En rubrik som för tankarna till en bondfilm med en känsla av romantiserad beskrivning av en rättfärdigad bödel. Ämnet är inte helt okontroversiellt. Igår hände något som fick mig att reflektera över ansvaret att inneha vapen.
En räv stod på farstutrappan och tryckte sin nos mot glasrutan bredvid dörren. På insidan stod flera av våra hundar och tryckte nosarna mot rävens nos. Räven såg inte fräsch ut och jag plockade fram bössa och smög ut på baksidan för att göra ett omtag. När jag väl kom runt så låg räven kvar vid ytterdörren ihopkrupen och stirrade på mig. Den hade en uppgiven blick, och nu såg jag att pälsen var full av skabb och stora sår. Jag kunde inte skjuta den eftersom ytterdörren var kulfång. Jag backade undan ett par meter och då drog räven iväg så snabbt att inget skott hann avlossas. Vi satte tillfälligt stängsel runt farstubron och tänkte att den måste skuras innan våra hundar får tillträde pga smittorisken.
Senare på kvällen ringde Ewa mig när hon var ute på kvällspromenad med hundarna. Räven låg i en liten grop 50 m från huset precis bredvid vår infartsväg. Hon kom snabbt hem och vi plockade fram pannlampor och bössor. Vi hittade räven en meter från platsen Ewa senast sett den. Den sprang inte iväg utan låg lugnt kvar och tittade på oss.
Jag avfångade den på nära avstånd och sen hämtade vi handskar och sopsäck och forslade bort den. Jag var lite tagen av situationen som var ganska ledsam. Men på samma gång var jag glad att vi har vapen och möjlighet och att förkorta ett djurs lidande. Det är till och med vår skyldighet. Men hur hamnade jag här? Med ett gevär i handen?
Jag har gjort en lång resa kring jaktligt hundägande som började som en hundsport för snart 15 år sedan. Det var otroligt kul att finna en hobby i att träna och aktivera en jaktavlad labrador. Hundintresset fanns där långt tidigare, (första hunden fick jag när jag var 2 år…, det sög litegrann när jag var typ sju år och tvingades att rasta hunden innan jag fick leka med kompisarna). Med tiden började jag respektera uppgiften, men som tonåring förstod jag tyvärr inte riktigt det totala ansvaret. Min första hund levde ända tills han var sjutton år, de sista åren hos min ”plastbrors” mor. Min egen familj i vuxen ålder startade om med hund i början av 2000 talet, och vi har njutit och gråtit över olika individer sedan dess. Hundlivet är ju tyvärr alltför kort. Intresset för ”jaktdelen” startade med working tests, kallviltsprov och slutligen riktig jakt.
När min första jaktlabbe startade på ett officiellt field trial (A-prov) så var han så jäkla duktig att vi inte fick lämna godset (tänk låten Hotel California…). Vi blev kvar där som apportörer tack vare honom. Efter ett tag kände jag mig tvungen att skaffa ett hagelgevär. Blyförbud och emellanåt lite för skjutglada skyttar ställde till det med efterrapportering i vatten. Jag ville förkorta lidandet för fåglar som inte dog direkt, och samtidigt spara på hundarnas arbete i kalla vatten.
Åren gick, och allt oftare gavs jag möjlighet att stå som bakskytt och apportör där jag identifierade hur träffade fåglar tecknade, och gav dem sedan ett nådaskott – oavsett hur högt de flög. Med tiden blev jag ganska skicklig på att identifiera skadeskjutna fåglar och att plocka ned dem. Någonstans där vaknade även ett starkt intresse för jakt i allmänhet, och viltvård i synnerhet. Ett tag hade vi som mest fem jakthundar, och vi blev till och med tvungna att se över både bilinnehav och boende. Det intresset har gjort att vi köpt gård med jaktmark i Sörmland. Vi åker regelbundet över till hemlandet för våra retrievers – England, och lever där som britter i jaktens tecken.
I ärlighetens namn så har min etiska bakgrund med den initiala anledningen till införskaffandet av vapen även skaffat mig ovänner, eller i bästa fall några som inte förstår min inställning. Antagligen ganska svaga individer men med en lite grandios uppfattning av deras egen person och roll. Tyvärr med en gemensam nämnare – tveksam etik. Jag har varit på gods där man inte vill eller kan förstå hur man minimerar lidandet på skadeskjutet vilt (sic). Träffar fortfarande ibland på elever från det stället och liknande gods, som tyvärr har fått en felaktig utbildning i effektiv efterrapportering och etiskt tänkande. Tänker inte utveckla det mer idag.
Jag delar hellre ut ett stort tack till bland andra R Hanson, R Lewander och C Pfeiff för deras kunskap och professionella inställning och utbildning i denna fråga. Ni har väglett mig och många andra hur fågeljakt bör eller rättare sagt ska hanteras i allt från stötning till apportering och eftersök. Samtidigt så är det skönt att konstatera att en absolut majoritet av de många jaktställen vi arbetat, eller arbetar på har en mycket bra och etisk hantering av vilt – både före, under och efter jakt.
Idag tänker jag lite extra på räven och det ansvar vi med vapen har, att använda den förmånen på ett bra och etiskt sätt i alla sammanhang.
