Jösses vilket höst. Tyvärr är säsongen här i öst alldeles
för kort. Fast det blir många apporteringsdagar ändå och hundarna hinner inte
återhämta sig när man kör 3 gånger i veckan eller mer. I år har vi för första
gången tackat nej till jakter för att hundarna ska få vila. Nästa år kommer vi
förhoppningsvis ha dubbelt så många körklara hundar och kan då växla mellan hundarna och
spara på dem. Tacksam att våra hundar klarat sig från allvarligare skador – SKÖNT!

I takt med att mitt skytte har förbättrats så kommer jag på
mig själv att studera skyttarnas teknik när jag apporterar. Det är ganska
fascinerande att man ofta ser vem som kommer skjuta illa. Tyvärr är de
oskolade skyttarna ganska många vilket även innebär en risk för de som står
runtomkring, samt att onödigt många fåglar blir skadeskjutna. En stor bov är givetvis
även förbudet att använda bly i våtmarker. Fast fåglarna faller ned som paket
så kvicknar de till och apporteras in av hundarna med sträckta halsar. En
mycket stor andel änder måste idag avfångas efter dem apporterats in. Stålammunition
är inte bra.

Vad är ett typiskt kännetecken för en farlig/dålig skytt? Det
som syns direkt är att de lägger an tidigt, startar svingen i 90 graders vinkel
och siktar hela vägen från den livsfarliga riktningen rakt fram mot huvudet på
någon stackars apportör/stötare tills att de trycker av och avstannar rörelsen utan
att svinga förbi. Klövviltsfällan – om du stirrar på kornet så kommer fokus
ligga på kornet. Har nog inte sett någon skytt med tidig anläggning som skjuter
bra.

I år lyckades jag ta hem segern på Hargs hemmafolksjakt. En
shootout på fasantornet som är lite orättvis då en enda miss innebär att man
åker ut. Det är mycket nerv och rejält med psykningar redan flera dagar innan
eventet. Alla skyttar står på kö och skjuter på en medelhög lerduva i tur och
ordning. Missar man åker man ut, och träffar man så ställer skytten sig sist i
kön igen. För varje omgång ökar höjden och i sista omgången var man tvungen att
skjuta dubblé på ganska hög höjd (30-35 m), där lerduva 2 var hypersnabb. Detta
år hade finalomgången kryddats med en skjutflotte (utan flyttankar) som placerats
på 4 högar av däck. Det var en gungig plattform. Skytten skulle sitta ned i ena
hörnet och fick inte resa sig innan lerduva nr 1 slungats i väg från masten.
Grymt kul upplägg!

Såklart jag blev glad. Men fotot blev lite stajlat då
fotografen (Madeleine Lewander) bad om en segerpose. Clownen levererade.

Våra hundar har skött uppflog, eftersökt, apporterat dött och skammat. Allt detta från både
båt och land. Kort sagt – gjort allt som har med jakten att göra. På ett gods ansvarade jag och Karlsson för uppfloget hela säsongen med något undantag. Det känner
jag var ett misstag från min sida att ta på oss. Väldigt enahanda och
monotomt för en fullgod apportör att bara stöta fågel. Vi trivs bäst i sällskap
där alla hjälper till med alla förekommande uppgifter och även roterar under
säsongen på olika pass. Det är teamwork i sin härligaste form.

Igår blev jag påmind igen om anledningen att jag skaffade
bössan. Fick förmånen att stå som bakskytt och skjuta ned de fåglar som blivit
skadeskjutna men flyger/glider vidare. 10 fåglar identifierade jag som
påskjutna och samtliga plockades ned. Underbar känsla att stå med världens
bästa Karlsson vid vänstra knät och låta honom apportera för husses gevär. Många
av de änderna hade vi inte nått på en efterapportering då de flög för bra. Jag kortade lidandet för fåglarna, sparade en hel del hundarbete i svårtillgänglig terräng samt hade ganska kul.

Vi har nu bara en inbokad jakt kvar i närområdet (samt
en slottsweekend kryddat med fasanapportering i Skåne senare i november). Så
det är dags att plocka fram tygpåsar och blankskott igen. Men först ska
hundarna få vila sig lite. Hög tid att putsa till lydnaden också… 🙂