummy trialen som ligger ute på SSRK’s hemsida. Trots att jag blir så himla nervös vid såna här tillfällen så kände jag att det är värt det. Det var så himla roligt! Sen är det ju så härligt att träffa alla andra positiva människor som också utsätter sig för detta.

Jag gjorde faktiskt en sak till, och det var att anmäla mig till Eva Bodfäldts föreläsning ”Träning för tävling – en fråga om attityd”. Den ordnas i samarbete med LRK Östra. Vem vet, hon kanske kan hjälpa mig att få lite bättre kontroll på alla fjärilar i magen inför kommande starter. För hur det än är, startar man aldrig kan man heller aldrig lära sig något och man vinner heller inget. ”Det man inte dör av blir man starkare av”, som dom säger. Så det är bara på det igensmiley.