Idag på eftermiddagens långpromenad, bestämde jag mig för att en gång för alla få ner vinterns ”träddummisar”. Vid två olika tillfällen i vinter har jag lyckats med konststycket att få två dummisar att fastna i samma träd med en och en halv meters mellanrum ca 5 meter upp. Bra, eller hur?… Varje gång vi sedan gått förbi där har det känts som de hängt där och skrattat åt mig, men idag skulle det bli slut på det. Jag har försökt vid några tillfällen tidigare, men det har inte lyckats eftersom jag känt att det varit för halt och isigt på grenarna och därför fått ge upp halvvägs.
Idag kändes som en bra dag att ta sig an detta projekt och tack vare envishet och med livet som insats påbörjade jag så klättringen upp i trädet (ner kommer man ju alltid på nåt’ sätt). Till min hjälp hade jag även en längre gren som jag hittat under promenaden. Efter mycket möda och stort besvär lyckades jag ta mig upp (man är ju ingen tonåring längre) så pass långt att jag med den ena armen kunde puffa på först den ena och sen den andra dummisen med den lösa grenen så de rasade i backen, samtidigt som jag försökte krama mig fast runt stammen med den andra armen. Vilken syn det måste ha varit… Jippiiii, vilken seger när de väl släppte och höll mot marken! Nedanför trädet stod två mycket konfunderade men lyckliga hundar när det ramlade dummisar från himlen
.
Som en extra belöning för både mig och hundarna använde vi sedan dummisarna och övade lite långa linjetag med. Jag är glad att det inte kom några andra på stigen när jag flåsade uppe i trädet. Då hade man väl åkt in med tvångströjan på. Tänk vad man utsätter sig för egentligen – allt för ett par dummisar och hundarna. Men både jag och hundarna var mer än nöjda med dagens insats när vi kom tillbaka helskinnade från dagen prommis…
/ Ewa
