Kopparklanens jaktlabradorer

I morse tog jag med mig hundarna ut på en mysig, kravlös långpromenad i skog och mark. Tänkte det kunde vara skönt för Alissa & Freddy och mig efter gårdagens ”nätta” tur fram och tillbaka till Vingåker. I bakhuvudet gnagde fortfarande Freddys beteende lite…

På ängarna sprang bägge hundarna och sniffade glatt och det dröjde inte länge förrän Freddy hittade ett spår och följde upp det klockrent, en sork den här gången visade det sig. Inte mycket att orda om. Efter ytterligare en stunds promenad kom vi så in i skogsdelen och strövade vidare. Efter ett tag kom Freddy fram till mig och såg lite fånig ut i ansiktet. (Det har jag nu lärt mig betyder att han hittat nåt spännande.) Och jo då, han hade nu hittat en bit av en gammal käke till ett rådjur. Det var bara att tacka för det och berömma att han kom och levererade. Ytterligare ca 20 minuter senare kommer han spudlande lycklig med en harskank och visar upp! Då börjar man ju undra vad det är med denna hund. Så här till vardags är han en fantastsk viltfinnare och på B-proven en disaster – vad gör man för fel??!? Avslutningsvis, på denna underbara morgonpromenad, hör jag hur det knakar i buskar och snår och tror självklart att det är ett par rådjur som kommer, men inte, 10 – 15 meter framför mig står helt plötsligt en ÄLG! Det är något jag aldrig träffat på förut i våra skogar. Hundarna var jätteduktiga och kom direkt på mitt kommando. Vet inte om vi eller älgen blev mest snopen? Som tur var travade den snabbt iväg och jag kunde slappna av, puh… En annorlunda morgontur med många upplevelser blev det dagen till ära, i alla fall.

Ha en bra vecka! Mvh / Ewa

Nu har det gått troll i våra B-prov. På provet igår sitter markeringar och dirigeringar som en smäck både på land och i vatten. Vattendirigeringen föranledde t.o.m. en liten spontanapplåd från publiken.

Vad hände?! Freddy pep och grymtade, högt och kraftfullt. Han sprang planlöst omkring i sökområdet som en robot (lyset var tänt, men ingen var hemma). Pipen var inga nervösa ”jag vill arbeta pip”. Det var mer dova grymtningar som från en sämre p-rulle (ynf…), kombinerat med små ”jag saknar dig pip”.

På samlingen var Freddy lite extra intresserad av en tik. Inget ont i det, men det visade sig att denna tik skulle bli vår parkamrat. Första övningen var lätt, med markering/dirigering på land. Sen var det dags för en förflyttning… Freddy gick vid sidan av mig, MEN som en ostkrok där både rumpa och nos pekade bakåt. Jag trodde inte en hund kunde vrida sig på detta vis. Han gick perfekt fot, utan att gå fot! Resten av provet släppte han inte tiken med blicken. Så fort hon var längre bort än 3 m så började han pipa. Freddy hade inte ens koll på skytten trots att vi gick närmast honom hela provet.

Sökarbetet var en katastrof. Freddy sprang omkring planlöst, dreglande med hög nos och kom regelbundet in tom för att kolla om tiken satt kvar. Han fick in 3st vilt, men det var nog bara en slump att han råkade snubbla på dem.

Ingen skugga över tiken. Jag har ingen aning om den löpte eller har en flockmedlem som löpt. Freddy har tidigare visat sig vara överkänslig för tikar som ligger på gränsen till löp och det är tyvärr bara att konstatera att det är lika viktigt med lottningen av parkamrat som att träna hårt…

Provmarker, funkisar och domare var riktigt bra i Vingåker. Ett bra upplagt prov med väl anpassad svårighetsgrad för klassen. Rekommenderas varmt.

Vad fick vi för pris. Ingen aning. Det blev ingen etta iallafall. Vi åkte hem direkt utan att kolla.

Int fan e ja bitter…

/Benke (gästskribent)