Min filosofi är att arbeta med hundarna på både fågeljakt
och prov. Och jag vill inte ha någon särskild specialisering i andjakten.
Hunden ska kunna stöta, apportera dött och skammat, och genomföra såväl stora
som små eftersök både från land och från båt. Vi är kort sagt beredda att göra
det som krävs för en lyckad jakt. Men för att nå dit så måste en viss
inskolning göras och det är dumt att ställa en ung och oerfaren hund att
apportera mitt i en skyttelinje med risk för ”andregn”.
Tracer har nu fått vara med och arbetat på två andjakter. I
första hand så har han fått resa änder ganska långt från skyttarna men ändå
blivit exponerad för skott och fallande fåglar som skjutits av både stöt- och eftersöksekipagen.
Det har gått fantastiskt bra hittills, och han har visat prov på bra dådkraft när fåglarna är skadeskjutna och försöker komma undan. Samtidigt så
har stadgan och lydnaden varit 100 procentig. Ledsen för den skrytsamma tonen
här men det har varit helt otroliga insatser emellanåt med tanke på hans ålder
(1 år och 8 mån).
Skönaste exemplet var på sista såten där vi drev en flock på
ca 100 änder framför oss i en avsmalnande vattenfåra. Det var väldigt lite
vatten och bara 30-50 cm djupt på vissa ställen. Jag skickade Tracer mot
änderna och blåste stopp när ett 20-tal flög iväg. Döm om min förvåning när han
vände runt och satte sig ned i vattnet och inväntade nästa kommando. Det såg
helt sjukt ut när han satt på rumpan mitt i ”ån” med vatten upp till armhålorna
och titta lugnt på mig. Efter en stund så sände jag honom vidare med ett vänstertecken
och Tracer satte fart mot änderna som nu förflyttat sig en bit längre upp i ån.
Återigen reste ett 20-tal änder och jag blåste stopp med exakt samma resultat.
Tracer slutade simma, vände och satte sig ned på botten och väntade med bara
halsen uppstickande över ytan. Jag kallade in honom och öste beröm över honom.
När alla änder lite senare var resta så sköt jag ned en and som belöning. Det
var en mycket stolt husse som såg på när en glad labrador hämtade den!
