Normalt sett så brukar vår säsong vara över i början av
oktober. Men så blev det inte i år. Oplanerade bonusjakter har dykt upp varje
vecka och kalendern fylls på hela tiden med både apportering och skytte. Fantastiskt
kul och det sporrar oss att bli ännu bättre på det vi gör.
Det stora uttropstecknet i år är vår nya unghund,
Copperbirch Moses (Moss). Han går från klarhet till klarhet som apportör. Ewa
hann knappt träna in grunderna med honom innan jaktsäsongen startade men körde
igång ändå. Han har en fantastisk näsa
och ett sökmönster som gör att han täcker av mark väldigt effektivt och potential att eyewipa vilken hund som
helst. Jag ser dem gång på gång finna fågel som andra gått bet på och det är en
trygg känsla att kalla in Moss och Ewa om man är det minsta osäker på om det
finns vilt kvar i ett område.
Under jaktsäsongen har Ewa använt operand inlärning närhelst
ett bra tillfälle uppenbarat sig med varmt vilt som belöning. Moss har på bästa
möjliga vis lärt sig att det lönar sig att följa mattes tecken och signaler.
Ganska otroligt egentligen att gå in i en jaktsäsong utan dirigeringskunskap
och efter ca 2 månader förstå och lyda stopp/höger eller vänster bara genom
positiv förstärkning i praktiskt arbete. Det ska bli spännande att se vad Ewa
kan åstadkomma med Moss efter en vinter med fokus på detaljer och finslipning.
Igår var vi på fasanjakt. Jag som skytt, och Ewa som
apportör med Moss. Fast det var i princip fritt skytte enligt jakttabell på
allt småvilt. Det blev massor av fasaner, flera harar och en duva. Moss hade aldrig apporterat
hare så Ewa passade på att presentera den första haren som sköts. De lade sen
ut haren och lät Moss hämta in den två gånger. Det var ju otroligt bra tänkt
visade det sig lite senare på eftermiddagen…
Ewa och en till apportör stod bakom drevet i sista såten då en
bakskytt placerats ut. De hamnade då ca 250 m från skyttelinjen bakom en
holme med träd och sly. Drevet ropade ”Hare” och sen small det från bakskytten.
Dessvärre sprang den skjutna haren vidare över ett fält och vinklade sen in i
skogen. Den andra apportören såg vad som hände och följde efter en liten bit
och skickade sin hund. Ewa, som stod kvar, hörde efter ett tag att den andra hunden verkade ha problem att följa upp löpan vid terrängskiftet. Hon gick då över dit och skickade iväg Moss
istället. Det blev ett blint linjetag över en åker på ca 100 m och fram till en
dikeskant och på andra sidan högre gräs i en liten slänt som övergick i granskog. Moss drog rakt över fältet, fick
vittring på löpan ungefär mitt på åkern, följde den och fortsatte in i skogen som en raket. 30 sekunder senare kom
han ut ur skogen med en jättehare (nästan lika stor som han själv). Vilken
otrolig debut på hare för Moss!
