Årets tre Englands veckor bara rusade förbi. Det var en orgie i rough shooting, apportering, hundträning, shopping och en och annan pint öl. Dagarna med Guy Bennett var mycket lärorika och jag hittade som vanligt några ”russin” att ta med mig i träningen. Men – den här gången nådde Guy fram till mig lite djupare. Det gjorde faktiskt lite ont när han kom åt min ömma punkt. Latmasken och lögnaren.
Om man kombinerar lathet med att ljuga för sin hund så fastnar man i det mediokra träsket. Ibland blir det bra och ibland blir det skit. Ni vet säkert vad jag menar. Guy berättade om två personer som en dag klev upp bland eliten och började konkurrera på högsta nivå. De bestämde sig för att sluta ljuga för sina hundar och börja markera. Inte bara ungefär, utan markera exakt vart varje apport ligger under både jakt och träning.
Varje gång man ljuger för sin hund och anvisar ett område där INGEN apport ligger så förlorar hunden tron på dig och dina anvisningar. Närsöksignalen slutar fungera, hunden börjar jaga, det går för fort, för stort och stoppen börjar slira tills de kanske inte fungerar alls.
Först när man väl börjar markera på riktigt, och är beredd att springa/gå ut till hunden varje gång det inte går som man tänkt, kan man växa som ekipage. Om din hund hittar nåt varje gång DÄR du ber den leta så ökar lusten att lyda dina stopp och anvisningar. Det kan vara precis så enkelt att lyfta dig och din hund till nästa nivå.
Vi är många som tappar bort oss i hundträningen. Vi glömmer att det viktigaste inte är att få in apporten. Det är HUR man får in den som är viktigt. Ibland kanske man inte vill ta plats i träningsgruppen och känner prestationsångest. Lägg av med det. Ingen blir glad av att se din hund göra ett stort sök på markeringen eller jaga in dirigeringen mot minnesområdet. Ta den tid du behöver och gör rätt saker. Inte mängder av saker.
Guy gav oss också ”The flip” och ”Reset”. De kanske kommer i ett annat inlägg om skrivklådan återkommer.
